STUNDEN DÅ MAN TAPPAR HAKAN - 1)

 

Den kommer emellanåt, stunden då man tappar hakan. Idag kom den när senaste Hundsport Special ramlade ner i brevlådan under besök hos en kompis, som är uppfödare.

Någon skrev en ledare. Den är inte många rader lång. Att med bara 250 ord lyckas få till en sådan logisk praktkullerbytta som KUS ordförande gör här är rena bedriften, men skribenten saknar ju inte vana och tänkesättet saknar inte föregångare. För mindre än två år sedan framförde enligt ett rykte någon i SKK:s ledning - oklart vem - påståendet att danska kennelklubben fick en trettioprocentig ökning av antalet sålda reggade valpar efter att man skrotat hälsoregler för rasaveln. Trettio procent flera sålda bara för att hälsokraven försvann! Vilket ben att tugga på!

Problemet var bara, att det helt enkelt inte var sant. Det var hittepå, men det spreds.En snabbkontakt med danska kennelkubben räckte för att upptäcka felet. /http://collievaenner.blogspot.com/2020/02/absolutely-no-truth.html Ända sedan dess har jag undrat, om personen som gick ut med det där inte hade tid eller intresse nog att göra den kollen... eller bara utgick ifrån, att uppfödarna inte hade det. Trodde någon själv på det? Eller hoppades någon bara att andra skulle tro på det?

Samma sak undrar jag nu. För vad säger KUS ordförande? Att Sverige har bra uppfödare - ”fantastiska” är ordet han använder. Jo tack, bra uppfödare har vi. Jämfört med andra länder har vi nog flera kunniga uppfödare här. Flera som lyssnar till Avelskommittén och till RAS. Flera som  följer reglerna för avel, därför att de förstår varför regler behövs. Flera som har praktiskt erfarenhet av sina hundar och inte förväxlar utställningstroféer med jakthundsduglighet. Så att svenska uppfödare är bra, det stämmer ofta – men inte rakt av och inte rätt över. En medlemsavgift till SKK räcker inte för att bli en ”fantastisk” uppfödare och en registreringsavgift till samma organisation har aldrig räckt till för att göra en sjuk hund frisk. SKK:s förtroende hos allmänheten skulle kanske må bra ifall man ansträngde sig för att göra skillnaderna i prioriteringar och avelsmål mellan olika uppfödare lite tydligare för konsumenterna.

KUS ordförande nämner att han under sina resor – som utställningsdomare, förmodar man - ofta hör andra domare och kennelklubbsfunktionärer ”prata positivt om Sverige som hundland”. Det stämmer säkert också. Jag träffar inte utländska exteriördomare eller funktionärer särskilt ofta, men under mina resor till fots i det alldeles vanliga svenska hundlandskapet hör jag samma sak från andra alldeles vanliga svenska valpköpare. Under mina resor på nätet hör jag hundägare i andra länder uttrycka sin avundsjuka över att vi har generationer av höftledsröntgade avelsdjur bakom våra hundar. Rentav HD-index har vi! De andra ländernas valpköpare häpnar. Så skulle de också vilja ha det.

I båda fallen finns det de, som inte tycker att det skulle vara en bra idé. De brukar inte vara valpköpare.

Och därmed går vi in på huvudargumentet. Nästa del kommer i morgon.

Bodil Carlsson