TIGER NÄR DEN BORDE HA TALAT

 SKK:s CS fortsätter sitt resonemang om hälsoprogram. Inte bara krymper de den genetiska variationen, de är dyra också, påstås det.

”Vidare blir det en hög ekonomisk kostnad för ägarna av den aktuella rasen, oftast flera hundratusen per år.” Hur man har tänkt här förstår jag bara inte. Om det var en och samma valpköpare som fick punga ut med dessa flera hundratusen varje år skulle det onekligen vara besvärligt, men det handlar om ett sammanlagt belopp som slås ut på alla ägare. Och även om det är snällt av CS att bekymra sig om valpköparnas ekonomi, blir kostnaden per hund inte jättestor. Den ingår, vill jag påstå, i det ekonomiska åtagande man gör, när man köper en renrasig hund, ungefär som att skaffa veterinärvårdsförsäkring. För egen del har jag HD-röntgat, ögonlyst, MH-beskrivit och på senare år också armbågsröntgat varenda hund jag har ägt – både för min egen skull, för annars skulle jag ju inte veta vad jag kan vänta för mina hundar och  för att uppfödaren annars inte kan veta vad hon eller han har fött upp – och jag försäkrar CS, att de adderade kostnaderna genom åren har varit överkomliga. Pengarna för hälsoundersökningar får man se som en kollektiv framtidsförsäkring – för min individuella hund, men ännu mer för nästa och nästnästa generation hundar och deras valpköpare och för rasen som helhet.

Men det finns andra pengar, som på ett närmast uppseendeväckande sätt saknas i CS utläggning om kostnader för hälsoprogram. Det är kostnaderna för uteblivna hälsoprogram!  De nämns inte alls, trots att de kan vara mycket kännbara för valpköparen. Att operera luftvägarna eller de felställda tänderna på en extremtrubbnos är sannerligen inte gratis för ägaren. Inte försäkringen för raser med hälsoproblem heller. Kostnaderna för smärtlindring och sjukgymnastik för HD-hundar blir sammantagna hur mycket? De sammanlagda kostnaderna för avlivning av hundar med svåra ledfel? Inga uppgifter från CS.

Att väga kostnaderna för något mot vinsterna är elementär praxis och underlag finns. CS kunde ha tittat igenom den artikel som Åke Hedhammar 2020 skrev om erfarenheten av decenniers svenska hälsoprogram för HD. Hedhammar påpekar, att i sju raser föll frekvensen av svåra HD-fel påtagligt. CS förutsätts känna till detta, inte minst för att HD-programmen i Sverige har skaffat SKK uppmärksamhet och respekt i många andra länder. Hedhammar säger, att i en annan studie på drygt 82 000 hundar födda under åren1976 till 1988, så såg man att

/a/decreasing prevalence of HD, as a result of selection of breeding stock and high heritability, was found and economic analyses showed that the costs of screening and registration of coxofemoral joints were less than the value of dogs estimated to have been saved from moderate, severe, or very severe HD in six of the breeds.

Värdet på de hundar som slapp födas till ett liv med höftledsfel översteg kostnaden för hälsoprogrammet som lät dem födas med friska höfter.

Varför saknas det resonemanget i propositionen?

I Avelskommitténs protokoll från november 2020 läser man:

”§ 122 KUS enkät till uppfödare Under våren 2020 skickade Kommittén för uppfödarsamverkan* ut en enkät till uppfödare inom organisationen. Syftet med enkäten uppgavs vara att få många uppfödares tankar och åsikter om SKK:s grundregler, registreringsregler och avtal. SKK/AK har tagit del av enkätfrågor samt en rapport utifrån de drygt 2000 inkomna anonyma svaren. Enkäten skickades ut till 10500 uppfödare som fött upp minst en kull. /.../ Av svaren framkommer att en väldigt stor andel av uppfödarna anser sig hjälpta av dokumenten och är nöjda med nuvarande regelverk. Inget pekar på att en lättnad i något av regelverken är önskvärd. ” (Min fettning)

Den informationen finns inte heller med i CS förslag till kennelfullmäktige. Varför inte? Propositionen säger konstiga saker när den borde ha låtit bli och tiger, när den borde ha talat.

Bodil Carlsson

*Kommittén för uppfödarsamverkan, KUS, uttrycker gärna sin motvilja mot regler för aveln. Det som Avelskommittén, AK, kallar en”väldigt stor andel” innebär enligt muntlig uppgift 83%. En femtedel av de drygt 10 000 tillfrågade uppfödare svarade och av den femtedelen var alltså 83% nöjda med det regelverk för aveln, som SKK har. Tolkning: den femtedel av uppfödarna som är engagerade nog att svara på en enkät om regelverk, tycker att regelverk är bra. Detsamma tycker nog de flesta valpköpare, skulle jag tro. Det finns bara ingen Kommitté för valpköparsamverkan som kan ställa frågan.

HÄLSOPROGRAM - HUR MAN FÖRSÄKRAR FRAMTIDEN

Så här skriver SKK:s Centralstyrelse:

”Effekten av att inte regelmässigt avsluta hälsoprogram som uppnått sitt syfte och där få hundar är hälsomässigt drabbade blir att onödigtvis begränsa tillgängliga avelsdjur och möjligheten till att därmed långsiktigt kunna behålla en bred avelsbas.”

Ett hälsoprogram som inte längre hittar några hundar att plocka bort från avelsbasen fortsätter ändå att plocka bort dem? Ursäkta om jag är dum, men jag kan inte se annat än att det där är nonsens. CS tycks tro att om man har genomfört ett hälsoprogram i en ras så att nästan inga drabbade hundar finns kvar, då fortsätter programmet ändå att på självgång att plocka bort tänkbara avelshundar. Hur skulle det gå till?

Tänk er en ras, som drabbats av något i stil med den sorgliga recessiva ögonsjukdom som finns hos retrievers och som gör dem blinda i unga år. Under loppet av tio år, tänker vi oss, hittar veterinärerna 50 sådana hundar inom en ras som under samma period har 5000 registreringar. Veterinärerna larmar. Rasklubben höjer varningsflaggan – fara å färde! SKK:s Avelskommitté rycker ut. Hälsoprogrammet går igång. Alla drabbade djur och deras närmsta släktingar identifieras och rödmarkeras – undvik dem! Om genen kan identifieras, så testar man för den. Alla bärare utesluts från avel. Alla icke-bärare blir kvar, även om de är nära släkt med blinda hundarna. Antalet fall av ärftlig blindhet dimper till noll.

De som fortsätter i avel är de som inte drabbas. Om man plockar bort 1% av alla hundar plus deras närmsta släktingar, eller gentestar, och låter hälsoprogrammet pågå tills man inte har hittat en enda drabbad hund på de senaste femton åren, medan aveln i övrigt pågått som vanligt – har man då begränsat avelsbasen? Nej. Det finns tvärtom flera tänkbara avelshundar att välja på därför att de otänkbara har plockats bort. Uppfödarna behöver inte hålla sig till ”säkra linjer” längre. Ingen uppfödare behöver undvika något som inte finns kvar i rasen. Då är det dags att lägga ner hälsoprogrammet.

För HD är det annorlunda. HD-fel orsakas av flera samverkande gener. Bara de hundar, som har fått tillräckligt många av skyldiga generna, råkar ut för höftledsfelet. Det säger sig ju då nästintill självt, att om t ex 7 % av alla hundar i en ras har HD D eller E, så är antalet hundar som bär på en eller ett par av de inblandade generna mycket, mycket större än så. Det märks bara inte, förrän man parar två av dem med varandra och får se nya hundar med tillräckligt många HD-gener födas i kullarna, leva smärtfyllda liv och avlivas för tidigt. HD-programmen kan inte avslutas i en ras med den frekvensen av HD-fel. Gör man det, kommer antalet drabbade hundar att öka igen. Man kompletterar med HD-index: det blir en säkrare bedömning av risken för fel i nästa kull, om man tar med släktingarnas HD-status. Utesluter man då hela gänget? Nej – man kombinerar med lågriskhundar och sänker stegvis andelen med ledfel. HD-programmen tar tid. Låt dem göra det!

De kostar pengar för hundägarna och arbetskraft för kennelklubben. Men den kostnaden får man se som en försäkring av rasens framtid.

Om CS har svårt att se skillnaden mellan hälsoprogram riktade mot en enda recessiv gen och hälsoprogram riktade mot frekvensen av flera samverkande gener, kan Avelskommittén säkert hjälpa till med en förklaring.

Bodil Carlsson 

ETT BLYGSAMT FÖRSLAG

För längesen skrev en berömd författare en liten skrift, som fick heta A Modest Proposal – ett blygsamt förslag. Det gick i all korthet ut på att om man inte kunde bli av med alla dessa fattiga barnungar, som belastade föräldrarna och samhället, så gick det väl att tillaga och äta upp dem. Han var en skarp satiriker, Jonathan Swift. Varför jag kom att tänka på honom idag, när det enda jag har läst är ett CS- förslag till kommande Kennelfullmäktige?

Skämt åsido: jag har läst, flera gånger om, och det enda jag säkert förstår är att antingen hade den som skrev mycket bråttom, eller så är det väldigt svårt att hålla tungan rätt i mun, när man vill försöka få olika grupper med sinsemellan mycket olika syn på saker och ting med på samma tåg. Sunt förnuft inleder; sedan kommer påståenden av helt annat slag. Proposition till ny ordning för hälsoprogram finns som Bilaga 24:10 under punkt 24, Avelsfrågor, på dagordningen för KF i slutet av oktober. Ni hittar den på SKK:s hemsida. Läs den! Den börjar så här:

Centralstyrelsen, CS, vill skapa en samordnad utvärdering av de drygt 150 hälsoprogram på nivå 2 och 3 som idag administreras av SKK.

Ja, det låter klokt. Ingen vill ha hälsoprogram som bevisligen har gjort sitt jobb – finns ingen sjukdom kvar, behövs inga program för att hitta den. Och 150 hälsoprogram är mycket. Vilket jobb! Mängder av tid och arbetskraft måste gå åt till att följa upp och dokumentera alla dessa hundar och deras resultat så att rasklubbar, uppfödare och valpköpare skall ha nytta av kunskapsbanken i Avelsdata och Hunddata. Men givet att SKK erkänner och avelsansvarar för 363 raser, är det inte konstigt att de hälsoövervakande programmen blir många. Om något är konstigt, är det tanken att man kan skapa 363 separata varianter av en art, hålla dem strängt åtskilda genom var sin sluten stambok och sedan inbilla sig, att det är hälsoprogrammen som skapar den genetiska utarmningen. Men det ser ut att vara den tanken, som lyser igenom i propositionen. Hur kommer det sig?

Det förslag som CS vill att kennelfullmäktige ska bifalla börjar med att förklara sin syn på hälsoprogram på nivå 2 och 3. I båda fallen görs först en snabbdefinition på en enda mening. Nivå 2 betyder centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom, nivå 3 krav på visat godkänt undersökningsresultat avseende specifik sjukdom. Sedan serveras för båda nivåerna CS egen tolkning av vad detta innebär: en enda sak. Problem! Nivå 2 kan försvåra användningen av utländska avelsdjur, skriver CS, nivå 3 kan omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur. Ja – det var väl det som var poängen? Att ingen importhund obesedd skall kunna tas in och sättas i avel?

För utländska som för svenska möjliga avelsdjur gäller samma genetik och därmed rimligen samma regler. Den svenska hund som bär på ett nedärvbart allvarligt fel går inte i avel i Sverige. Om felet är mindre allvarligt, går hunden inte i avel utan att felet finns dokumenterat, så att uppfödarna själva kan ta ställning till vad de vill använda och kanske undvika att kombinera två med samma fel. Är en utländsk import påtänkt för avel? Då bör samma sak gälla för den. Vem vill ha in en collie med svaga nerver och höftledsfel? Vem vill ha in en trubbnoshane som inte klarar BOAS-testerna? Någon kanske vill det. Tänk på den möjligheten, när ni läser propositionen. Det kan vara det den handlar om.

