FOTEN I EN POTTA?

 Något år innan FCI bestämde att World Dog Show 2019 skulle hållas i Kina tyckte FCI:s generalkommitté att SKK och andra medlemsländer skulle låta bli att bjuda in engelska domare att döma på utställningar. Ytterligare några år tidigare ville FCI:s generalkommitté förbjuda medlemsländerna allt samröre med den kanadensiska kennelklubben. Inte vet jag vad konflikten med den engelska och den kanadensiska kennelklubben handlade om, men det var tydligen inte så viktigt med medlemsländernas rättigheter i det sammanhanget. Anledningen till beslutet om Kina är däremot lätt att se: suget efter en ny penningstark marknad under uppsegling. Enligt SKK i ett brev till FCI fanns skäl att misstänka kraftfull lobbying från Kinas sida före beslutet, för det är väl så man måste läsa SKK:s kommentar att det kändes som om beslutet redan var taget, när mötet i generalförsamlingen hölls. Genast efter mötet erbjöds alla delegater från FCI ett VIP-kort, som gav tre nätters kost och logi på femstjärniga hotell i Shanghai.

FCI var inte lika svårflörtat när Kina bjöd upp till dans som när dess avelskommitté ville att hundnosar skulle ha fria andningsvägar. Inte heller var det lika viktigt med länders rättigheter: norska kennelklubben hotades med uteslutning av FCI:s generalkommitté för att den vågat motsätta sig att WDS skulle gå till Kina, om inte hundslaktsfestivalen i Yulin stoppades först.

SKK var rakt på sak i sitt brev till FCI den gången. Ord och inga visor! Andra var också upprörda.* Det gick så långt, att specialklubben för Bearded Collie på KF 2015 la fram en motion om att CS skulle utreda om SKK kunde lämna FCI och bilda en ny internationell organisation. CS övervägde allvarligt möjligheten. Ur svaret på rasklubbens motion: ”Kritiken mot FCI och inte minst mot den kultur som där etablerats är massiv och här behövs rejäla förändringar. ...

/Vidare/ ”...anser CS att det finns för många exempel på missbruk av FCIs regelverk av enskilda kennelklubbar som skapar de resultat motionären bland annat ger exempel på. SKK och andra länders kennelklubbar har motionerat och krävt förändringar och fortsätter med detta. Tyvärr kan CS konstatera att i vissa kulturer så blir den första reaktionen från det landets kennelklubb – hur kan vi kringgå denna nya regel?”

I motionssvaret påminner CS om att man redan året innan hade varit med om att bilda IPFD med nätsajten DogWellNet.com för ”erfarenhetsutbyte om hundar och hundars hälsa” - men det fanns ett stort MEN. Det är inte IPFD utan FCI som håller i frågorna om stamböcker, rasstandards, regler för utställning och tävling. Skall SKK kunna lämna FCI, kan man inte göra det ensamma – då behövs en organisation, som tar över de uppgifterna.

2019 låter det så här på KF:

"Allt är definitivt inte bra inom FCI men samtidigt behöver vi en fungerande internationell plattform och idag är FCI, med dess brister, det som för dagen bäst kan tillgodose av accepterande av rasstandarder, möjlighet till internationellt tävlande, internationellt skyddande av kennelnamn med mera."

Kommer ni ihåg den där gamla låten av Tage Danielsson om han som hade foten i en potta och inte kunde komma loss?

 

Bodil Carlsson

*China Pet Trade, som jobbar med marknadsföring av husdjurstillbehör, beskrev det stora motståndet mot valet av Kina som en fyra år lång organiserad ”hatkampanj” av högerextrema kinafiender i samarbete med godtrogna djurvänner.

EN BÄTTRE HERRMIDDAG

Vet ni hur det låter när man sågar sig igenom en masonitskiva? Det är ett strävt ljud med ett vasst, högfrekvent inslag. Varje vecka möter jag en hund, som i makligt tempo promeneras av sina äldre ägare. Hunden är trevlig, men jag håller mig undan från honom. Så fort han ökar på stegen, låter hans andhämtning som sågen i masonitskivan.

Han är en petit brabancon. Han är elva år, så han har haft tid på sig att utveckla sin BOAS. Jag undviker honom för att jag inte kan komma ifrån tanken att det jag hör kan vara en luftstrupe på väg att falla ihop.

