Det här skrev för drygt fyra år sedan, den 16 mars 2018. Ni kan läsa hela inlägget via länken http://collievaenner.blogspot.com/2018/03/a-tale-of-two-cultures.html
Eller ni kan läsa den väsentliga biten rakt av här. Det är berättelsen om en man som hette Donald McCaig. Han lever inte längre, men han gjorde något av sitt liv medan han hade det.
The Dog Wars är något ni aldrig kommer att ångra att ni köper.
Donald McCaig är tio år äldre än jag. På det sista fotot av honom på den officiella facebooksidan ser han gammal och trött ut. Han har ingenting skrivit där på några år. Spelar roll? Livet handlar om att göra någonting av det, medan man kan. Han gjorde det.
Han är författare. Ett par av hans romaner om amerikanska inbördeskriget är prisbelönta, men han är nog mera känd för sina hundböcker, för han är fårfarmare och bordercolliekille först och allt annat sen. Han tog en universitetsexamen i filosofi i början på sextiotalet. Sedan drog han till reklamindustrins högkvarter i världen, Madison Avenue mitt i New Yorks dyrkvarter, och ägnade sig åt att dra in pengar. Efter tio år fick han alldeles nog. Han köpte en förfallen gård i bergen i en fattig vrå av en fattig delstat, flydde dit med fru och ungar, hyfsade till huset och skaffade får. Som anständigt folk gör där gick han med i den lokala kyrkan och hörde gudstjänst med familjen var söndag. Hans inkomst föll med nittio procent i starten och han har aldrig ångrat en dag. Han hade väl aldrig trott, att det skulle komma en dag när han återvände till Madison Avenue, men vad gör man inte för sina hundar?
McCaigs respekt för hundar lyser igenom på varenda sida i böckerna. Han tar dem på större allvar än han tar sig själv. Det är en ovanlig egenskap i hundvärlden, men McCaig har den. Kräks ni över Cesar Millan? Läs lite McCaig. Tittat på vinnande ekipage på Crufts? Sett att engelska utställare låter operera bort sporrarna på hundframben för att få en renare linje för domarens öga att följa? Läs McCaig om en lunsig, strulande bordercollies liv och leverne, det hjälper. Har ni en gång för mycket hört om alla ädla huvuden och runda kattlika tassar och att vi ju aldrig får glömma exteriören? Läs några sidor McCaig, han tvättar ens själ.
Hursomhelst -McCaig födde upp får och åkte runt på valltävlingar och skrev sina böcker, när han fick en nyhet som han inte ville ha. Amerikanska kennelklubben ville ta över hans ras!
Som AKC såg det, var det ett flott erbjudande.
McCaig är en vänlig människa med sinne för humor. Hans fåordiga referat av mötena med AKC:s välklädda representanter och jurister i deras huvudkontor på Madison Avenue, prytt av gamla oljemålningar med hundar, är juveler av stillsam komik, men ljuset de bryter blir obarmhärtigt klart. Det handlar inte om hundar, det handlar om pengar och organisationsrevir. Hör här!
AKC tog över rasklubben för Cavalier. Rasklubben hade en stenhård regel – deras uppfödare åkte ut på öronen, om de sålde till zooaffärer eller försåg valpfabrikerna med avelsmaterial. AKC tar gärna emot registreringsavgifter från valpfabriker: pengar luktar inte etik, ni vet. Rasklubbens majoritet – 91 % av uppfödarna - vägrade gå med i AKC av det skälet. AKC hittade några ur nioprocentsminoriteten, uppmuntrade dem att starta egen rasklubb och hey presto! slöt den där nyuppfunna rasklubben sitt avtal med AKC och cavvarna var lika plötsligt en ras under AKC. Så kan det gå.