Propositionen utgår från att utländska hundar är genetiskt annorlunda än de svenska hundarna av samma ras. Om det stämmer, är import ett sätt att få till genetisk variation och en bredare avelsbas här hemma. Men stämmer det? Ofta inte, tyvärr. Om jag är en av ett fåtal svenska ägare av lika fåtaliga svenskfödda cesky terrier, rasen som yxades till av tre hundar och som i hemlandet repetitionsavlades i generationer på samma lilla avelsbas innan den spreds till andra länder, så kvittar det väl fullständigt om den hane jag vill importera är född i Tjeckien, i Nordnorge eller på Bahamas – det blir inte mera genetisk variation i den hunden för att den har annan nationalitet på kennelnamnet. Jag vill importera en doberman från Tjotaheiti, där det saknas hälsoprogram för hjärtsjukdomen som dödar rasen i alla länder. Ska jag vara arg för att Sverige har ett hälsoprogram, så hunden måste kollas innan han går i avel?

Snälla CS! Innan man pratar om att utländska hundar ger bredare avelsbas, måste man visa att de faktiskt gör det. Ibland är det så. Men i alldeles för många raser är det inte mycket bevänt med den genetiska variationen mellan olika länders hundar. Den internationaliserade renrasaveln har gjort hundarna till genetiska  kusiner, så samma nedärvbara sjukdomar finns i alla länder. Det bästa man kan hoppas i en del raser är faktiskt att någonstans, någon gång då övervakningen var mindre strikt än här och nu, breddade en löptik avelsbasen alldeles själv genom att smita ut från sin kennel och träffa på grannens högst blandade hanhund. Vill man göra mera än att bara hoppas på oplanerad hundförälskelse bakom husknuten behövs jämförande DNA-undersökningar – vilket går att få nu för tiden, som CS säkert vet, även om propositionen inte nämner det. Eller så får man helt enkelt fortsätta med kontroller genom hälsoprogram för avelsdjur, importerade och hemmafödda. I alla länder där hälsoprogrammen visar hög förekomst av samma problem inom samma ras är den genetiska variationen för liten för att det skall vara tillrådligt att utan vidare kontroll hämta hem avelsdjur: resultatet blir lätt att vi har samma brist på genetisk variation som före importen, men fler sjuka valpar efteråt. Där inga hälsoprogram finns, eller bara en liten minoritet av djuren genomgår dem, vet man inte ett skvatt om vilka gener man importerar.

Så varför dyker detta med breddning av avelsbasen och genetisk variation upp som argument i diskussioner om hälsoregler? Någon har förstått att det där med genetisk variation är något som det pratas mycket om i hundsammanhang nu för tiden och slänger man in den frasen några gånger, så blir det lättare att få som man vill, alltså inga krav på aveln. Då får man det som man egentligen är ute efter – den genetiska variation som ger ännu mera päls eller ännu mindre nos. Eller ännu fler och djupare rynkor i huden och ännu mera underbett. Eller...

DEN genetiska variationen är man mycket angelägen om i delar av kennelklubbarna i många länder. Variationen som vinner i ringen på de stora internationella utställningarna. Det är den man är ute efter. Inget annat.

Det kan väl ändå inte vara möjligt att CS proposition till kennelfullmäktige är ute efter samma sak?

Fortsättning följer!

Bodil Carlsson

NÄR MAN BLIR LESS PÅ ATT HÄPNA

 

Vad gör man, när man läser en textsnutt där varannan rad är så motsägelsefull att man tröttnar på att tappa hakan?

Man börjar fundera på vad som gömmer sig mellan raderna. Varför skrivs detta just nu? Vad händer i lilla Hundsverige, landet som utländska domare talar så väl om trots våra avelsrestriktioner?

Öppna gränser, förändrade köparpreferenser - kort sagt, ovana vid att hantera en ny konkurrenssituation - händer. Många renrasuppfödare är rädda för att förlora greppet om sin hemmamarknad; andra är avundsjuka på en frihet som finns någon annanstans. Och några vill helt enkelt behålla det de har fått.