                                                             *    *    *

Den första årsrapporten från FCI som är offentligt tillgänglig på nätet är från 2008. Den lägger ribban för de som följer.

GENERAL REMARKS: THE GLOBAL ECONOMY AND CYNOLOGY

CLOSING REMARKS

In various countries there are increasing attempts to strengthen state influence on keeping dogs. At present life with dogs is often subject to ridiculous laws mostly making things more difficult. This is no problem when such provisions are directed at excesses in canine matters, such as dog trading. Whenever anything can be done to improve canine health, we are perfectly willing to cooperate and provide support. However we feel that laws and regulations are often adopted without our involvement and with members either being consulted at too late a stage or not at all. Impossible laws are the result, drawn up by theorists and containing provisions which are difficult to respect in breeding and handling.It is our opinion that life with a dog must continue to be a source of joy and happiness. Laws and regulations should be there to support dog breeding not to hamper it! This applies also to the unduly strict selection and breeding requirements from the breed clubs.The past year was marked by a hard-hitting credit crisis,which had its roots in America and developed into a global financial crisis consequently affecting the whole real economy. In 2008, the year under review, cynology was hardly affected, with attendance figures for dogshows remaining on a high level.

Den som skrev det här talar om för oss, att fler och fler länder vill lägga näsan i blöt med lagstiftning om hund. Lagar om hundar går an, när de begränsar sådan hundhandel som FCI inte vill ha. Annars är lagar löjliga. I nuläget gör de bara livet med hund svårt. FCI hjälper så gärna till med att förbättra hundars hälsa, men stater ska vänligen leverera lagstiftning som underlättar hundavel, inte hindrar den! Lagstiftarnas teoretiker ska inte komma dragandes med omöjliga bestämmelser som är svåra att respektera i avel och i handling.  Samma sak gäller dessa onödigt stränga regler som rasklubbarna håller på med. Livet med en hund skall ju vara glädje och lycka och därför ska stater sluta med sina regelverk för aveln – som till exempel djurskyddslagstiftning? tänker den elake läsaren - och om det nu måste finnas lagar, så skall regeringarna konsultera FCI innan de hittar på något. Är ni med? Den som skrev det här tror att ordet kynologi – hundvetenskap, läran om hundars kroppar och själar –betyder utställningsverksamhet. Det kan ju bero på att utställningscertifikat finansierar en betydande del av FCI. ”Kynologin berördes knappast av finanskrisen 2008 för deltagandet på hundutställningar fortsatte ligga på en hög nivå.” Ja, det var ju huvudsaken. Året 2008 såg visserligen en jätteökning av antalet övergivna djur i England och på Irland. Folk dumpade sina hundar längs motorvägarna. Djurskyddsorganisationerna knäade. Ingen hundintresserad människa kan i slutet av det året ha varit okunnig om detta. Men varför hänga upp sig på petitesser? Utställningsverksamheten frodades.

Vem som än levererade all denna grandiost självupptagna dumdryghet uttryckt på klantig engelska har efterföljare. Så här lät det 2017, då FCI:s egen avelskommitté hade vågat sig på att komma med ett förslag om kortnosade raser Efter åratal av växande motstånd mot denna trendiga extremavel ville avelskommittén att relationen mellan noslängd och skallens längd skulle vara åtminstone 1:2 för alla raser. Nosen skulle alltså vara hälften så lång som skallen. Med tanke på hur hundars normala anatomi ser ut, kan man tycka att det är ett mycket rimligt, rentav blygsamt, förslag. Men det tyckte inte FCI:s generalkommitté.

"The Brachycephalic syndrome / BOAS

The FCI Breeding Commission would like the following sentence to be added to all standards of all breeds: “The length of the muzzle in relation to the skull should be at least 1:2 (measured respectively from the tip of nose to the inner corner of the eye to occiput)“...The General Committee believes that the above proposal does not apply to all breeds and that it is against the rights of the countries of origin."

Behovet av någorlunda fungerande andningsvägar gäller inte alla raser och strider dessutom mot ursprungsländers rättigheter. Ja, då är ju saken klar. Eftersom FCI är den allrahögsta auktoriteten i världen för hundkultur, förstår brabanconhanen säkert att ursprungslandets rättighet går före hans.  Lika säkert är att flygplansmotorerna ovanför mitt huvud i kväll inte är ambulanshelikoptern på väg mot regionssjukhuset, utan  stridande enheter ur Royal Air Force på väg mot Stockholm för att SKK kräver HD-röntgen på en brittisk ras. Vilka fasor väntar, om Skottland efter Brexit kräver självständighet? Det vågar man inte tänka på. Om det krävdes sjuttio år och en skaplig dos historieförfalskning för att kompromissa fram ett eldupphör mellan schäferfolk och vitherdehundsmänniskor om ursprungsland och bakgrund för vit schäfer, vilken utdragen ödeläggelse väntar då inte de brittiska öarna om Skottland utropar sig till colliens hemland?

Något är märkligt med FCI:s årsrapporter: man får om vartannat plötsliga associationer till påvliga byråkratbullor och krig mellan låssasländer. Styckevis är rapporterna som andra organisationers, men helhetsintrycket är annorlunda. Årsrapporter brukar inte kännas som om de hade postats i en kapsel från en annan planet.

Fotona av FCI:s generalkommitté  ser ut som bilder från en bättre herrmiddag. Det kan bero på att det är precis vad de är. Inget ont i det, men emellanåt undrar man om  inte herrarna har gått väl hårt åt punschen.

Bodil Carlsson

 

HUNDTEOLOGERNA

 

Deckarna som skulle lätta upp mellandagarnas regniga leda var inte mycket att hänga i julgran. Det blev medeltidshistoria i stället. Böckerna har samlat damm i trettio år, för det blev inte mycket läsning så länge jobb och familj och hundar och hästar ständigt krävde sitt och sen lite till; men mellan böckernas pärmar står tiden still. Där inne väntar sig den heliga kyrkan ännu lydnad och underkastelse från länder och folk, påven har platsen närmast under Gud, sekterna bekrigar varandra och teologerna har inte tröttnat på sina hårklyverier. Instängda bakom klostermurarna slår de varandra i huvudet med frågan om hur många änglar som ryms på ett knappnålshuvud.

OK – det blev inte bara medeltidshistoria. Jag var dum nog att läsa ett par av FCI:s årsrapporter också. Det vart lite som med fotona från vinthundsutställningen i Ryssland - jag önskar jag hade låtit bli. 

Igenkänningsfaktorn var för stor.

FCI håller sig med ett Mission Statement. Organisationens mission här i världen är att vara the supreme authority in canine culture worldwide med hundars hälsa, temperament och beteende som prio ett. Självbilden går inte av för hackor, frågan är hur det är med verklighetsanknytningen.

2017 underhöll sig FCI:s Breeding Committee än en gång med den brännande frågan om huruvida ridgelösa Rhodesian Ridgeback skall få höra till rasen eller förklaras orasliga och därmed sorteras ut, om inte från de levandes skara – vilket händer - så från registrering. En genomsnittligt slipad medeltida teolog hade väl tyckt att en normal ryggradsanatomi också kan få plats på standardens knappnålshuvud, men FCI nöjer sig med att frågan behöver diskuteras vidare. Rasens hemland måste tillfrågas. Den allrahögsta auktoriteten för världens hundkultur beslutar ingenting, utan finner att frågan skall hänskjutas. Det gör man nästa år också.

Hundteologerna oroas under dessa två år även av en pågående dispyt om hur schäfer och vit herdehund skall förhålla sig till varandra. Hundarna själva har inga problem med den saken, men det har FCI. Helvita valpar föddes i schäferkullar fram till 1933, då de förbjöds i Tyskland. Då försvann de. Ni läser rätt: i kullarna föddes valpar, som hade ärvt en speciell genkombination för pälsfärg från sina föräldrar. Schäferföräldrarna bar på dessa anlag och hos några av valparna sammanföll generna så, att de föddes vita. De hade samma föräldrar som de andra valparna, de hade samma anlag i övrigt, de hade samma förutsättningar som sina helsyskon och solklart var de schäfrar – vad annars? - men de ogiltigförklarades och rensades ut från 1933. De slogs ihjäl. Kan man inte bli av med biologisk variation genom ett dekret, så får man ju ta till andra medel. Vita schäfrar försvann från Europa. Ni vet att Tyskland är rasens hemland och som rasens hemland gör, så måste vi alla göra?

Här har ni SKK:s RAS för vit herdehund:

”Förbudet mot vit färg infördes 1933. Vilka diskussioner och vilka uppfattningar som förde fram till beslutet kommer måhända aldrig att i detalj bli klarlagt. Men att beslutet hade såväl politiska som sociala undertoner är en vanlig uppfattning bland rasens aktiva i Tyskland idag. Turerna runt FCIs erkännande av vit herdehund som självständig ras år 2003 visar att ämnet fortfarande, sjuttio år senare, var svårbemästrat. /.../.Vad som hände i Tyskland var att de vita schäfrarna på olika grunder tappade i popularitet under 1900-talets första decennier. Och inte bara det. De ärftliga defekter, som så småningom uppträdde i populationen skylldes på den vita färgen, man började betrakta de vita hundarna som degenererade albinos.”

Det tänkesätt som beskrivs i de här raderna var allmänt spritt i Europa från 1800-talets slut. Det användes om både människor och djur tills det kraschade i rök och ruiner våren 1945, saknat av ingen. Då var de vita schäfrarna borta. Länge fanns de kvar bara på andra sidan Atlanten, där de rentav tilläts heta vita schäfrar. När de dök upp på vår sida om vattnet igen hotade klankrig, vilket förhindrades genom att de vita döptes om och försågs med sprillans nytt hemland. Simsalabim! Vit herdehund och schäfer blir två separata raser på samma genetiska knappnålshuvud.

Här är SKK:s RAS igen:

”Schweiz blev också det land som förberedde och genomförde ansökan till FCI om erkännande av Weisser Schäferhund som självständig ras. Ansökan godkändes att gälla interimistiskt från och med 2003. Intressant i sammanhanget är att notera de tecken på svårigheter som frågan om erkännandet väckte, främst för representanterna för VDH, den tyska kennelklubben. Vad förhandlingarna bla kom fram till kan avläsas i en protokolltext från FCI General Committee: ”In order to avoid any confusion, any reference to the German Shepherd Dog has been deleted in the standard”. Rasens verkliga bakgrund förnekades alltså. Enligt den nya FCI-standarden för Berger Blanc Suisse(eng. White Swiss Shepherd Dog, ty. Weisser Schweizer Schäferhund) är rasens ursprung nu vita herdehundar i USA och Canada./.../ . Bortåt hundra år av rashistoria är (officiellt i vart fall) bortsuddade.”

Ännu 2017 förordar FCI renhet. Inga vita herdehundar släpps in i Stamtavlornas Bok, om det finns vit schäfer i de tre närmsta leden bakom. Försåvitt det inte är amerikanska vita schäfrar, förstås, för den som förnekar deras renhet genom att sätta deras avkommor i ett appendixregister kan råka i bråk med AKC.

Även påvarna var ibland tvungna att manövrera realiteter.

                                                        * * *

Jo, jag förstår att det här inte handlar om hundar, utan om människor. Människors revirhävdande, människors behov av något att försvara, människors längtan efter en storslagen berättelse (även om just den här har redigerats rejält för att få till en lycklig början snarare än ett lyckligt slut). Det jag inte alls förstår längre är varför vi hundägare skall ta  detta organiserade strunt på allvar.

Den utmärkta valpen jag har nöjet att möta emellanåt har sin dominerande färg från sin mörka schäferförälder och en smal vit strimma längs nosryggen från sin vita schäfer/vit herdehundsförälder. Husse står inte på ena sidan om valpen och startar krig om hennes pälsfärg. Matte står inte på andra sidan och får spel över den vita strimman. De är upptagna med sin hund. 

Jag stänger ner FCI:s årsrapporter och avundas dem.

Bodil Carlsson

MÖRKRETS AXEL

 

December var månaden då det otröstliga regnet ständigt tog ny sats och grät ut mot mörkrets axel; till sist ville man bara stämma in. Utom de där enstaka, alldeles för få dagarna, som verkligen var dagar. Vilken skillnad ljus gör!

Solen går upp i skimmer av nyputsad koppar och folk går rakare i ryggen med lättare steg. Alla vi ensamstående gamlingar med hundar stannar på håll från varandra, vinkar med söndertvättade coronahänder, ler och börjar prata.