Samma sak hände aussien. Där hade det vildvuxna aussiefolket hållit på i åratal ute på vischan med att testa hur deras hundar föste boskap och får – de hade till och med egna utställningar! De höll sina egen stambok, de fixade sina egna registreringar och betalade sin egen förening för stamtavlorna och de var alldeles nöjda så. Tack för visat intresse! AKC var inte nöjda med det svaret. Så AKC snokade rätt på några aussieägare som fasligt gärna ville få ställa ut sina hundar på officiella utställningar, bestämde sig för att deras lilla klubb var den riktiga rasklubben, tog nådigt emot dess ansökan om att få tillhöra AKC och tog över registreringarna.
Nyheter om hundar sprids långsamt och sällan utanför hundvärlden, men snabbt som ögat inom den. Bordercolliefolket och andra hade helt klart för sig vad som hade hänt med Cavalier och aussie. Så den här gången sprang AKC på mothugg.
Storyn om hur motståndet organiserades är bitvis rafflande, bitvis rolig. Ibland är den hjärtskärande. Bordercolliens Försvarsfond fick ihop femtusen dollar för att kunna betala jurister. En kvinna postade checken hon vann vid sin allra första valltävling. En annan skickade tio dollar med orden: ”Låt dem inte göra med er ras som de gjorde med min.” Bara sådär i förbigående nämner McCaig den nationella kennelklubbens årsbudget på 29 miljoner dollar och de 2 000 dollar som den dagligen postade till de uppskattade medarbetarnas pensionsfond.
Bordercolliefolket skulle imponeras av AKC:s vallhundsgrupp genom en uppvisning av en skock får, en sheltie, en puli, en malle, ett par tervar och så en schäfer som flögs in från Kalifornien med sin matte just för detta – och ovanligt nog fanns en journalist från Washington Post på plats och skrev om katastrofen. Ingen av de utställningsavlade vallhundarna fattade ett smack om får. AKC var inte glada över den recensionen. McCaig skrev en debattartikel i New York Times som väckte stor uppmärksamhet. Redaktionen var chockad av hur många som ringde in och AKC:s dignitärer satt röda i ansiktet av ursinne runt sitt polerade valnötsbord vid nästa möte. Värst av allt var en artikel i en vallhundstidning, som rekommenderade att bordercolliefolket skulle försöka göra slut på AKC som skattebefriad ideell organisation. Han blev plötsligt riktigt otrevlig i telefon, AKC:s ordförande, när han ringde runt för att få reda på vem som hade vågat skriva detta.
Så hur gick det? Jo, bordercollie är numera en ras under AKC. Men jag tror inte att det betyder att AKC vann och jag tror absolut inte att det betyder, att border collien förlorade. Det går visserligen numera bra att ställa ut exteriöravlade hundar med bordercolliepapper. De ser ut som den vackra, något kortbenta varelse med lång päls i svart sammet och vitt siden, som nyligen vann sin grupp på Crufts. Men när McCaigs bok kom ut, tolv år efter AKC:s beslut, reggade AKC 2 000 border collies årligen. Bordercolliefolkets egen klubb för arbetande hundar reggade 20 000.
Och AKC:s sammanlagda registreringar hade fallit med 40%.
Inte bara på grund av all negativ publicitet kring sättet att ta över raser, även om det säkert bidrog, tillsammans med all information om genetiska rasbundna sjukdomar som började bli spridd vid den här tidpunkten. Som McCaig säger, är den viktigaste orsaken de renrasiga hundarnas minskande exklusivitet. Om något har blivit så vanligt att var och varannan människa har det hemma, är det svårt att fortsätta sälja varan med ord som handlar om ädelhet och förfining. Har man inget annat att komma med, så kommer folk att börja avla för husbehov och extraslantar, som de alltid har gjort. I det läget kan det vara förståndigt om en nationell kennelklubb prioriterar sina pensionsfonder.
Så långt McCaig och AKC. Jag vill inte dra några paralleller, men en sak är alldeles klar: de som bevarar arbetande hundars duglighet är de människor som arbetar tillsammans med dem.
Bodil Carlsson