I minst femtio år har SKK-reggade hundar dominerat marknaden på ett sätt som varit unikt för Sverige och en källa till avund för andra kennelklubbar. Svenska renrasuppfödare har suttit vid ett dukat bord. Nu är plötsligt minst 50% av alla nya hundar i mitt område blandraser; samma sak hörs från andra städer. Av de som fortfarande är renrasiga är många kortnosar, varav en del importer med oklar bakgrund. Runtom i Sverige sitter uppfödare och är frustrerade. Folk köper från inhemska blandrasavlare som inte vet mer om hundar än att de brukar ha fyra ben och går att ta betalt för. De köper kortnosade valpar ur bakluckorna på bilar, de köper valpar vars hälsobakgrund och uppväxtvillkor de inte har en aning om, de köper på Blocket till högre pris än någon renrasuppfödare kan ta och efterfrågan bara ökar. Visst, i kölvattnet på corona och hemmajobb ökar efterfrågan även på renrashundar, men det ändrar inte bilden särskilt mycket: andelen blandraser med eller utan fantasifulla namn växer. I min närhet bor en unghund, gissningsvis hopskarvad av husky och sällskapsgolden och kanske något till, men såld som ”varghybrid” - förmodligen för en ansenlig slant. När jag frågar folk varför de valt blandras, så är det näst mest vanliga svaret att renrashundar är sjuka och inavlade, det har man ju hört. Det mest vanliga svaret är att kompisen har en sån.

Runt om i Sverige sitter renrasuppfödare, som grubblar över valet av hane till nästa kull, strävar på med sina hälsoprogram och sina inavelskoefficienter och tjatar på valpköparna om höftledsröntgen. De ser det här hända. Kan man förstå deras frustration? Ja, verkligen. Konstigt nog är det inte de uppfödarna, som hoppas att CS ska befria dem från reglernas ok och bojor. De ser nämligen fördelen som RAS och avelsrestriktioner har givit deras hundar och deras köpare. Större chans till bra temperament och hälsa! Bättre reklam för renrasaveln och bättre svar på påståendet om sjuka hundar har jag svårt att föreställa mig.

Men runtom i Sverige sitter också det gamla gardet. En stamtavla med SKK-stämpel och gärna en champion eller två i den borde garantera kunder – så har det ju alltid varit, eller hur? De har vant sig så till den grad vid sitt säljföreträde att när kronprinsessan begår illdådet att köpa blandras, så tycker de på fullt allvar att SKK ska straffa kungahuset. Deras frustration är också lätt att förstå, men inte lika lätt att sympatisera med. Ibland undrar jag om de tänker sig att bara avelskraven försvinner och det igen blir lätt att göra rätt, så kan de ta tillbaka bakluckeköparna och blandrasspekulanterna och få den gamla goda ordningen återställd. Ni vet tiden då varje renrasig hund i sig var oändligt mycket mera värdefull – inte bara i pengar – än byrackorna som vemsomhelst fick till skänks?

Den tiden är över och kommer inte tillbaka, men vem av oss accepterar gärna dåliga nyheter?

En annan grupp är de storsäljande trubbnosuppfödarna. De rider högt på en internationell modetrend, som också är en följd av att gränser och geografiska avstånd försvinner, medan nätet slår igenom. Det som celebriteterna visade upp sig med igår vill alla visa sig med idag och det finns många, som mer än gärna svarar på efterfrågan – inte minst i länder, där inkomstchanserna inte är så många. Som sagt, nationsgränser och transportmöjligheter är inte samma sak idag som igår. Vill de inhemska säljarna höra om BOAS och SRD? Absolut inte. Bort med kraven! Vi har utvalda veterinärer som förklarar våra hundar friska!

Som stöd och röst har regelmotståndarna en mindre grupp företrädare på hög nivå. Att komma med sin hund till en stor internationell utställning i Europa och få se den slagen av någon utan tillstymmelse till mentalitetstest måste vara tufft. Att inte kunna importera vilken vinnande hane man vill utan att behöva kolla HD-status före avel svider. Hur ska man då få fram sin nästa vinnare? Så bort med kraven bara! Förr såg championuppfödarna ner på blandrasavlare med förakt; nu ser de upp till deras frihet att göra precis som de vill utan att någon har synpunkter.

Tänk er nu en allians inför kennelfullmäktige mellan det gamla gardet, trubbnosfolk och storutställare. Hur skulle den se ut i tryck?

Ungefär som ledaren i Hundsport Special, gissar jag. Och därmed – välkomna till en proposition från CS!

Fortsättning följer.

Bodil Carlsson

STUNDEN DÅ MAN TAPPAR HAKAN - 3)

KUS ordförande i sin ledare i Hundsport Special:

”Det finns många röster som vill införa fler och hårdare regler på hur avelsarbete ska gå till i syfte att tvinga fram en likartad avel överallt. Jag är säker på att detta vore förödande för hunduppfödningen som helhet.”

Stora ord med skrämselklockan ringande i bakgrunden. Dessbättre saknar de innehåll. Det finns ingen konspiration för att tvinga fram likriktning i någon hundras. Det jobbet är redan gjort: att skilja en svart storpudel från en annan är ingen lätt sak. Så varför skriver man så? Tror man det, för att det är vad man vill tro – eller vill man få andra att tro det och gå ihop för att försvara sig mot staliniseringen som ska föröda vår hundvärld?

Vilket det än är, finns det två saker som man i så fall behöver få förklarat för sig. För det första – och vi tar det i stora bokstäver - så var det INTE AVELSRESTRIKTIONER SOM TVINGADE FRAM EN EXTREMT LIKRIKTAD RENRASAVEL. Titta på hur verkligheten i er värld ser ut! För ras efter ras är allt från mankhöjd på någon centimeter när till svanshållning till exakt öronform till ljusare eller mörkare ögonfärg till noslängd till pälsfärg till pälskvalitet till storleken på vita tecken och det mesta däremellan redan styrt in i biologiskt absurd detalj. Den saken åstadkom utställningsvärlden och dess vid olika tidpunkter dominerande uttolkare av standarden med sina dominerande avelshanar alldeles själva. Om något har skapat begränsningar för aveln och försnävat avelsbasen, så är det ni. Sträck på er och ta emot applåderna!

För det andra – regelverk för aveln garanterar en frihet. Det skapar friheten att INOM REGELVERKETS RAMAR VÄLJA precis som man man vill. Inom regelverket har fingertoppskänslan fritt spelrum. Ni har flera tänkbara avelshanar med skapligt HD-index, acceptabelt MI och inte alltför stora tomma gropar i sina ögonbottnar? Jamen, då så. Fritt fram att välja! Stor hane? Liten hane? Bara välj! Med eller utan utställningsmeriter, med eller utan bruks- eller vallprov och – håll i er nu – med eller utan tippöron? Bara välj! Hanen med en personlighet som ni verkligen gillar eller en annan, som ni bara tycker är okej? Varsågod och välj!

Det enda frihet som regelverket tar bort är friheten att välja en hane med vackra öron men fula höftleder. Eller, i nästa ras, en med själfullt rundad skalle men tidigt debuterande blåsljud. Är det den friheten man suktar efter att få tillbaka? Då föreligger en rejäl intressekonflikt, för det är inte den friheten som vi valpköpare vill se. Och, SKK, allt flera uppfödare och rasklubbar ifrågasätter den friheten. Kunskaperna om genetik och hundhälsa växer hos många som håller på med renrasiga hundar, både inom och utanför uppfödarleden. Kanske börjar det bli dags att bestämma sig för vilken grupp man vill satsa mest på?

En inte helt okänd utställare och uppfödare i ett grannland ställdes inför det faktum att hans utställningshane inte fick gå i avel i Skandinavien på grund av sitt höftledsfel. Uppfödaren valde då att sälja den till England. Där fick hanen gå i avel. Man röntgar inga höfter där, så man hittar inga höftledsfel. Mycket smidigt! Alla som vill kan göra likadant. Den friheten är inte hotad. Men i Sverige - följ svenska avelsregler, gnäll mindre och kom ihåg en självklarhet:

OM NI VERKLIGEN VILL BREDDA AVELSBASEN OCH BEVARA DEN GENETISKA VARIATION SOM FINNS KVAR INOM ER RAS, SE DÅ TILL ATT SÅ MÅNGA SOM MÖJLIGT I KULLARNA HÄLSOUNDERSÖKS FÖR DE VANLIGASTE ALLVARLIGA FELEN!