En sådan morron stod jag i rastgården och kisade mot himlen. Bollen var tillbaka i jackfickan, det började bli dags att gå hem. Då kom gny och skall forsande mot oss genom dungen. Två unga tjejer gick med en hund, en stor livlig sak, som helst hade rusat rakt på oss, men som förmåddes sitta ner och vänta med korta mellanrum. Och innan jag säger något mera, vill jag berätta en sak.

För drygt fyrtio år sedan, bara lite mera än en halv livstid i vår del av världen, delade jag lägenhet med några andra. Det var den sortens lägenhet som måste hyras ut då, när ingen gjorde bostadskarriär eller ens visste vad det ordet skulle betyda – alltså, när ingen satte sig i skuld för en bostadsrätt, för tak över huvudet kunde man hyra. Det byggdes på den tiden. Inte ens i centrala Göteborg var det ont om lägenheter.

Så med missräkningens sura smak på tungan och i väntan på bättre tider hyrde fastighetsägaren ut till en helt annan sorts folk än dem som husen först tänktes för - studenter, vanligt folk, till och med låginkomsttagare fick bo där. Vi fyra var ett studentgäng. Hade företaget vetat hur mycket annan sort tre av oss var, hade det kanske inte blivit något hyreskontrakt, men det upptäckte de först när den hemmagjorda skylten med texten RÖDA BÖGAR satt upptejpad på ytterdörren och då var det så dags.

De andra var en lesbisk tjej som pluggade till sjuksköterska och två rätt småvuxna killar, som ibland vågade gå hand i hand på stan. Det hände att folk skrek efter dem. ”Jävla bögpack!” En vårkväll gick jag bakom dem och såg blickarna de fick. Det har inte hänt många gånger att jag velat vara en tvåmetersman med baseballträ i näven, men det hände den kvällen. 

Vi delade på en fast telefon. Killen som hade stuckit från inkallelsen till Vietnam ringde hem till USA och vi höll bekymrade rådslag om telefonräkningen. Den som var hemma när det ringde, reste sig från tentaböckerna och svarade, krafsade ner telefonnummer på en pappersbit och lämnade till den som skulle ringa tillbaka.Det kom samtal från folk i byar ute på landet, människor som hade gömt sig för andra livet igenom. Nu hade de läst om RFSL. Ibland grät de i telefonen.

Men denna decembermorgon är det 2020 och då kommer alltså två yngre kvinnor och en hund in i rastgården. Hunden är inte en scholden, som jag först trodde, utan en trevägskorsning. Ivrigt rusar han fram till collietikarna och lekbugar, men har inte mycket för sina inviter. Nylöpta och progesteronpeakade avvisar de honom, den äldre tiken med avmätt värdighet, den yngre med dödshot. Ettåringen backar artigt och låter tanterna tjura i fred.

Hans mattar leker med honom i stället. De springer, han flyger. De övar inkallning, de skickar honom mellan sig, de kastar boll och hundens ögon lyser. De får honom att ignorera tikarna genom att vara mycket roligare. Inte ett hårt ord, inte ett ryck, ingen dominans, bara enastående bra kontakt. ”Varför köpte ni blandras?” frågar jag. ”Och varför just den här?”

Jo, alltså... De ville ha hund. De ville ha en hund som kunde hänga med på deras långra vandringar med tält och packning. De ville ha en hund!

Så vet ni vad de gjorde? De köpte en. De råkade vandra uppe i Härjedalen förra sommaren och kom förbi en gård där det fanns en kull; de tyckte om föräldrarna och så köpte de sin valp och har aldrig ångrat det. När jag var i deras ålder var blandras undermåligt. Blandras bad man om ursäkt för. Hundar skulle läras veta hut, de skulle lyda, det var vad de var till för, och blandraser skulle veta extra mycket hut och helst visa tacksamhet för att någon hade brytt sig om att ta hand om dem. Ni kanske inte tror mig, men så var det för inte så längesen med skillnaden på folk och folk och skillnaden på hund och hund. Alla visste vem man skulle se ner på.

Nu är det alltså 2020 och efter en stunds lek och spring går den lilla familjen iväg, hunden i slakt koppel och tjejerna hand i hand. Jag står och tittar efter dem. De går med rak rygg. De ber inte om ursäkt, de skäms inte för sig själva och inte för sin hund heller. Klockan är kvart i tio på morgonen, men det känns som om solen går upp en gång till.

Överlag är det förtretligt att bli gammal. Aldrig mera blir jag lika rörlig i kropp och själ som de där två och inte en lika rolig hundägare heller. Men det finns saker som man inte ser medan man själv är ung, när allt händer mitt framför ens näsa och under ens fötter. Man ser inte förändringar över tid.

Dominanshierkarier är till för en enda sak: att få en sort att känna sig sämre för att en annan sort ska få känna sig bättre.

Att få se dumheter försvinna in i glömskan är snudd på värt att bli gammal för. Så gott nytt på er, läsare! Det är inte som att det inte finns en del kvar att göra, men några saker blev faktiskt bättre medan åren rann iväg.

Bodil Carlsson

DEN VANDRANDE PINNEN

 

Det goda som kan sägas om gårdagens väder är att det hindrade även de mest skjutsugna av traktens pojkar i olika åldrar att tulla vidare på smällarförrådet. Grannens sheltie kunde därmed följa med på kvällspromenaden och kom åt att göra vallningsutfall mot cyklisten, som svischade sig på oss bakifrån. Genomblöt, skitig och glad gick han hem till sitt igen med tarm och blåsa tömda och svansen hög. Det onda som kan sägas om dagens väder är samma sak som kan sägas om unghundens magsjuka – det blev korta promenader, för mera orkar hon inte just nu, och den äldre hunden hatar ösregn. Det blev ett nytt storkok av ris och kyckling och tid över att titta på två foton som någon skickat. Klicka på dem, om ni bättre vill se vad de visar. Jag önskar att jag aldrig hade sett dem.

Fotona togs försommaren 2017. Det första föreställer en hund och två män i kostym. Den ene mannen håller i kopplet. Den andre, han med det stora leendet, håller upp en utmärkelse, som han skall till att lämna över.

Vad gör hunden? Den står stilla. Den orkar nog inte göra så mycket mera. Den svälter.

A Starving Sloughi is Russia's Shame

terriermandotcom.blogspot.co

Jag såg aldrig fotona när det begav sig, men tydligen spreds de brett på sociala medier och väckte stor ilska. De införskaffade den ene mannen ett argt brev från SKK och ett ännu argare från norska kennelklubben. Han försvarade sig med att det inte var han som dömde, han delade bara ut priset, det hade varit en lång dag och han var trött. Så kan det vara. Men det förklarar inte händelseförloppet som tog den hunden dit.

Jag vet inte vad ni ser, när ni tittar på bilden. Själv ser jag två medelålders män, som ägnar sig åt att bygga på varandras sociala status med hjälp av en hund. Den ena kostymen höstar in anseende i sina kretsar genom att få ett BOB överräckt av FCI:s president. Den andra kostymen får sin status som FCI:s president bekräftad genom att vara prisutdelaren. FCI i sin tur får  77% av sina intäkter genom en avgift för varje hund, som tilldelas CACIB.

Hunden hade lika gärna kunnat vara en vandrande pinne. Här leds den bort efter att ha fullgjort sin uppgift.

A Starving Sloughi is Russia's Shame

terriermandotcom.blogspot.com

Några månader senare väljs Rafael de Santiago om till två nya år på posten som FCI:s frontfigur. Han är mycket, mycket hedrad av förtroendet, skriver han. I hans genomgång av 2017 finns inte ett ord om händelsen på den ryska vinthundsutställningen, inte ett ord om reaktionerna och alldeles särskilt inte ett ord om processen som tog den hunden i det skicket dit, till den platsen och den utmärkelsen.

Nästa år säger FCI:s VD i organisationens årsrapport: 

 

Despite all the bad publicity around the world of purebred dogs and the attempts from the “external” world to destabilise us, 2018 was again a positive year for the FCI.

De här människorna verkar ha tappat både förmågan att se vad de håller på med och  förståelsen för hur de ser ut för andra.

Det goda som kan sägas om dem är att det inte är de som är hundvärlden.

Bodil Carlsson

VILSELEDANDE I FYRFÄRG

 Senaste Hundsport börjar med att SKK:s ordförande i sin ledare berättar att CS beslöt rekommendera collieuppfödare att använda MH och MI för att förskjuta rasens medelvärde för nyfikenhet/orädsla i en positiv riktning.

Man kan inte bli mycket mera försiktig än så, men det räckte tydligen inte. Längst bak i tidningen – en väl vald plats om man vill att många skall vila ögonen på budskapet - hittar man en helsidesannonons från uppfödare i självförsvar.

                 Vi vill bevara en unik ras – inte förändra den

 vilket översatt till vanlig vardagssvenska nog skall tolkas som

          Rekommendera bäst ni vill – vi ändrar ingenting!

Om vi läser ett upprop i en vanlig dagstidning från en grupp näringsidkare som skymtat något vinstbegränsande lagförslag vid horisonten, vad skulle vi se då?

Vi skulle se att de talar i egen sak, hur vackra ord de än tar till. Det är kanske inte lika uppenbart den här gången - men låt oss kika in bakom fraserna!

De som skrivit annonsen är sammanlagt tolv kennlar. Överst tronar i stora bokstäver och fetstil fem stycken

                    INNEHAVARE    AV    HAMILTONPLAKETTEN

vilket väl är avsett att göra stort och förtroendeingivande intryck. Vad är de fem förutom hamiltonvinnare? Tre av dem är storsäljare. Det är ingen diskvalifikation, men faktiskt ingen merit heller. Överallt annars skulle det ses som självklart att de som har sålt bra på en marknad gör vad de kan för att behålla sin andel. I hundvärlden är det ett ovant tänk, men så här ser det ut i siffror.

Kennel Ett har genom åren sålt strax över 1 000 valpar - bruttointäkt runt 16 miljoner i dagens valppriser. Ja, det tog många år, men det är mer pengar än en uska hinner dra in under ett heltidsarbetande yrkesliv, som också löper över några decennier. Ja, det är bruttointäkter, så man måste räkna med betydande avdrag på intäkterna för veterinärintyg och parningsresor och annat som hör till, men omkostnader för inkomstens förtjänande har uskan också. Bussbiljetterna till och från jobbet är inte gratis för henne heller.

Kennel Två har sålt över 800 valpar – bruttointäkt i dagens valppriser någonstans kring 12  miljoner - och kennel Tre har genom åren haft intäkter från 900 valpar, vilket blir runt 14 miljoner. Fast när det gäller kennel Tre är bara knappt 40 av de 900 collies. Resten är en annan ras, vilket gör Treans plats i ledet av uppfödare som skyndar till colliens försvar till något av ett frågetecken.

Placerade nedanför de mest framgångsrika i annonsens layout finns de något mindre framgångsrika. Kennel Fyra har sålt 300 collievalpar – 4,8 miljoner; kennel Fem 114 valpar och kennel Sex 112. Kennel Sju, up and coming, har hittills sålt 200, varav enbart under 2020 kullar som i runda slängar levererade 700 000:- De flesta av oss skulle se sådana pengar som ett högst välkommet tillskott i hushållsbudgeten, i klass med en väl tilltagen extra heltidsinkomst i familjen; vi skulle hemskt gärna vilja se dem fortsätta komma och kanske inte hålla tyst om dem, men i hundvärlden pratar man inte högt om pengar. Man pratar hellre om en unik ras. Min gissning är att uppfödare sinsemellan ofta är väl medvetna om vem som drar in pengar på vilka hundar och att många gärna ansluter sig till de mest framgångsrika och deras "linjer". Valpköparna brukar inte ha det lika klart för sig. Vi är lättare att få på kroken med ord som unik ras.

Få av oss har något emot att folk får betalt för något som de gör bra, men exakt vad de här kennlarna gör bra hittas inte i annonsen; den berättar mindre om hundarna än om människorna bakom dem. Det den kort säger om hundarna är att rasen har ett unikt temperament. Ser man till ägarerfarenheter och genomsnittliga MH-resultat genom åren kan man hålla med om det, men kanske inte med den glädje, som annonsens textskrivare tycks förvänta sig av oss. Kennlarna behöver förstås inte skämmas över sina inkomster och gör det säkert inte heller. De nämner dem bara inte. De har förstått colliens själ, det nämner de. Antydningsvis har väl vi andra missförstått något, när vi ser fobisk ljudrädsla i den själen och skulle vilja att våra hundar slapp plågan. 

