Vad gör man, när man läser en textsnutt där varannan rad är så motsägelsefull att man tröttnar på att tappa hakan?
Man börjar fundera på vad som gömmer sig mellan raderna. Varför skrivs detta just nu? Vad händer i lilla Hundsverige, landet som utländska domare talar så väl om trots våra avelsrestriktioner?
Öppna gränser, förändrade köparpreferenser - kort sagt, ovana vid att hantera en ny konkurrenssituation - händer. Många renrasuppfödare är rädda för att förlora greppet om sin hemmamarknad; andra är avundsjuka på en frihet som finns någon annanstans. Och några vill helt enkelt behålla det de har fått.
I minst femtio år har SKK-reggade hundar dominerat marknaden på ett sätt som varit unikt för Sverige och en källa till avund för andra kennelklubbar. Svenska renrasuppfödare har suttit vid ett dukat bord. Nu är plötsligt minst 50% av alla nya hundar i mitt område blandraser; samma sak hörs från andra städer. Av de som fortfarande är renrasiga är många kortnosar, varav en del importer med oklar bakgrund. Runtom i Sverige sitter uppfödare och är frustrerade. Folk köper från inhemska blandrasavlare som inte vet mer om hundar än att de brukar ha fyra ben och går att ta betalt för. De köper kortnosade valpar ur bakluckorna på bilar, de köper valpar vars hälsobakgrund och uppväxtvillkor de inte har en aning om, de köper på Blocket till högre pris än någon renrasuppfödare kan ta och efterfrågan bara ökar. Visst, i kölvattnet på corona och hemmajobb ökar efterfrågan även på renrashundar, men det ändrar inte bilden särskilt mycket: andelen blandraser med eller utan fantasifulla namn växer. I min närhet bor en unghund, gissningsvis hopskarvad av husky och sällskapsgolden och kanske något till, men såld som ”varghybrid” - förmodligen för en ansenlig slant. När jag frågar folk varför de valt blandras, så är det näst mest vanliga svaret att renrashundar är sjuka och inavlade, det har man ju hört. Det mest vanliga svaret är att kompisen har en sån.
Runt om i Sverige sitter renrasuppfödare, som grubblar över valet av hane till nästa kull, strävar på med sina hälsoprogram och sina inavelskoefficienter och tjatar på valpköparna om höftledsröntgen. De ser det här hända. Kan man förstå deras frustration? Ja, verkligen. Konstigt nog är det inte de uppfödarna, som hoppas att CS ska befria dem från reglernas ok och bojor. De ser nämligen fördelen som RAS och avelsrestriktioner har givit deras hundar och deras köpare. Större chans till bra temperament och hälsa! Bättre reklam för renrasaveln och bättre svar på påståendet om sjuka hundar har jag svårt att föreställa mig.
Men runtom i Sverige sitter också det gamla gardet. En stamtavla med SKK-stämpel och gärna en champion eller två i den borde garantera kunder – så har det ju alltid varit, eller hur? De har vant sig så till den grad vid sitt säljföreträde att när kronprinsessan begår illdådet att köpa blandras, så tycker de på fullt allvar att SKK ska straffa kungahuset. Deras frustration är också lätt att förstå, men inte lika lätt att sympatisera med. Ibland undrar jag om de tänker sig att bara avelskraven försvinner och det igen blir lätt att göra rätt, så kan de ta tillbaka bakluckeköparna och blandrasspekulanterna och få den gamla goda ordningen återställd. Ni vet tiden då varje renrasig hund i sig var oändligt mycket mera värdefull – inte bara i pengar – än byrackorna som vemsomhelst fick till skänks?
Den tiden är över och kommer inte tillbaka, men vem av oss accepterar gärna dåliga nyheter?
En annan grupp är de storsäljande trubbnosuppfödarna. De rider högt på en internationell modetrend, som också är en följd av att gränser och geografiska avstånd försvinner, medan nätet slår igenom. Det som celebriteterna visade upp sig med igår vill alla visa sig med idag och det finns många, som mer än gärna svarar på efterfrågan – inte minst i länder, där inkomstchanserna inte är så många. Som sagt, nationsgränser och transportmöjligheter är inte samma sak idag som igår. Vill de inhemska säljarna höra om BOAS och SRD? Absolut inte. Bort med kraven! Vi har utvalda veterinärer som förklarar våra hundar friska!
Som stöd och röst har regelmotståndarna en mindre grupp företrädare på hög nivå. Att komma med sin hund till en stor internationell utställning i Europa och få se den slagen av någon utan tillstymmelse till mentalitetstest måste vara tufft. Att inte kunna importera vilken vinnande hane man vill utan att behöva kolla HD-status före avel svider. Hur ska man då få fram sin nästa vinnare? Så bort med kraven bara! Förr såg championuppfödarna ner på blandrasavlare med förakt; nu ser de upp till deras frihet att göra precis som de vill utan att någon har synpunkter.
Tänk er nu en allians inför kennelfullmäktige mellan det gamla gardet, trubbnosfolk och storutställare. Hur skulle den se ut i tryck?
Ungefär som ledaren i Hundsport Special, gissar jag. Och därmed – välkomna till en proposition från CS!
Fortsättning följer.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar