THE LONG READ 5): två exempel

 Titta på en färsk västerländsk version av importerad kinesisk ras. Shar pei, ”sandhunden”,  så kallad för sin sträva päls, fanns som vakthund och jakthund i södra Kina i åtminstone några hundra år och klarade sig kvar där även efter att kommunistpartiet införde lyxskatt på sällskapshundar. Någon sällskapshund var den ju inte. Så här ungefär såg den ut i händerna på folk som behövde den.

Den togs till Hongkong, troligen som "kulturellt arv".  De första exporterades därifrån till USA så sent som1973. Notera vad en amerikansk fb-sida i januari 2023 framhåller som lockande: det unika i de framavlade extrema dragen. Plus alla de intressanta färgerna, som det är fritt fram att välja mellan. Vad lär det oss om den moderna hundindustrin?

Att den saluför hundar som olika sorter av frukostflingor uppradade i snabbköpens hyllor. När det handlar om säljchanser, har det kulturella arvet inte mycket att sätta emot.

Chinese Shar-Pei Colors: All 21 Coat Colors Explained With Pictures

By 

Author

John Carter

In the late 1970's and 1980's, Shar Pei breeding in Hong Kong was significantly influenced by foreign demand. Some breeders now breed precisely for this market and its needs. New colors were created through targeted crossbreeding and the more wrinkled meatmouth type, which was highly valued in the US, was preferred. As in the US, recurring health problems also developed in Hong Kong, also without any consequences in breeding practices.

Shar-Peis are one of those breeds whose appearance is a bit odd. They are abundant in wrinkles or folds, and they have a broad hippopotamus muzzle which creates a serene but powerful appearance. Apart from these unique traits, they also come in an interesting array of colors.

Titta sedan på den kinesiska versionen av nyimporterad västerländsk ras:

Båda varianterna säljs som exotiska statusprylar. Sina ursprungliga arbetsuppgifter lär de knappast klara längre, men det är ju inte det deras existens går ut på. På var sin sida av ett hav, som inte längre är något transporthinder, förgyller de i stället några stadsbors självbild, några domares status och några uppfödares plånböcker.

Bodil Carlsson

THE LONG READ: del 4)

Utsidan har alltså lyfts fram sedan hundtyperna flyttade med människorna in till städerna och adopterades som ”rashundar” av nobiliteten och den övre medelklassen i England och sedan i resten av Europa. Utseendet och stamtavlan definierade inte bara den överlägsna hunden utan - minst lika mycket - den överlägsna ägaren, den som inte nöjde sig med byrackor.

Det var så det började, men det är inte där vi är nu. Nu har nästan varenda kotte en rashund och det finns väldigt gott om kottar i hundintressets gamla kärnländer samtidigt som hundmodet sprids till andra världsdelar - så vad ska marknaden hitta på för att fortsätta attrahera köpare genom att vara lite lagom exklusiv? Det finns två tänkbara svar på den frågan: 1) introducera nya raser och 2) extremifiera de gamla.

 Och vad är det vi ser hända?

När arbetet försvann från hundraserna, försvann den inbyggda spärren mot exteriöra fantasier. Raser gjordes "unika" genom sitt utseende. När många fler fick plånbok nog att skaffa hund, blev det inte bara möjligt utan lönande att producera fantasierna. Visst, man kunde tjäna pengar på det. Men man kunde också tjäna något mycket viktigare än pengar. Självkänsla. Grupptillhörighet. Identitet. Eller som Per-Erik Sundgren en gång sa: känslan av att vara framstående inom sin ras.

Alla människor längtar efter ett sammanhang där vi får betyda något. Om man ser sig själv som den som värnar och vårdar något unikt, då har man hittat den platsen. Bitterheten i striderna inom hundvärlden är svåra att förstå utan den tanken.

Hundraser började synas i säljande böcker för hundra  år sedan; i filmer för femtio år sedan och fortfarande; idag syns de mest på nätet. Förändringarna i popularitet är minst lika stora nu som då, de når många fler människor, men de går fortare idag och utseendevarianterna blir mera extremifierade, eftersom de är vad som används för att fånga köparnas uppmärksamhet. Den avelstrenden hade knappast varit tänkbar utan exteriördomarnas aktiva insatser, men nätets genomslagskraft som snabbskyltfönster för en internationell hundindustri med siktet inställt på nyhetssugna köpargrupper är enorm. Hastigheten i flödet är i sig en drivande kraft mot det extrema. Om folk tyckte att Paris Hilton med chihuahuan i gucciväskan var supercool för femton år sedan och andra kollar på videoklipp med en medlem i botoxklanen kardashian med noslös fralla idag, så blir det någon annan fixad TikTokcelebritet  med någon ännu mer frapperande deformitet på sin hund i morron. Hund som människa måste sticka ut i flödet för att märkas. Har ni också undrat ibland om det är kändisar som marknadsför frallor eller om det är frallorna som säljer in kändisarna?

Jag undrar, om inte kennelklubbarna blir förbisprungna av detta snabba. De hakar på i efterhand – det är bättre om de som producerar det nyaste är deras medlemmar och inte oreggat folk. Det blir mera reggavgifter till budgeten och mera inflytande över uppfödningen på så vis. Kennelklubbarna hamnar då i dilemmat att inflytandet blir ömsesidigt. Jag tror, att det är anledningen till att även så enkla och milda åtgärder som ett lätt andningstest för trubbnosar tar så lång tid att införa: motstånd inom organisationen är svårare att hantera än motstånd utanför. Alla vill ju bli omvalda. Varför skall just kennelklubbarna sätta ner foten, när så många valpköpare ändå springer efter det senaste?

Då kommer nästa dilemma: om man inte sätter ner foten mot extrem avel, då hjälper man till att förskjuta gränserna ytterligare ett snäpp. Man normaliserar det onormala. Så fortsätter det, tills reaktionerna i omvärlden börjar bli hotande.

Den stora majoriteten av potentiella hundköpare är stadsbefolkningen i de delar av världens städer som har pengar över att köpa för. Den befolkningen är oerhört mycket större och mera internationellt spridd nu än för hundra år sedan, så det är  marknadsnischerna för olika hundraser också. Nya raser upptäcks, importeras och extremifieras på plats för att attrahera nyhetssugna. Flödet går i båda riktningarna och när gränser för rörlighet mellan länder luckras upp, blir resultatet  en annan sorts gränslöshet. Upplevelsen av att höra hemma i ett stort internationellt sammanhang förstärker känslan av att man gör rätt. Om svanslösa aussies vinner i ringen ute i Europa, så blir följden förr eller senare att en aussieuppfödare här hemma kuperar svansarna på sina småvalpar.

Alla vill ju platsa i gänget. 

Bodil Carlsson

THE LONG READ: del 3)

Om vi tänker till lite efter att ha sett de svindlande svängningarna i hundrasers popularitet genom hundra år, en ömklig liten fjutt av tid mot bakgrunden av de femtontusen år eller så som människor och hundar har levt ihop– vilka slutsatser kan vi dra? Och vilka frågor är viktiga att ställa sig?

Som jag ser det – några få slutsatser och kanske bara en fråga. För det första, andra och tredje: hundraser efterfrågas idag inte huvudsakligen p g a sina inneboende egenskaper, inte för att de vallar eller jagar eller vaktar bra, hittar knarkgömmor eller överlevande i rasmassor, utan p g a hur de presenteras. För de flesta presumtiva köpare är ursprungsegenskaperna till mera besvär än nytta, så de avlas bort.

Där har ni den verkliga delningen av raserna.

Många köpare idag vill ha utsidan, dels därför att de vet ganska lite om insidan och inte har användning för den, och ännu mera för att det är utsidan som presenteras för dem. De tror att utsidan är det som skiljer en sorts hund från en annan. Ännu värre: de tror att utsidan ÄR hunden. Det tror kennelklubbarna också. Det har de trott sedan de startades. Vilken annan funktion har utställningarna och varför har utställningarna annars en så central roll i kennelklubbarnas hela verksamhet? Att sälja utseende är den punkt där den traditionella renrasvärldens gamla prioriteringar ingår ett på kort sikt lyckligt äktenskap med med den nya valpköparmajoritetens förväntningar.

Eller den punkt i tiden, när renrasavelns tidiga besatthet med detaljer att tävla om- ja, det är vad varje rasstandard handlade om, skälet till att den skrevs – går över i det sena nittonhundratalets masskonsumtion.

Vilket förstås bara är två sätt att säga samma sak. Resultatet är att ”raserna delas”, som vi brukar säga. En majoritet av uppfödarna satsar på avelslinjer för sällskap, säljer till så många de kan och ägnar sig åt att tävla i utseende med de hundar de behåller. Det är fortfarande så man får status i hundorganisationerna: sälj, vinn.

Minoriteten behåller avelslinjer med andra egenskaper än utsidan. Men även där slår det invanda gamla tävlingstänket igenom i språk och praxis. ”Exteriörschäfer” betyder hund avlad för vinklar som ger ägaren och uppfödaren plats i snyggtävlandets lilla värld. ”Bruksschäfer” betyder hund som tävlar skydds i den andra lilla världen.

Den hund som för ett par år sedan hoppade ner från ett terränggående militärfordon en mil från mitt hem, gav sig av på egen hand i skogen och till sist hittade en vilsegången gamling i det nollgradiga regnet - han var varken den ena eller den andra tävlingsvarianten. Han var bara en arbetande hund, som räddade ett liv. Vi har inte ens ett namn för hans sort. Samma sak gäller den golden, som efter år av träning hittade fortfarande levande människor under  nerrasade byggnader i Turkiet igår.

Men tänk om det är deras sort, som kommer att finnas i framtiden?

I så fall är dagens hundavel kanske inte den bästa platsen att starta från.

Bodil Carlsson

THE LONG READ: del 2)

Låt oss börja med en bit historia, som fångar renrasavelns situation och den genetiska fälla den fastnade i. Vi kan nog utgå ifrån att uppgifterna stämmer, för de kommer från amerikanska rasklubben för fransk bulldog. Berättelsen startar i decennierna före första världskriget.

Popularity of Frenchies skyrocketed, particularly among the East Coast Society folks*. After World War I the breed’s popularity began a decline that would last for the next fifty years.  The enormous popularity of another small brachycephalic breed, the Boston Terrier, probably contributed to this. Also many Frenchies had problems whelping naturally; it would be years before safe veterinary cesarean sections would be routinely performed. Hot summer months, before residential air conditioning became common, were rough going for the dogs. And interest in purebred dogs generally declined during the Depression of the 1930s. A small number of Frenchie breeders in America and Europe kept the flame alive but by 1940 French Bulldogs were considered a rare breed and only 100 were registered with the AKC. The years during World War II were difficult for all dog breeders and especially for those in Europe where many fine dogs starved or were put down for lack of food.

Berättelsen råkar vara även andra rasers historia, men målgruppen för aveln har förändrats fullständigt. Kennelklubbarna grundades av adel och miljonärer i Europa som i USA, men idag är det inte den eliten som byter från fralla till bostonterrier för att poängtera sin status eller som organiserar utställningar för att visa sina överlägsna hundval. Så var det då, back in the day. Numera visar de upp sina pengar med privatflygplan. Renrasmarknaden idag befolkas av vanligt folk med vanlig plånbok, så den är oändligt mycket större än för hundra år sedan och spridd över många fler länder - och det måste man veta för att kunna förstå den. Men prioriteringarna bakom aveln är de samma. De styrande grupperna är fortfarande små och trivs i glansen av forna tider. Det måste man veta för att kunna förstå renrasorganisationerna.

Den globala hunduppfödningen (en tung del av det som kallas för the pet industry i engelskspråkiga finanstidningar) har blivit en mycket stor verksamhet. Det är väldigt mycket pengar som omsätts. Större delen av dem hamnar hos stora tillverkare av foder och tillbehör, som regndräkter och fina selar och kastbollar; basverksamheten drar in mindre. Det finns alltså mycket mindre lönsamhet i själva uppfödningen av hundar än i kringverksamheten. I botten på pyramiden finns miljoner små leverantörer, som med en tik eller två producerar basvaran. Byter de märke när den inte säljer så bra längre? När något annat blir efterfrågat?

Oftast, men inte alltid. En hel del av dem älskar sina hundar.

Klagar köparen, när varan visar sig vara trasig? Mycket sällan. De flesta av dem älskar sina hundar. Majoriteten ser trasigheten som typisk för varan och älskar felet av den anledningen,  uppmuntrade därtill  av producenterna.

Känner ni till många branscher som fungerar så?

Det verkligt unika med hundproduktionsbranschen är de känslomässiga banden. Vilket förstås näst efter behovet av mat är det lättaste som finns att exploatera.

Hunduppfödning inom renrasorganisationerna är speciell på ett sätt till. Trendraserna kommer och går; uppfödarna är många, men splittrade på alla olika raser med var sin egna lilla verksamhet, och även uppfödarna kommer och går – många håller bara på i några år. Så var finns konstanterna? I organisationsstrukturen.

Utställningsanmälningarna för olika raser varierar med deras popularitet, men utställningsverksamheten består. Vilka ord i standarden som är heligt oföränderliga och vilka som går att tänja på varierar, vilka raser som skall etiketteras som separata och vilka som skall ses som varianter varierar, men beslutshierarkierna består. Varje popularitetsvåg för en ras sköljer upp en grupp framgångsrika uppfödare på åtråvärda platser i hundorganisationerna. Där blir de kvar och vårdar sitt inflytande som domare och uppfödare med tungt vägande åsikter i kommittéerna, långt efter att deras respektive raser dalar mot botten, långt efter att följderna av genetiska flaskhalsar blir märkbara, långt efter att deras hundar och hundarnas köpare står kvar med problemen... och långt efter att andra uppfödare, ni vet den där sorten som strävar med hälsoproblemen, har börjat förtvivla om dess framtid.

Jag vet inte vad ni tycker, men för mig ser detta inte ut som en organisationstyp med beredskap att hantera förändring.

Vad tänkte de kvarvarande amerikanska frallauppfödarna 1940? De måste ha sett hundar gå förlorade i utdragna valpningar och värmekollapser före kejsarsnittens och luftkonditioneringens tid. Sörjde de? Eller ansåg de att det var värt det för att få behålla det de såg som sin egen oföränderliga ras?

Bodil Carlsson 

*The East Coast Society folks: den tidens finaste folk i USA. Tänk er Danderyd multiplicerat med en snobbfaktor av tio.

THE LONG READ: inledning

                                                                                                                 Foto: Eva-Maria Krämer

Det här fotot visar en av mitt livs bästa minnesbilder: en ung welsh sheepdog från för längesen. Nu bor jag i stadsmiljö. Mina collies är ute på promenad runt fyra timmar varje dag. Någon timma lösa, resten koppelpromenader. De gamla höglandshundar, som de stammar från, och de nutida närbesläktade avelslinjerna från samma bas, border collie och welsh sheepdog, skulle ha sett det som lindrig (och rätt tråkig) sjukgymnastik. Mina hundägande grannar ser mig som extremaktiv, men det hade inte räckt långt för hunden på bilden. Hundarna från förr avlades för att arbeta mitt i våra liv. Hundarna från idag avlas för att tåla den inaktivitet som kommer ur att de befinner sig i vår fritid. Det är det vi menar, när vi talar om att raser är delade. Bakom  uppdelningen i exteriörlinjer och arbetslinjer ligger en mycket större förändring.