Tre av de tolv uppfödarna är FCI-domare. Det berättar de och inget ont i det. Det de inte berättar är att tre av dem sitter i SKK:s ledning. Vad skulle förmå dem att ändra sitt val av avelsdjur? Rasens rykte och reggsiffror är uppenbarligen inte skäl nog. 

 

                                                    *     *     *

Tillsammans, säger de tolv, har de nästan 600 års erfarenhet av collie. Tillsammans, säger jag, har de fött upp runt 2 900 valpar (och då räknar vi inte med kennel Tre). Om en collie i genomsnitt lever i 10 år, blir det 29 000 collieår fördelade på många hundägare. Det är väldigt många fler personer än tolv och väldigt många fler år än 600.

Jag skulle vilja fråga SKK en sak. Frågan kommer aldrig att publiceras i fyrfärg i Hundsport, men här har ni den.

                   Vem har mest erfarenhet av de 29 000 åren?

Den senaste berättelsen om en collie som till sist måst avlivas av en förtvivlad ägare är från 2020. Vi som har haft hundar med rädslor är tillsammans tillräckligt många för att finansiera en helt annan sorts helsidesannons, om vi vill. 

Men vi tycker kanske att det finns bättre sätt att hantera ett djurskyddsproblem.

Bodil Carlsson

DIGITALISERAD DEMOKRATI? Del 3) - TOMRUMMET

CS säger 2019 att det är svårt att hitta logiken i virrvarret av klubbar. Det kan man instämma i, men det finns två andra anledningar till att bli fundersam och de är viktigare. Först kommer demokrati och legitimitet. Medlemmarna är många, besluten som skall fattas ofta viktiga för både hundar och hundägare, men beslutsfattarna är få och det är inte uppenbart för de flesta av oss vilka de är, på vilka premisser de hamnade i KF eller röstades vidare in i CS. Inte många av oss vet var CS-kandidaterna står i olika frågor. Eller hur de redan invalda har tänkt i alla de diskussioner, animerade eller uteblivna, som föregått de beslut som vi alla väntas följa. Tack vare Magnus Jensens reservation i ett CS-protokoll och hans kommentar i en jakttidning vet vi vad just Magnus Jensen tyckte i just det ärendet, men det tycks vara undantag snarare än regel.

Beslut fattade utan att medlemmarna vet hur eller varför väcker inte tillit. För att ta ett exempel: varför lade Utställningskommitténs ordförande fram förslaget om att ta bort arbetsprov för utställningsvinst, när berörda delorganisationer nedanför i federationens trappstege redan hade protesterat kraftigt? Om ingen jägare hade suttit i CS den där dagen, vad hade CS kommit fram till då? Och om förslaget i så fall hade gått igenom, vad hade jägare och andra ansett om legitimiteten i beslutet och hos den beslutsfattande instansen?

Om SBK hade varit representerat i KF 2019 förhållande till sitt medlemsantal, vem hade då suttit i CS 2020 och hur hade röstningen om collieutredningen utfallit? Och när det nu blev som det blev med collie – vilka röstade för och vilka emot? Hur resonerade man? Vem ansåg vad? Vilka intressen ville man prioritera? Det vet vi inte.

Det är möjligt, att det fanns begripliga och godtagbara och skäl till CS:s beslut, men de framgår inte. Organisationens insiders vet säkert hur tankarna gick. Men vi, som inte är insiders, vet inte... och vi är majoriteten.

Det blir inte bra, när det finns ett tomrum av tystnad mellan beslutsfattare och berörda. Sådana tomrum skapar bara frågetecken och misstankar. En anledning till att bråket om mentalitet inom Collieklubben har blivit så långt och så förbittrat är just demokratifrågan. Vi är lite för många, som uppfattar att ett fåtal inflytelserika uppfödare förnekar sig ur situationen för att kunna fortsätta med oförändrad verksamhet – men det kan vi leva med. Det känns motigare att misstänka, att de ledande öronen lyssnar mera på vissa än på andra.

Skall vi ta en titt till på den där annonsen?

Bodil Carlsson