Ni skulle hitta ett förvånansvärt stort antal tänkbara kandidater för er avel, om ni började där.

Bodil Carlsson 

STUNDEN DÅ MAN TAPPAR HAKAN -2)

 

KUS ordförande: ”Jag är övertygad om att uppfödare blir bättre när de får frihet att skapa och när de känner att de har hundsveriges förtroende.”

Det brukar kännas bra att vara övertygad om något. För det mesta känns det ännu bättre, om övertygelsen har en påvisbar grund. Så vad bygger den här övertygelsen på? På vilket sätt blir någon av oss bättre bara för att vi får göra precis som vi vill?

Det brukar också alltid finnas en verklighet att ta hänsyn till, när man vill nå ut med något. Det är trist, men så är det. Man har nog glömt den saken, när man utan vidare slänger ur sig att ”Det finns ett tydligt samband mellan hur många avelsrestriktioner ett land har och kvaliteten på hundarna de föder upp och det går inte att hitta att restriktionerna är något positivt.” 

Kan KUS ordförande lämna källa på det? 

Det finns uppfödare, som på riktigt tror att de skapar hundar. De flesta andra förstår, att biologin skapade arten och att ett fåtal gener skapade hundvarianterna som vi kallar för raser - och att uppfödarens roll i det hela är att förvalta de generna så att så många hundar som möjligt får så friska och så bra liv som möjligt till glädje för sig själva och sina ägare. För att lyckas med det måste man hålla inavelsnivåerna så låga som möjligt. Och för att lyckas med det inom ramen för den slutna stamboken behöver man använda så många hundar som möjligt i avel. Det renrasaveln traditionellt har sysslat med var att göra precis tvärtom.

Det var så behovet av avelsrestriktioner skapades, ifall KUS ordförande har glömt det.

Drömmen om att fritt skapa hund har drygt hundra år på nacken. Den har aldrig landat särskilt bra i verkligheten, därför att den använde sig av en arbetsmetod dömd att misslyckas i längden – upprepad släktskapsavel och överanvändning av utställningsvinnande hanhundar. Den genetiska likriktningen hos många av våra raser närmar sig det ohållbara. Den har producerat hjärtfelsfrekvensen hos doberman och cavalier. Den har gjort andnöd vanlig hos kortnosarna i närtid, de autoimmuna sjukdomarna vanliga hos storpudel och urinstenssjukdomen vanlig hos dalmatinern om vi går lite längre tillbaka i tid. Den gjorde ännu längre tillbaka CEA vanligare hos collie än normala ögonbottnar; vi håller fortfarande på med ögonlysningar. Samma gamla dröm producerade den blinda, hårt inavlade napolitanska mastiff som i veckan, med skrämmande foto och allt, var huvudrubrik i en av de största engelska dagstidningarna. Ägaren berättar för några hundratusen läsare, att hon trodde att valpen var ett säkert köp, för uppfödaren var en känd medlem i sitt lands kennelklubb, just en sådan som man kan ha förtroende för. Vid det här laget, säger hon, skulle hon gladeligen stämma honom inför rätta, om hon inte redan hade gjort av med sina tillgångar på veterinärräkningar. I Norge väntar rättegång mot två rasklubbar i höst. De använde sin uppfödarfrihet till att skapa missbildade engelska bulldoggar och hjärtsjuka cavalier och den största norska djurskyddsorganisationen tyckte inte, att de använde sin frihet på rätt sätt. 

Man borde kanske hålla ett öga på Oslo tingsrätt och ta det varligt med friheten att skapa,  innan man uttalar sig offentligt som medlem av SKK:s centralstyrelse. Det var inte uppfödarfrihet, som byggde det förtroende som renrasaveln fortfarande har. Regelverket gjorde det. Avelsrestriktionerna är renrasavelns självförsvar - inte bara inför allmänheten, utan inför myndigheterna. Vad skapade RAS? Mängder av hårt arbete utifrån rasklubbarnas  erfarenhet av att vissa friheter måste begränsas, annars får hundarna och deras ägare betala priset för dem. Vad tvingade fram SDR? Domarnas frihet att välja den ”bästa hunden”.

Konsekvenserna av drömmen om att fritt skapa hund har kort sagt inte varit vackra och oavsett hur gärna någon än vill, går de inte att snacka bort i en ledare avsedd att stryka de troende medhårs. Drömmen har aldrig mest handlat om hundar och den handlar nog än idag mera om att skapa och behålla framgångar för en liten grupp uppfödare inom varje ras än om något annat.

Titta er omkring och fundera på alla de vanliga hundar ni möter i vardagen! Vilken är den vanligaste anledningen till att de inte går i avel? Att hälsoprogrammen rensade bort dem? Nope. Den vanligaste anledningen till att en vanlig normalfrisk hund inte går i avel är att den inte ägs av en uppfödare och inte har utställningsmeriter.

Bodil Carlsson

STUNDEN DÅ MAN TAPPAR HAKAN - 1)

 

Den kommer emellanåt, stunden då man tappar hakan. Idag kom den när senaste Hundsport Special ramlade ner i brevlådan under besök hos en kompis, som är uppfödare.

Någon skrev en ledare. Den är inte många rader lång. Att med bara 250 ord lyckas få till en sådan logisk praktkullerbytta som KUS ordförande gör här är rena bedriften, men skribenten saknar ju inte vana och tänkesättet saknar inte föregångare. För mindre än två år sedan framförde enligt ett rykte någon i SKK:s ledning - oklart vem - påståendet att danska kennelklubben fick en trettioprocentig ökning av antalet sålda reggade valpar efter att man skrotat hälsoregler för rasaveln. Trettio procent flera sålda bara för att hälsokraven försvann! Vilket ben att tugga på!

Problemet var bara, att det helt enkelt inte var sant. Det var hittepå, men det spreds.En snabbkontakt med danska kennelkubben räckte för att upptäcka felet. /http://collievaenner.blogspot.com/2020/02/absolutely-no-truth.html Ända sedan dess har jag undrat, om personen som gick ut med det där inte hade tid eller intresse nog att göra den kollen... eller bara utgick ifrån, att uppfödarna inte hade det. Trodde någon själv på det? Eller hoppades någon bara att andra skulle tro på det?

Samma sak undrar jag nu. För vad säger KUS ordförande? Att Sverige har bra uppfödare - ”fantastiska” är ordet han använder. Jo tack, bra uppfödare har vi. Jämfört med andra länder har vi nog flera kunniga uppfödare här. Flera som lyssnar till Avelskommittén och till RAS. Flera som  följer reglerna för avel, därför att de förstår varför regler behövs. Flera som har praktiskt erfarenhet av sina hundar och inte förväxlar utställningstroféer med jakthundsduglighet. Så att svenska uppfödare är bra, det stämmer ofta – men inte rakt av och inte rätt över. En medlemsavgift till SKK räcker inte för att bli en ”fantastisk” uppfödare och en registreringsavgift till samma organisation har aldrig räckt till för att göra en sjuk hund frisk. SKK:s förtroende hos allmänheten skulle kanske må bra ifall man ansträngde sig för att göra skillnaderna i prioriteringar och avelsmål mellan olika uppfödare lite tydligare för konsumenterna.

KUS ordförande nämner att han under sina resor – som utställningsdomare, förmodar man - ofta hör andra domare och kennelklubbsfunktionärer ”prata positivt om Sverige som hundland”. Det stämmer säkert också. Jag träffar inte utländska exteriördomare eller funktionärer särskilt ofta, men under mina resor till fots i det alldeles vanliga svenska hundlandskapet hör jag samma sak från andra alldeles vanliga svenska valpköpare. Under mina resor på nätet hör jag hundägare i andra länder uttrycka sin avundsjuka över att vi har generationer av höftledsröntgade avelsdjur bakom våra hundar. Rentav HD-index har vi! De andra ländernas valpköpare häpnar. Så skulle de också vilja ha det.

I båda fallen finns det de, som inte tycker att det skulle vara en bra idé. De brukar inte vara valpköpare.

Och därmed går vi in på huvudargumentet. Nästa del kommer i morgon.

Bodil Carlsson