SOU2020:51 KÄRA LAGSTIFTARE! 2)

 

Förtydligande! Den hundras, som beskrivs här, nämns som ett rent, men långtifrån unikt, exempel på saker som är typiska för renrasavel på hund, men inte på häst. De få hundar av rasen som jag träffat har varit genomtrevliga individer. Särskilt minns jag en, som genomförde sitt MH med en obekymrad frimodighet, som jag hade önskat alla hundar.

För hundarna av den här rasen – och deras ägare – är följderna av den höga inavelsnivån inte alltid bra. Rasen ligger i högsta försäkringsklassen hos de stora djurförsäkringsföretagen, bl a Agria, som också för statistik över hundrasernas hälsa och livslängd. Rasklubben är tacksam för att den genomsnittliga livslängden har ökat från knappt fem till knappt sex år – hos hundar som med tanke på kroppsstorlek och allmän anatomi borde kunna förväntas bli åtminstone tio år gamla.Så många dör alltså unga att medellivslängden är låg. Varför?

Tre dödsorsaker dominerar. Dels två olika hjärtfel, som visar sig i vuxen ålder, men som glädjande nog är mindre vanliga. Dels två olika njursjukdomar, också ärftliga, som kan visa sig redan hos en halvvuxen valp, men som ofta ger symptom först i ung vuxen ålder. För både hjärtfelen och njursjukdomarna gäller, att de förekommer hos andra raser, precis som de förekommer hos människor. Skillnaden är, att de finns hos enstaka individer; i den här rasen är de vanliga nog att vara en kalkylerbar risk. Förtätningen av önskade gener gav en förtätning också av de oönskade anlagen. Vet den genomsnittliga valpköparen om det? Är den genomsnittliga valpköparen genetiker?

Slutligen den vanligaste dödsorsaken: hudproblem. Mellan 20 % och 25% av hundarna har allergiska hudproblem. Sådana brukar visa sig mellan sex månaders och tre års ålder, d v s långt efter köpet. Om allergisk klåda låter som ett mindre bekymmer, så beror det på att ni lagstiftare aldrig haft en hund som ständigt behöver badas med specialschampo, särskilt sommartid när problemen är som värst; behöver få sina tassar skyddade mot kontakt med gräs och pollen; kräver återkommande veterinärbesök och ständig behandling för att slippa klådan och få ett drägligt liv. Det är inte roligt och det är definitivt inte gratis. Hundarna dör inte av sina hudproblem, till skillnad från hjärt- och njurproblemen; de avlivas, när ägarna ger upp.

Vilket av de här problemen tror ni föreligger vid veterinärundersökningen av åttaveckorsvalpar före köp?

Inget. Blåsljuden har inte hunnit bli hörbara, njurarna har inte påbörjat sin resa mot undergången och det överlägset vanligaste problemet, det felreagerande immunförsvaret, har inte vaknat ännu. Veterinärbesiktningen ser bra ut.

För att kunna förutsäga riskerna för en enskild valp av den här rasen innan man köper den behöver man känna till föräldrarnas hälsomässiga bakgrund. Rasklubben är som många andra SKK-anslutna rasklubbar hedervärd i sin strävan att kartlägga och förbättra situationen. Man skickar ut hälsoenkäter och publicerar svaren på rasklubbens SKK-anslutna klubbsida. Man rekommenderar, att alla uppfödare låter veterinär undersöka avelsdjuren en gång per år när det gäller blåsljud från hjärtat och man vill att prover tas på njurfunktionen. När det gäller hudproblemen är rasklubbens rekommendation, att avelsdjur en gång per år visas upp för veterinär, som utfärdar intyg om hudens skick. Resultaten publiceras i rasklubbens egen tidning och tanken är givetvis att utesluta djur från avel, om de visat tecken på någon av dessa sjukdomar, och att ge kännedom om vilka hundar som uppvisat problem, så att andra uppfödare får vetskap om vilka avelsdjur som är friska och vilka som inte är det.

.

Det finns uppfödare av rasen, som gör allt detta och mer därtill av omtanke om hundarnas (och hundägarnas) livskvalitet. Och så finns det andra uppfödare, som visserligen ser till att få veterinärintyg på att huden på deras avelshundar ser bra ut - men som bokar de rekommenderade veterinärbesöken till vintermånaderna. Varför?

Det finns inte lika mycket för immunförsvaret att reagera mot under den årstiden.

Så om en pollenallergisk hund någon gång har frisk hud att visa upp, så är det mitt i vintern.

Bodil Carlsson

SOU2020:51 - KÄRA LAGSTIFTARE!

Inom hästuppfödningen har brukbarhet varit det dominerande avelsmålet; renrasighet och utseendeaspekter som färg och teckning har ofta varit av underordnad bertydelse. I renrashundarnas värld har det, länge med undantag för utpräglade jakt-, vall- och tjänstehundsraser, nära nog varit tvärtom. Renrasighet har varit ett självändamål och utseendeaspekter av överordnad betydelse. För att skapa och behålla de renrasiga hundarnas kännetecken har renrasuppfödare i många, många hundgenerationer ägnat sig åt släktskapsavel. Ofta har det rört sig om hård inavel och ofta har det också rört sig om mycket unga hundar, vars eventuella hälsoproblem ännu inte hunnit visa sig, när de sattes i avel. Inte minst har varit så i England, där renrasavelns historia började och vars uppfödartraditioner fortfarande ses med svårförståelig vördnad av många uppfödare i andra länder.

 

 Följden är, att ett stort antal hundraser idag uppvisar höga inbördes släktskapsnivåer och en därmed följande anhopning av genetiska problem, som ofta visar sig först efter valptiden. De kallas ”rassjukdomar”, inte för att de aldrig ses hos andra raser eller andra djurarter inklusive människa, utan för att de förekommer i onaturligt hög frekvens hos vissa hundraser. Det är arvet efter släktskapsaveln. De seriösa renrasorganisationerna, som SKK, inser numera (åtminstone delvis) detta. Därför har de skapat riktlinjer och regler för aveln. Man försöker begränsa de skadliga effekterna av sin egen avelstradition. Seriösa uppfödare inom varje ras förstår och följer regler och rekommendationer. Andra gör det inte, utan motsätter sig reglerna eller försöker på olika sätt komma runt dem.

 Här, lagstiftare, kommer ett tyvärr inte helt otypiskt exempel. Det handlar om en hundras, som skapades i England för knappt hundra år sedan, när en man bestämde sig för att ta fram en socialt presentabel hund för medelklassen. Det var hans uttalade målsättning och för att få det han ville ha, blandade han hundar med mycket olika ursprung. Tillvägagångssättet fördöms som vedervärdigt oseriös blandrasavel nu, men var helt acceptabelt då och den på så vis framtagna rasen är idag en traditionell renras.

 På trettiotalet etablerade sig en engelsk uppfödare som världsledande inom rasen. Hans hundar vann på stora utställningar och exporterades, så att hundarna från denna enda kennel ”kom att styra aveln och rasens utveckling över hela världen” i decennier. På åttiotalet fanns i England en starkt inavlad linje av rasen, som ”använts väldigt hårt globalt”. Resultatet är att ”förekomsten av dessa linjer i dagens stamtavlor är stor.” (Citaten från den svenska rasklubbens egen beskrivning.) I en amerikansk studie, som jämfört den inbördes släktskapen mätt i andel identiska gener hos hundar av olika raser, hittar man den här rasen bland de värst drabbade. De undersökta hundarna i studien är mera genetiskt lika varandra än resultatet av en far/dotterparning. De mest inavlade hästraserna ligger långt under den nivån. Det gör vanligheten av rastypiska sjukdomar hos häst också. Risken att köpa en ”vara” med kommande hälsoproblem är därmed mycket större för en valpköpare av den här rasen – och ett antal andra raser - än för en hästköpare.

 Om ni, lagstiftare som skall fatta beslut om undantag för levande djur från ny konsumentköplagstiftning, inte känner till det här - hur många genomsnittliga valpköpare tror ni vet det? 

Fortsättning följer!

 Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH DET SOM INTE SÄGS

 

Vad är det lagstiftarna inte får veta? Att hundvärlden och hästvärlden är två olika världar. Avelstradition och prioriteringar inom renrasaveln på hund är så annorlunda än avelstradition och piroriteringar inom hästaveln att utgångsläget för djuren, uppfödarna och köparna skiljer sig radikalt åt.

Hästaveln har av nödvändighet prioriterat hanterbarhet och arbetsförmåga. Anledningen är enkel: man hade inte råd att hålla hästar, som inte gick att använda, och inte möjlighet att behålla hästar, som var svårhanterliga. En häst som flyr i panik för varje oväntat ljud eller rörelse i sin omgivning är en lika stor fara för människor som en aggressiv häst. En häst som vägrar röra sig så fort den spänns för plogen eller sadlas är till ingen nytta, hur vacker den än må vara att se på. Hur vet hästköparen av idag vad den erbjuds?

Den som köper en ridponny åt sin dotter eller en hopphäst åt sig själv, köper i stort sett aldrig en färsk fölunge. Man köper en någorlunda vuxen häst. Hästens kroppsbyggnad och rörelsemönster, dess sätt att reagera på sin omgivning, dess ridbarhet eller körbarhet låter sig prövas och bedömas – den är mer eller mindre färdig att använda. Hästen har gått att rida in, den har påbörjat sin hopp- eller körträning, den har blivit ledd ut och in i stall och upp och nerför transporter, den har spolats av och ryktats, hanterats av hovslagare och andra, haft både människor och andra hästar omkring sig. Den är inget oskrivet blad. Man vet en del om hur den fysiskt och psykiskt har klarat sin vardag. Av dess historia kan man gissa dess framtid; det man är osäker på, kan veterinärbesiktningen åtminstone ge en fingervisning om. Brukbarheten hos den häst man överväger att köpa är alltid med i perspektivet. Vid hästköp kommer brukbarheten först; den känslomässiga bindningen till djuret växer fram med tiden.

Eller, om ni hellre vill ha det så här: nästan ingen köper den första häst man träffar, men många har köpt den första hundvalp de hållit i famnen.

     Åttaveckorsvalpen är inte heller ett oskrivet blad. Men den är annorlunda

     än hästen på så sätt, att det som står skrivet på dess genetiska blad när

     det gäller hälsa och användbarhet till största delen ännu är dolt inne i

     hunden i det ögonblick, då köparen bestämmer sig.

 

Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH DET SOM INTE KOM MED

 

  Antalet hundar i Sverige har mellan 2010 och 2020 ökat från 594 000 till 963 000. Det finns alltså 369 000 flera hundar nu jämfört med för tio år sedan - en enorm ökning! - men många färre reggade, vilket är detsamma som många färre sålda av SKK:s uppfödare. Hur gick det till? Jo, säger texten till lagstiftarna, det smugglas! 

 Jag hittar ingenting, som tar upp den ökade inhemska blandrasaveln. Den är nog redan idag och ännu mera på sikt ett större hot mot SKK anslutna uppfödares säljmöjligheter (och mot SKK:s registreringsintäkter) än valpar insmugglade i bakluckan på bilar. Varför nämns den inte? Kanske beror det på att blandrasavel är svårare att få folk, beslutsfattande politiker inkluderade, att ta känslomässigt avstånd från. Den är svårare att mobilisera mot. Alla tycker illa om skrupelfria smugglare och importörer, alla tycker illa om valpfabriker och skumma veterinärintyg, men färre och färre rynkar på näsan mot resultatet av en olyckshändelse mellan grannens shihtzutik och en jakttaxhane, eller invänder mot att någon satsar på att korsa sin pudel med en cavalier. Kronprinsessans familj hade som bekant inga invändningar mot just den blandningen, så varför skulle vanligt folk ha det? Ett antal raser startades så för mindre än hundra år sedan. De gick att sälja då och de går att sälja idag. 

 Många som aldrig skulle köpa en smuggelhund kan tänka sig att köpa en blandrashund uppfödd i Sverige. Av de nya hundar jag möter i min omgivning är mer än hälften just blandraser, ibland sålda under förespegling om ”allergivänlighet”, någon gång med uppenbart felaktiga påståenden om bakgrund – till exempel grannskapets ”varghybrid”, som i mina ögon ser ut att vara en solklar korsning mellan vit herdehund, husky och kanske blek golden, för att inte nämna den till allas lättnad stabila och gladlynta valp, som ägaren tror är en korsning mellan amstaff och "American bully XL". Oftare säger ägarna helt enkelt, att blandraser är friskare - "det vet man ju!" Andra har valt blandras för att de inte tycker om extremavlad exteriör, utan vill ha något mera lagom och mittemellan. Men mest av allt vill de ha en vanlig okomplicerad hund, en familjemedlem, en kompis, och de rycker på axlarna åt etiketten ”renrasig".

 Det finns en hel del fakta, som inte är med i utredningstexten. Vill man säkra renrasuppfödarnas framtid, hade det kanske varit klokare att satsa på att göra renrasiga hundar påvisbart bättre som köpalternativ än att bara haka på en beskrivning som rör hästar mer än hundar och som väljer att förklara den fallande andelen reggade hundar med smuggling?

Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH DE STACKARS SÄLJARNA

Om hästnäringens position som den beskrivs i lagförslaget är stark, hur beskrivs SKK och SKK:s uppfödare?  

 ”När det gäller försäljning av hundar och katter är säljaren oftast uppfödaren.Svenska Kennelklubben registrerar årligen drygt 10000 valpkullar vilket motsvarar cirka två tredjedelar av alla hundar som föds i Sverige. Endast rashundar som är uppfödda av medlemmar i Svenska Kennelklubben får registreras. Antalet registrerade valpar per år har minskat från cirka 60000 i början av 2000-talet till cirka 50000 de senaste fem åren. Alla hundar som bor i Sverige ska märkas med ett unikt id-nummeroch registreras i Jordbruksverkets centrala hundregister. Enligt registret fanns det 963000 hundar i Sverige den 31maj 2020. Det kan jämföras med 594000hundar den 31maj 2010. /.../ .Enligt uppgift från Svenska Kennelklubben minskar antalet hundar som registreras i klubbens register samtidigt som antalet hundar i Sverige ökar. Det finns flera orsaker till detta. Jordbruksverket uppger att det har blivit vanligt under senare år att hundvalpar som annonseras ut på internet har förts in i Sverige utan att uppfylla införselkraven från länder där hundvalpar av olika skäl är billiga att köpa (så kallade smuggelhundar). Det är ofta små och dyra hundraser som smugglas och säljs över internet. Svenska Kennelklubben är av uppfattningen att konsumentköplagens regler försvårar för hobbyuppfödare och att den gynnar den oseriösa handeln, där säljaren ofta inte går att nå efter avslutat internetköp.” (s 186, mina kursiveringar/fettning)

 Det framgår tyvärr inte exakt hur SKK anser att gällande konsumentköplag gynnar smugglarna, eller varför hobbyuppfödarnas lott skulle bli lättare om de blir mera likställda med de smitande internetannonsörerna. Eller hur minskningen av andelen reggade hundar skulle motverkas av att uppfödarna ansvarsbefrias. Faktum är att den där sista meningen är obehagligt svår att bli klok på.

 

 ”Det pris som betalas för ett levande djur kan variera kraftigt. Vid dyrare djur, främst katter och hundar av vissa raser samt hästar, kan köparen ha bättre ekonomiska förhållanden än uppfödaren. Säljaren genomför normalt inte ett större antal försäljningar per år och har inte ett stort kunskapsmässigt övertag. I en sådan situation kan hävdas att köparen inte är en sådan svagare part som konsumentköplagen syftar till att skydda. Svenska Kennelklubben och Lantbrukarnas Riksförbund är av denna uppfattning.” (s 186, mina kursiveringar/fettning)

 Ytterligare en ståndpunkt, som är svår att förstå. Valpköparen har ibland högre inkomst än uppfödaren. På vilket sätt påverkar den saken hundens risk att utveckla höftledsfel? Eller uppfödarens möjlighet att använda sådan hjälp som statistik och index för att undvika höftledsfel i sin avel? Det finns många uppfödare med små eller genomsnittliga inkomster, som följer regler och rekommendationer för att göra det som står i deras makt för att undvika kända hälsorisker i sin ras. De verkar inte tycka, att låga inkomster är en ursäkt för självvald okunnighet. Tycker SKK det? Eller hur skall man tolka det här? 

  Hunduppfödaren har inte heller enligt SKK kunskapsmässigt övertag över valpköparen. Jaså? Vi är alla barn i början och självklart ökar kunskap och erfarenhet med åren i hunduppfödning, som i all annan verksamhet, men om inte också en färsk uppfödare vet mera om sin ras än en färsk valpköpare, bör uppfödaren kanske inte vara uppfödare. Om SKK-anslutna uppfödares kunskapsnivå är så låg som antyds, är det ett problem för SKK och för renrasaveln. Men det borde inte få vara ett problem för hundarna och valpköparna och det borde definitivt inte få vara ett problem, som undanskaffas genom att alla krav i konsumentköplagstiftningen tas bort när det gäller levande djur.

 Bodil Carlsson

SOU2020:51 - VEM ÄR DET SOM TALAR?

Att läsa lagförslaget är en lite egenartad upplevelse. Det handlar om hästar, hästar och hästar. För varje stycke och varje exempel, som nämner hundar, finns många som handlar om hästar. Bakgrunden skildras i textens inledning – den handlar från första början om hästar, i riksdagsmotioner och i organisationsframstötar till Justitiedepartementet. Hästnäringen, som det heter, har varit på gång länge med det här – i texten nämns riksdagsmotioner från 2008 och framåt och ett uttalande från en tysk hästsportorganisation. Hundorganisationen SKK verkar mest haka på. I stora delar är texten som om hästnäringen hade ryckt ut för att få stopp på utdragna rättsprocesser med bråk mellan krävande köpare och trängda säljare och suttit stadigt vid skrivbordet med pennan i hand för att leverera talande exempel, medan hundnäringen står och kikar över axeln och skjuter in en mening här och där för att slinka med på tåget. Exemplen handlar, med få undantag - som vi återkommer till - sida upp och sida ner om lösa benbitar på röntgenbilder, hovproblem, spondylos i bröstryggraden, utebliven hopptävlingskarriär, följderna av att byta hovslagare eller sadel eller stall. När texten avviker för att nämna hundar, så är den snart tillbaka på huvudspåret igen. Vill ni ha ett exempel? Så här låter det på s 187, när utredningen går igenom vad som händer djur som säljare och köpare är oense om: Efter en tids avställning påverkas hästens kondition och muskelbildning, vilket vid vissa skador kan medföra att skadan förvärras eller att möjligheterna att åtgärda den minskar. Hästens psyke kan påverkas negativt av att inte få utföra det arbete som hästen vant sig vid eller behöver. I många fall avstannar hästens utveckling och det kan, om det ens är möjligt, ta lång tid för hästen att komma tillbaka till den utbildningsnivå som den hade vid köpet. Motsvarande problem kan uppkomma även beträffande andra djur, till exempel hundar. Köparen kan vidare medvetet eller omedvetet distansera sig från djuret och ge det mindre uppmärksamhet i form av till exempel klappar och kel. Djuret kan alltså såväl psykiskt som fysiskt lida skada av att vara föremål för tvister. Vid utdragna tvister pågår lidandet under längre tid.En häst kan komma att avlivas då köparen inte vill riskera att behöva svara för kostnaderna för hästens uppehälle under den tid som tvisten pågår. En rättegång tar lång tid om inte parterna i ett tidigt skede når en samförståndslösning. Köparens hästförsäkring kan också ha betydelse för att en häst döms ut och avlivas ”... (Min fettning och kursivering) Bortsett från att man här som på andra ställen i texten blir fundersam på om det är djuret eller säljaren som det ömmas mest för, är en sak slående. Tio meningar om att det blir synd om hästen, när köparen är missnöjd; en enda som kortfattat kommer ihåg att det finns hundar. Så där håller det på. Varför dominerar hästperspektivet? Det finns en bra förklaring till den assymmetriska genomslagskraften. Lagförslaget nämner det själv. Sammantaget svarar hästnäringen för 0,5% av Sveriges hela BNP. Man har 15 000 helårsanställningar och runt 20 000 företag. Det är väldigt mycket pengar och ganska mycket folk och företag för beslutsfattande politiker att ta hänsyn till. Bodil Carlsson

SOU2020:51 OCH VERKLIGHETEN

 "Undantag för köp av levande djur

Ett par faktorer är enligt utredningen särskilt utmärkande vid försäljning av levande djur jämfört med andra varor. Den ena är det förhållandet att levande djur är just levande varelser med allt vad det innebär ifråga om fysiska förändringar under livstiden och samspel mellan psyke och fysik. Den andra är att det på detta område, främst vid handel med dyrare levande djur som hästar, hundar och vissa raskatter, är särskilt vanligt med säljare som i och för sig bedöms som näringsidkare enligt konsumentköprätten men som har en mycket blygsam omsättning i sin verksamhet. Det är framförallt presumtionsregeln i 20a§konsumentköplagen som i motioner och av flera organisationer, däribland Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska Kennelklubben, har pekats ut som olämplig och problematisk vid köp av levande djur. Från organisationshåll finns dock önskemål om stora förändringar av regelverket, i första hand att försäljning av levande djur helt ska undantas från tillämpningsområdet för konsumentköpregleringen." (Min fettning)

 

 Det ni läser här ovan är taget från sammanfattningen av SOU2020:51, – direktlänk till hela utredningen var inlagd,men fungerar inte. I det fullständiga lagförslaget handlar s 179 till 213 om levande djur. Vad går det ut på?

Att säljarnas organisationer vill skydda sina medlemmar. Lagförslaget ger en bakgrund och går därefter igenom en verklighetsbeskrivning, som uppenbarligen har levererats av säljarorganisationerna.

 

Levande djur är levande och därför fysiskt och psykiskt påverkbara, säger lagförslaget. Deras omgivning – mat, motion, ålder, fysisk livsmiljö, relationer till sin ägare och till andra djur - påverkar dem. Man kan alltså inte hur som helst, om ett djur inte motsvarar förhoppningarna vid köpet, kassera det och kräva att säljaren återtar det. Det är alldeles sant, rätt och riktigt, men det finns en insikt som fattas i utredningen.

HUR MATEN, MOTIONEN, DEN FYSISKA OCH SOCIALA LIVSMILJÖN OCH ÄVEN ÅLDER PÅVERKAR LEVANDE VARELSER BESTÄMS I HÖG GRAD AV DERAS GENETISKA FÖRUTSÄTTNINGAR.

ATT I GÖRLIGASTE MÅN SVARA FÖR ATT DE GENETISKA FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR ETT BRA LIV MAXIMERAS OCH DE FÖRUTSÄGBARA RISKERNA MINIMERAS ÄR UPPFÖDARENS FÖRSTA SKYLDIGHET.

Hästnäringen har troligen lyckats bättre med den uppgiften än renrasaveln på hund, undantaget jakt- och utpräglade vallhundar. Det finns inga hästar med så förkortade nospartier att tänderna inte får plats och där andningsförmågan är så nedsatt, att det krävs kostsamma kirurgiska ingrepp för att förbättra den. Inga sådana hästar skulle gå att sälja. Det finns, av samma skäl, ingen hästras med ett ärftligt hjärtfel hos upp till 40% och ingen med HD hos närmare 50%. Det finns helt enkelt inga hästraser med sådana inavelsnivåer och anhopningar av genetiskt betingade problem som vi ser hos många hundraser. Hästar avlas och säljs för fysisk och psykisk prestationsförmåga. Hundar avlas och köps för andra ändamål och till andra priser. Den är den insikten, som saknas i lagförslaget.

I lagförslaget framförs, att den som köper ett ”dyrare djur” - varmed avses alla djur som kostar mera än hamstern eller cikliden från zoobutiken – kan antas lägga ner mera tid på att undersöka djuret före köpet. Självklart gäller detta många hästköp. Den som lägger 150 000 på en lovande hopphäst åt sin dotter och planerar att hålla den i hyrbox i storstadsstall till hög månadskostnad, ser säkert till att det först blir både veterinärbesiktning, röntgen och provridning. Den köparen är inte en person med genomsnittliga inkomster och priset på hästen inte jämförbart med det genomsnittliga priset för en valp. I det fallet finns all anledning att förvänta sig både grundläggande kunskap och förmåga att undersöka vad som köps. Men kan man säga samma sak om den genomsnittlige valpköparen?

Det finns en annan viktig skillnad. Man köper en vuxen häst som är inriden och har börjat meritera sig. Man har något att gå på vid köpet. Det är därför priset springer upp.Vad har man att gå på, när man för 15 000 köper en åttaveckors hundvalp? En stamtavla, en veterinärbesiktning som säger att uppenbara defekter inte förelåg i besiktningsögonblicket plus uppfödarens ord.

Att köpa ett tränat, levande bruksföremål som hunnit växa upp är inte samma sak som att köpa en ljuvligt gnyende ny familjemedlem, som kom till världen för två månader sedan. Hundvalpsköp kan inte jämställas med hästköp. Hundar köps till andra priser, för andra ändamål och på andra känslomässiga premisser än hästar. Många impulsköper hundvalp för att de ser söta ut på fotona på nätet och är oemotståndliga att hålla i famnen hemma hos uppfödaren. Väldigt få impulsköper hopphästar så.

Att klumpa ihop hästköpare med hundköpare och kattköpare för att alla tre djurslagen kostar mera än en hamster- mera än 4 750 kronor – känns inte riktigt hederligt.

 

Bodil Carlsson