STUNDEN DÅ MAN TAPPAR HAKAN -2)

 

KUS ordförande: ”Jag är övertygad om att uppfödare blir bättre när de får frihet att skapa och när de känner att de har hundsveriges förtroende.”

Det brukar kännas bra att vara övertygad om något. För det mesta känns det ännu bättre, om övertygelsen har en påvisbar grund. Så vad bygger den här övertygelsen på? På vilket sätt blir någon av oss bättre bara för att vi får göra precis som vi vill?

Det brukar också alltid finnas en verklighet att ta hänsyn till, när man vill nå ut med något. Det är trist, men så är det. Man har nog glömt den saken, när man utan vidare slänger ur sig att ”Det finns ett tydligt samband mellan hur många avelsrestriktioner ett land har och kvaliteten på hundarna de föder upp och det går inte att hitta att restriktionerna är något positivt.” 

Kan KUS ordförande lämna källa på det? 

Det finns uppfödare, som på riktigt tror att de skapar hundar. De flesta andra förstår, att biologin skapade arten och att ett fåtal gener skapade hundvarianterna som vi kallar för raser - och att uppfödarens roll i det hela är att förvalta de generna så att så många hundar som möjligt får så friska och så bra liv som möjligt till glädje för sig själva och sina ägare. För att lyckas med det måste man hålla inavelsnivåerna så låga som möjligt. Och för att lyckas med det inom ramen för den slutna stamboken behöver man använda så många hundar som möjligt i avel. Det renrasaveln traditionellt har sysslat med var att göra precis tvärtom.

Det var så behovet av avelsrestriktioner skapades, ifall KUS ordförande har glömt det.

Drömmen om att fritt skapa hund har drygt hundra år på nacken. Den har aldrig landat särskilt bra i verkligheten, därför att den använde sig av en arbetsmetod dömd att misslyckas i längden – upprepad släktskapsavel och överanvändning av utställningsvinnande hanhundar. Den genetiska likriktningen hos många av våra raser närmar sig det ohållbara. Den har producerat hjärtfelsfrekvensen hos doberman och cavalier. Den har gjort andnöd vanlig hos kortnosarna i närtid, de autoimmuna sjukdomarna vanliga hos storpudel och urinstenssjukdomen vanlig hos dalmatinern om vi går lite längre tillbaka i tid. Den gjorde ännu längre tillbaka CEA vanligare hos collie än normala ögonbottnar; vi håller fortfarande på med ögonlysningar. Samma gamla dröm producerade den blinda, hårt inavlade napolitanska mastiff som i veckan, med skrämmande foto och allt, var huvudrubrik i en av de största engelska dagstidningarna. Ägaren berättar för några hundratusen läsare, att hon trodde att valpen var ett säkert köp, för uppfödaren var en känd medlem i sitt lands kennelklubb, just en sådan som man kan ha förtroende för. Vid det här laget, säger hon, skulle hon gladeligen stämma honom inför rätta, om hon inte redan hade gjort av med sina tillgångar på veterinärräkningar. I Norge väntar rättegång mot två rasklubbar i höst. De använde sin uppfödarfrihet till att skapa missbildade engelska bulldoggar och hjärtsjuka cavalier och den största norska djurskyddsorganisationen tyckte inte, att de använde sin frihet på rätt sätt. 

Man borde kanske hålla ett öga på Oslo tingsrätt och ta det varligt med friheten att skapa,  innan man uttalar sig offentligt som medlem av SKK:s centralstyrelse. Det var inte uppfödarfrihet, som byggde det förtroende som renrasaveln fortfarande har. Regelverket gjorde det. Avelsrestriktionerna är renrasavelns självförsvar - inte bara inför allmänheten, utan inför myndigheterna. Vad skapade RAS? Mängder av hårt arbete utifrån rasklubbarnas  erfarenhet av att vissa friheter måste begränsas, annars får hundarna och deras ägare betala priset för dem. Vad tvingade fram SDR? Domarnas frihet att välja den ”bästa hunden”.

Konsekvenserna av drömmen om att fritt skapa hund har kort sagt inte varit vackra och oavsett hur gärna någon än vill, går de inte att snacka bort i en ledare avsedd att stryka de troende medhårs. Drömmen har aldrig mest handlat om hundar och den handlar nog än idag mera om att skapa och behålla framgångar för en liten grupp uppfödare inom varje ras än om något annat.

Titta er omkring och fundera på alla de vanliga hundar ni möter i vardagen! Vilken är den vanligaste anledningen till att de inte går i avel? Att hälsoprogrammen rensade bort dem? Nope. Den vanligaste anledningen till att en vanlig normalfrisk hund inte går i avel är att den inte ägs av en uppfödare och inte har utställningsmeriter.

Bodil Carlsson