En gång för många år sedan undrade ordföranden i den då nybildade walesiska rasklubben för welsh sheepdog om jag tyckte, att klubben skulle skriva en rasstandard. Det tyckte jag. Den skulle se ut så här: Must have four legs and move like lightning.

Han skrattade. Han förstod varför det skulle vara punkt efter de åtta orden.

Och nu, läsare, tänker jag plåga er. Att skriva har varit mitt sätt att förstå det jag ser omkring mig sedan jag var barn; mitt sätt att resonera med mig själv. En av de få fördelarna med att bli gammal är att man samlar på sig mera att jämföra med. Så nu prövar jag att skriva något svårt. Jag förstår den som inte orkar läsa – till er andra: ha tålamod! Och försök tänka er den här långa texten som skriven inte på en bloggsidas vita bakgrund, utan på era och mina minnesbilder av hundar och människor, som har levt tillsammans och använt varandras olika förmågor och förståndsgåvor för att få ihop livet. Tänk er alla orden skrivna över bakgrundsbilden av hundarna som vi har känt och tyckt om.

Jag försöker få fram bilden av ett sammanhang. Ha överseende, om formuleringarna är vassa och svepande emellanåt: skarpa linjer gör det lättare att se. 

Bodil Carlsson

ALLDELES FÖR OFTA!

 

Så här en grå söndagsmorgon skulle jag vilja komma med ett förslag, som säkert får en del folk att ruska på huvudet. Det handlar om ett ord som vi använder så ofta - alldeles för ofta? - att vi kanske glömmer att undra vad det står för. Men snälla – tänk lite på det! Ord kan göra det lättare att se vad vi har framför oss, men de kan lika gärna dölja det. Ord bestämmer hur vi tänker, därför att de får oss att tro att vi förstår det vi tänker på.

Tänk på ordet ”ras”. På hur ofta vi använder det. Rasens historia. Rasens användningsområde. Rasens mentalitet. Normalt för rasen. Typiskt för rasen. Kunnig på rasen. Rasexpert. Känd uppfödare av rasen. Rasens historiska arv. Rastypisk sjukdom. Ren ras. Rasens standard. Min ras. Din ras. Inte samma ras!

Men vi vet redan att fram till för drygt hundrafemtio år sedan fanns inga raser. Det fanns bara hundtyper och varianter av hundtyper. De levde sedan lång tid i olika länder och delar av länder och visst var de rätt lika varandra på sina respektive platser, men mera i vad de gjorde och hur de gjorde det än i hur de såg ut – och de lär nog emellanåt ha blandat sig rätt oförbehållsamt med varandra  bakom ägarnas rygg. Vilka hundar behöll man?

De som gjorde det som förväntades. De som klarade sitt jobb. Det är mycket invändningar mot hälsotester just nu - de slår ut från avel, de slår ut den genetiska variationen, de begränsar uppfödarnas frihet, och de måste bort. Men hälsotest har funnits lika länge som vi har haft hundar. De var bara lite mera rakt på sak förr. Hunden med risiga höfter som haltade sig fram efter fåren, den som bet halsen av lammen, som var för rädd eller för klen för att jaga eller tvärtom gav sig på tamdjur och folk lika gärna som älg...Vet ni vad man gjorde med den?

Just det.

Den genetiska variationen verkar ha klarat sig rätt bra ändå.

Den enda rimliga förklaringen är att selektionen visserligen var hård, eftersom mycket få hade råd med ickefungerande hundar, men ändå enkel: de som gjorde sitt jobb fick leva. Om de hade en farfar som hade följt med en köpman på genomresa, en morfar som var den lokale godsägarens jakthund eller en mor som hade råkat löpa under vallningen av boskapen från skotska högländerna ner till London var ointressant. Storleksvarianter och pälsfärger likaså. En gång för tjugofem år sedan stod jag utanför grinden till en gård i Wales och tittade på vallarna som kom emot oss på andra sidan stängslet, olika stora, någon släthårig, andra långhåriga, några med hängöron och andra med tippade; några förtjusta i besöket, andra mycket avvaktande. En av dem hade utseende och färgteckning som en welsh springer spaniel. Tror ni att fårbönderna brydde sig? Den som jobbar som en welsh sheepdog är en welsh sheepdog.

