AKC:s registreringar föll
med 40% på tolv år. Var tog den smällen värst? I
utställningsringarna på Westminster eller i små kennlar i små
städer, där medelinkomsterna sjunkit i tjugo år? Vem hade störst
chans att se sugna valpköpare fortsätta ringa - de vinnande
exteriöruppfödarna som syntes i de största hundtidningarna på de
finaste fotona och i de dyraste annonserna? Eller vanliga små
uppfödare?
Vad tror ni?
Folk frågar sig vad som
har förändrats med de extrema kortnosraserna. Alla vet vad
veterinärerna tycker, alla vet att det pratas om hälsoprogram, alla
vet att domarna åker på konferens och får förhållningsregler.
Men är det verkligen något som har förändrats utom orden?
Jag tittar på engelska
KC:s registreringsstatistik över de senaste tio åren. Mellan 2008
och 2017 minskar ras efter ras, rasgrupp efter rasgrupp.
Terriergruppen föll från 39 086 reggade för tio år sedan till 19
368 – tjugotusen färre på tio år. Working dogs föll från drygt
24 000 till strax under 14 000. Sheltiens reggsiffror nästintill
halverades: från 1 634 till 876. Långhårig collie, som var en
högstatusexport för hundra år sedan och sedan en gång till efter
andra världskriget, föll i sitt eget hemland från 1171 till 724.
Ett enda undantag lyser
illrött– kortnosarna. Bostonterriern fyrdubblades från runt 550
till knappt 2 300, och det är kanske inte så imponerande, samtidigt
som bulldog dubblade antalet från 4 543 till 9 450 – inte heller
så förvånande. Fransk bulldog, däremot, ökade från runt 1 000
till drygt 30 000. Trettiotusen!
Om ni håller i minnet,
att kennelklubbar är beroende av sina registreringsavgifter, och ni
ser att alla grupper faller i antal utom de extrema kortnosarna: hur
hårt väntar ni er att en kennelklubb väljer att gå fram mot
gruppen som vänder siffrorna?
Tänk om de uppfödarna
skulle säga tack för kaffet?
Det kan nog ha sina sidor,
det där med att vara kennelklubb. Särskilt i länder där
medlemmarna är få och nästan enbart uppfödare. Engelska KC, denna beundrade organisation, lär ha runt 1 000 medlemmar. Så har vi det
inte här. Kennelklubbens medlemmar är många och många av oss är vanliga
hundägare, inte uppfödare. Så här svarar även medlemsavgifterna
för en viktig del av inkomsterna. Hur håller man bäst kvar sin
medlemmar?
Man visar att man bryr sig om hundar mer än särintressen.
* * *
I Sverige ligger
avelsansvaret för bordercollie på Svenska Vallhundskluibben, SvaK.
Sedan ungefär tjugofem år finns ett avtal mellan SvaK och SKK.
Vallhundsklubben bestämmer kriterierna för registrering – godkänt
vallhundsprov för båda föräldrarna krävs och det skall vara
vallhundsprov, som SvaK antingen arrangerar eller, om de görs
utomlands, godkänner. SvaK talar om vilka hundar som platsar i avel,
SKK tar hand om pappersarbetet och registreringsavgifterna och båda
parter är nöjda.
I många europeiska länder
liksom i USA är det inte så. Rasens eget hemland reggar
bordercollies, som aldrig har sett ett får – noga räknat 1992
styckna utställningskandidater förra året – medan alla de
arbetande bordercolliesarna, som aldrig har sett en utställning,
registreras i ISDS. Eller inte alls.
För några år sedan
importerades en bordercolliehane till Sverige. Varför vet jag inte –
var han en fantastisk agilityhund eller bara ovanligt snygg? De
stolta ägarna ville att hans avkommor skulle kunna reggas i Sverige.
Vallhundsklubben vägrade – hanen hade inget vallanlagstest. Han
hade inte i svensk avel att göra.
Ägarna drog
vallhundsklubben inför Konkurrensverket. Så här tyckte de enligt
Konkurrensverkets sammafattning:
BESLUT
2016-03-15
Dnr 669/2015 2 (4)
Enligt
klagomålet medför SKK:s regelverk att svenska uppfödare inte kan
konkurrera
på lika villkor med uppfödare i övriga Europa samtidigt som
utländska
uppfödare förhindras från att konkurrera på den svenska
marknaden.
SKK:s
regelverk förhindrar också svenska uppfödare av Border Collies
från att
importera
Border Colliehanar från övriga Europa för att användas i svensk
avelsverksamhet.
Vallhundsklubben folk var
förtvivlade. Hur skulle detta sluta? Med att vem som ville skulle få
skaffa hit utlandsreggade BC utan vallförmåga och avla på deras
vackra päls? De vände sig till SKK för att få hjälp.
Och den svenska
kennelklubben ställde upp.
Svaret från SKK till
Konkurrensverket är flera sidor långt och undertecknat av Ulf
Uddman, men SKK:s jurister har nog varit med i formuleringarna. Det är ett mycket bra svar,
som borde vara känt och begrundat av folk långt utanför
Vallhundsklubben. Här är kärnpunkten.
”4)
Border collie
a)
Syftet med SKKs krav på att föräldradjuren ska ha visat förmåga
att valla djur är vikten att säkerställa att denna essentiella
egenskap inte försvinner inom rasen. Border collie är förutom en
mycket god vallhund även en populär tävlingshund för ett flertal
olika hundsporter och det är rasens
grundläggande vallningsegenskaper som ger rasen förutsättningar
för detta.
b)
Som framgår ovan finns det inga EU-direktiv som reglerar hundavel.
Därför har varje kennelklubb inom EUs samtliga medlemsstater
sina egna regler för vad som
krävs för att en valpkull ska kunna registreras i just den
kennelklubbens stambok. ” (min
kurs)
Ni hör vad Uddman säger?
Han säger att rasklubbens krav är SKK:s krav. Han säger:
I
Sverige gäller svenska regler. Acceptera det!
Jag stötte på det här
ärendet i en virrig kommentar på en colliesida, kollade upp det med
Konkurrensverket och ringde Vallhundsklubbens ordförande för att få
det bekräftat. Bordercollien förlorade inte. Konkurrensverket la
ner ärendet. Vallhundsklubbens regler gäller. Deras ordförande var
fortfarande, nästan två år efter Konkurrensverkets beslut, full av
tacksamhet, när jag pratade med henne i december. Hon var säker på,
att de skulle ha förlorat utan SKK. Jag betalade in min
medlemsavgift. En organisation, som vidhåller de mentala egenskaper
som gör att hundar fungerar, är värd ett medlemskap.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar