EN LEVANDE TRADITION?

”Om en rasklubb inte kan få uppfödare med på några krav på avelsdjur, så måste det vara rasklubbens fel. Rasklubben har inte rätt attityd till uppfödare. Ja, inte för att jag är kompetent nog att begripa hur rasklubben skulle bära sig åt. Själv skulle jag inte ens drömma om att påstå att jag är kompetent! Lilla jag! Jag är bara kompetent nog att begripa att rasklubben inte är kompetent nog att begripa att den inte begriper.”

I kortversion är detta ett inlägg från en hunddiskussion på nätet för ett tag sedan. Den som skriver är en vuxen, troligen medelålders, kvinna, som antagligen ser sig som kompetent att ha åsikter i riksdags- och kommunalval om utrikespolitiken, skattesatserna, det eventuella förstatligandet av sjukvården, rätten till månggifte och annat som vi brukar rösta om i valen till landets styrning och debattera i politiska partier och tidningar. Så varför så icke-kompetent i denna fråga?

Hon vill tala om att det bara är uppfödare – närmare bestämt hennes uppfödare – som har kompetensen. Hennes uppfödare gillar inte rasklubben. Hennes uppfödare gillar inte rasklubbens krav och rekommendationer. Hennes uppfödare tycker att rasklubbens jobb är att curla för uppfödarna, inte att komma med krav på aveln. Knepigt?

Japp! Fast inte helt ovanligt.

När hundar gör på detta viset, kallas det Aktiv Underkastelse. Det är helt normalt för hundar.

När människor gör det, kallas det jäkligt pinsamt. Att ha köpt valp fråntar inte någon möjligheten att tänka. Stoppar inte en en viftande svans där huvudet brukade sitta. Man får liksom inte hjärnstopp för att man skaffat hund.

SKK:s kennelfullmäktige gick av stapeln i slutet av september. Vem var där? Ingen från Brukshundens redaktion, säger en medlem av Brukshundens redaktion. Man undrar varför, när det tydligen har både talats och röstats ivrigt om saker som rör SBK, huvudmannaskapet för agility till exempel. Inte var det någon vanlig valpköpare på plats för att lyssna heller, vågar man gissa, eftersom SKK:s kansli på förfrågan lämnat besked om att enbart en och annan särskilt inbjuden journalist skulle få sitta och lyssna. Inga vanliga betalande medlemmar med långa öron här inte! Man undrar varför, när det som SKK fattar beslut om säkert i högsta grad rör de vanliga hundägarna. Och med tanke på att vi har väldigt gott om hund i landet och några hundratusen med hund som livsintresse – var var de vanliga tidningarna?

En som faktiskt tycks ha bjudits in eller åtminstone lyckats vara närvarande är en gammal bekant i SKK:s korridorer. På Lisbeths Högmans blogg läser man att Ulf Uddmans försöksballong om avskaffande av krav för aveln dök upp igen, löftesrikt svävande över delegaternas huvuden.

Vad var SKK från början? En säljorganisation för de slutna stamböckernas slutna leverantörsgrupper.

De har inte haft som tradition att uppskatta insyn.

Bodil Carlsson

HÖSTBRICKAN

Jordaxeln tippar och den gamla vanliga dramatiken följer. Besten, den djupa skuggan, som kurade längst in i snåren på kvällspromenaderna i augusti står axelbred  långt upp på tallarnas stammar redan på eftermiddagen nu, beredd att ta över. Mörkret kommer och man upptäcker igen att man inte alls har vant sig.
Åkrarna är skördade. Traktens katter satt där var och en i sitt lilla kejsardöme utan att ta notis om varandra, orörligt fokuserade på blottlagda sorkhål. Nu har de gått hem till kökssofforna igen. Det är bara ormvråkarna som flyger över de jaktmarkerna  och ropar till varandra med sina tunna röster.
Samma meny vartenda år, ändå är man oförberedd. Grannarna köpte soldattorpet från 1709, bytte brädfasaderna en gång till och fällde gammelbjörken innan den skulle fälla huset. Det här är vad som växer ur den kapade stammen nästan två meter över marken. Hösten serverar sina överraskningar på en bricka.

Soluppgångsfacklan i lönnarnas toppar har man bara glömt. Behöver bli påmind om. Tjocka jackan över morronrocken på förstubron, varm temugg i kalla händer och detta är vad man ser.

Den gamla persiska rosen kommer med en enda höstblomma i år. Torkan har plågat dem allihopa och nu kommer frosten, men ger hon sig?

Lilltiken uppskattar hösten.

Älg och rådjur återvänder från sommarvisten i skogen och avancerar mot gårdsstängslet från alla håll, som Lilltiken ser det. Hon motionerar sig andfådd i kvällsmörkret för att hålla dem borta från vår mark och kommer in med en bestämd nick åt oss först när det är läggdags.  Hon har en uppgift igen. Det är slutmålat, hon slipper ligga med stänk av falu rödfärg i pälsen under en stege i solgass och ha obegripligt tråkigt. Hon är mer intresserad av att följa jobbet när komposterna töms och soppan på torvmull, lövmult, vanlig jord och vatten rörs ihop och breds ut över de ytliga rhododendronrötterna till ett förfrysningsskyddande lager.
Idag skall soppan toppas med en dressing av färska torra löv. Sen går vi på långpromenad i kyla och solsken och låter tvätten med jordiga trädgårdsjeans fladdra ute på klädstrecket för sista gången i år. Vi har gjort det vi kan!

Bodil Carlsson

Vikten av att bada…

…ska inte underskattas. Uppfriskande, framför allt kallare årstider, samt säkert hälsosamt på alla de sätt.
Vår hane har en liten brun kompis som hittills skytt vatten i möjligaste mån, enligt sin matte. En blöt tass är en handikappad tass, det tycks ha varit hans sätt att se på saken. Idag gjorde vår hane en insats för ett ökat badande för alla raser. Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt. Alla ska bada!

 

 

 

Följden blev att den lille brune gjorde sitt första magplask idag. (Som ej finns på bild, tyvärr...) Följt av något som närmast kan liknas vid fjärilssim. Märklig syn. Men när väl detta simsätt började, och det plaskade rätt bra, så fick vår hane och en medföljande korthårscollie göra en samtidig utryckning: Där plaskar en fet sjöfågel – let’s go!
Men det var bara en liten blöt kelpie… Snopet, men sant.

Självfallet började colliehundarna titta på något annat när de förstod att de haft fel. Ett virvlande löv eller en intressant grästuva. Herregud, de visste de ju hela tiden! Det måste väl alla förstå?

Just det där känns typiskt collie. ”Ha, det visste jag hela tiden. Förstås. Men inget fel i att kolla, eller?” Rycka ut, kontrollera och sedan retirera. Ibland med svansen mellan benen.

Rätt ofta får man som collieägare se något som man skulle kunna beskriva som ett ”mänskligt drag”, fast det är en hund som visar det. Just det där som vi inte riktigt har ett ord för. Och som rasstandarden aldrig har förmått beskriva. Jag kallar det ”mänskligt drag” i brist på annat men det är en anledning till att jag tycker om rasen. Det finns fler.

Johan Nilsson

FÖRLÅT, ALLA RIKTIGA PITBULLS...

Det står en karl i min TV-ruta och stirrar in i mitt vardagsrum med stela ögon över fyrkantigt käkparti. Han säger sagor om sagosummor som vi ska slippa betala, om bara 45 eller 90 procent av invandrare slängdes ut. Eller aldrig fick komma hit och störa. Min man säger att karln är en  pitbull, men det vågar jag inte skriva, jag är rädd för att bli fälld för hets mot hundgrupp.
Katten, som dök upp i stallet vintras från ingenting, så mager och liten, lärde sig fort att stryka sig mot våra ben och låta trevlig, när han ville komma åt något gott. Så fort man vänder ryggen åt, väser han. Han har fin svart kostym och prydligt vitt skjortbröst. Han heter Jimmy Åkesson, fast min sambo säger att det är en förolämpning, det är inget fel på katten. Han är bara ute efter något att livnära sig på.

Men strunt samma med katten! Käre pitbull, låt oss släppa in lite ljus i din spindelväv. För tjugo år sedan kom en kvinna hit från kriget i Balkan. Hon var sjuksköterska där, men hon råkade ut för sådana saker som händer när de hungriga katterna och pitbullarna i världen slår sig ihop för att väcka hat mellan folk som är grannar men inte vill förstå det. Det är så vi är: om vi blir rädda och trängda, om saker förändras runt om oss och jobben tar slut, då är det snart de där andras fel. Det blir lätt  att skaffa sig egna godbitar i det läget för den som är lite försigkommen. Jag tror inte att ni vill veta vad som hände den här kvinnan, men ni vill definitivt inte att det skall hända er.
Hon kom hit med två barn och fick sitt tredje medan hon läste in en svensk sjuksköterskeutbildning och sedan jobbade hon. Hon jobbade mer än heltid. Hon sörjer fortfarande över att ungarna fick vara så långa dagar på dagis, men hon hade en familj att försörja. Idag är två av hennes barn unga vuxna. En av färdig ingenjör och jobbar heltid. Den andra är snart klar med en vårdyrkesutbildning i en bransch där det saknas folk. Yngsta barnet är en lika trulig gymnasieunge som alla andra. Allt det där har kostat pengar.
Så vad tror ni? Gick  svenska skattebetalare back på den kvinnan? Eller går vi tvärtom med en vinst som bara har börjat rulla in?
Och varför berättar svarta katter och pitbulls alltid bara den mindre halvan av sanningen?


Bodil Carlsson

KLYFTIGA, NYTTIGA OCH VÄNSKAPLIGA

Jemima Harrisons blog Pedigree Dogs Exposed är still going strong, ifall ni undrar, och fortfarande en nagel i ögat på en del personer som tror att de är sina rasers bästa vän. Jemima är både en passionerad hundnörd och en bra journalist, en art som inte verkar ha etablerat sig här hemma i vildmarkerna utom i enstaka exemplar. Hundantalet ökar, tillbehörsindustrin växer och försäkringspengarna som är i omlopp ökar; det gör utbudet av företagsamma hundförståsigpåare också. Totalsumman längst ner på redovisningssidan av alltsammans är ett belopp på några miljarder per år bara i vår lilla del av världen, men inte ens det drar till sig någon journalistisk uppmärksamhet. Varför inte? Böcker och filmer med en bråkdel så många läsare och tittare som antalet sålda valpar varje år recenseras långrandigt och allvarsamt på de fina sidorna i dagstidningarna av fina och allvarsamma (och ibland jäkligt långrandiga)  personer, som djupanalyserar poeten A:s allt större lutning åt tanken på dödens oundviklighet eller romanförfattaren B:s allt mindre format. När såg ni senast någon allvarsamt recensera schäferryggens allt större lutning åt katastrof eller collieögats allt mindre funktionsformat?
Det gjorde ni inte. OK? Skälet är enkelt. Fint folk spelar piano och läser böcker: de bygger inte pianot och de trycker inte böckerna. Fint folk visade en gång i tiden upp sina hundar och red till jakt efter samma hundar på blanka hästar som någon annan ryktade och sadlade; det var inte fint folk som sopade skiten ur hundstallarna och inte de som svarade för grundträningen eller nattpassen vid valplådorna. Det var inte de som ledde de uttjänta jakthästarna till slakt och malde dem till hundfoder att servera i kennlarna heller.
Verklig hantering av djur har varit för enkelt folk. Det är för fysiskt, har man trott. Inget för kultursidorna och inget för seriösa journalister.
Det är för mycket som kroppsarbete.