Och de som skriker högst om hälsotesternas hot mot genetisk variation är de som i hundra år har lagt ner sin tid på att avla bort den variationen från de avelslinjer, som utgick från de gamla hundtyperna.

Där har ni den sanna berättelsen om rasernas historia. Valda exemplar ur en hundtyp lyftes upp ur sin inkognitotillvaro på landsbygden, hämtades in till städerna och utsågs till ”ras”. Det engelska ordet för ”ras” är bättre. ”Breed” betyder det man har avlat fram, det man valde att avla på. För det var det man gjorde, avlade på yttre egenskaper som man ville ha. Som platsade. Som gav status. Som gick att standardisera genom inavel. ”Breed” betyder avelslinje.

Ni kanske tycker, att det inte spelar någon roll vilket ord man använder, men ibland gör det faktiskt skillnad. ”Ras” antyder något ursprungligt, oföränderligt - ”typiskt för rasen” blir lättare att tänka. Rasen liksom bara är sådan. Den har alltid varit sådan.

Har den?

Titta igen på fotona av två moderna, lika renrasiga  - i bemärkelsen komna ur samma stambok -  franska bulldoggar och en hundraårig. Tänk er den vänstra hundens möjlighet att andas i rörelse. Normalt för rasen? Som ni ser av fotot från 1914 – nej. Absolut inte! Det finns inget typsnitt i skrivprogrammet stort nog för detta nej.

Normalt (i bemärkelsen vanligt) för den senast säljande avelslinjen? Ja. Konsekvensen av aktiva val i aveln.

Att tänka i avelslinjer förklarar hur förändringarna skedde. Ordet lägger ansvaret där det hör hemma. Hos uppfödarna som valde att avla fram den handikappade hundversionen hellre än den ursprungliga och hos domarna som valde att belöna uppfödarnas val med utmärkelser.
Och hos kennelklubbarnas styrande, som lät det ske. Därför att det alldeles för ofta är samma sorts personer som delar ut priserna och som tar emot dem.

Bodil Carlsson

ORIGINALET

 Inlägget från i söndags visar sig vara stöld. Fotona av tre franska bulldoggar - två från idag och en från 1914 - som lades ut i en fb-grupp med 200 000 medlemmar kommer från ett inlägg, som Jemima Harrison publicerade 2017 på sin egen blogg Pedigree Dogs Exposed. Det har så att säga passerat en mellanhand på vägen till den stora facebookgruppen.

Fotona är inte felaktiga och nej - den vänstra hunden, med sin avsaknad av ansikte, är inte fotoshoppad. Han föddes upp och ägdes under sina första år av en utställningsinriktad amerikansk uppfödare och såldes sedan. Hans nya ägare tog honom till Tyskland för operation, när hon inte längre stod ut med hans plåga. Hon säger att hon upptäckte att uppfödaren hade använt sig av starkt kortison för att lindra andningsljuden.

Så berättelsen är inte påhitt. Fotona är inte påhitt. Det enda som är påhitt är författarnamnet. 

Originalet hittar ni här: https://pedigreedogsexposed.blogspot.com/2017/08/the-frenchies-that-win-by-nose.html?fbclid=IwAR3Qf6q7DFLi8VSSBIKoJtSwx2v-en01uOCTZw5pyTkUCthimzCJZ_mz25U

Läs gärna det inlägget. Läs berättelsen om amerikanske Arnie. Titta på fotona av andra vinnande amerikanska frallor.  Titta på fotona längst ner - springande hundar med ansiktet i behåll! 

Originalet för text och illustrationer var Harrisons blogg. Originalet till fransk bulldog var något annat än det vi ser idag.

Hjälp mig att förstå: hur har vi hamnat här?

Bodil Carlsson