Så hundaveln och hundhavandet lämnades utan uppmärksamhet från folk vars uppmärksamhet betyder något, särskilt i deras egna ögon; och i frånvaro av granskning exploderade en gammal galenskap. Ärftlig förnämitet och slutna släkter. Vem var först på plan med att lära sig den moderna genetiken? Genetikerna, självklart, inte hunduppfödarna. Vem var först med att ta till sig modern biologisk anatomisk kunskap? En helt annan social grupp än hunduppfödarna. Det kunskapsdämpande vaddlagret mellan uppfödarnas öron och de allt oroligare rösterna från veterinärer, genetiker och biologer sitter fortfarande där det sitter.... Men den enskilda person som har gjort mest för att rycka ut vaddproppen är, såvitt jag kan förstå, fortfarande Jemima.

Den 11 september skriver hon om amerikanska kennelklubben, som nu hyr in världens största PR-företag för att rädda sina fallande reggsiffror och renrasuppfödarnas förlorade heder inför allmänheten. AKC:s ordförande skriver att alltsammans bara är ett resultat av de elaka djurrättsaktivisternas påhopp. För tjugo år sedan fanns inga lagar som begränsade rätten att ha hund. Det fanns inget väsen om hälsa och gener och temperament hos renraserna. Nu finns det, lagar i allt fler amerikanska städer, och väsen på allt fler sociala medier, så vems är felet? Djurättsaktivisternas! Jemima frågar stillsamt om det verkligen är djurrättsaktivister och inte uppfödare, som bär ansvaret för att så många cavalier king charles har skallar som inte rymmer hela hjärnan, eller för att långhårscollien har fått så små ögon att det närmar sig missbildningsgränsen. Det utbryter än en gång  kraftig blåst på kommentarsfronten. Någon påpekar till sist att man måste göra något annat för de rena raserna än att gnissla tänder och /eller råskälla på dålig uppfödning. Hur får man till en förändring av ackumulerad genetisk skaderisk och (lika viktigt) hur förhindrar man att hundexplosionen i städerna slutar med rasförbud eller rentav hundförbud för storvuxna hundar?

Hela texten och alla de 137 kommentarerna får ni läsa själva. Det här är mitt förslag, den enda chans jag kan se för renrasiga hundars överlevnad. Slå er ihop, uppfödare! Försvara er! Ser ni inte vad som är på väg? Om inte, titta på annonserna på nätet och läs Jemimas senaste inlägg, om ett öppet brev från framstående forskare till amerikanska pudelklubben...

Bodil Carlsson24 September 2013 19:33

Georgina, certainly every presently alive creature and all species will slide into oblivion; hopefully, however, before the very sun goes out, there will be new lives and new species. :-) And while we have world enough and time, let`s think what we might do to secure as best we can a future for those intelligent, useful and companionable animals which we call dogs.We have here, in this country, a large animal insurance company, which registers health statistics from purebred and mixed-breed dogs; we also have national KC data open to public access. It´s not a bad start. And I do think, that if a group of breeders of a few well-known breeds were to get together and announce their purpose - healthy, level-headed dogs for sale only to knowledgeable buyers - it would attract enough attention for major insurance companies and major veterinary schools and hospitals to want to help. Imagine: "Responsible GSD breeders of Britain, a section of the BRU international group, in cooperation with the Royal School of Veterinary Medicine and the Whatever Animal Insurance, offer for sale this year 15 expected litters. Straight-back, temperament assessed sires and dams, tested free of X,Y and Z, good hips for five generations.You can queu up on our shared waiting list of buyers. Don´t bother to phone, unless you understand that a good GSD demands a good owner!" 

Där det står "GSD" i exemplet, läs "collie" (eller vilken ras ni nu önskar en framtid). BRU, Respectable Breeders United, är bara ett hastigt hopkommet förslag till namn och ni seriösa uppfödare kallar er förstås vad ni vill, när ni tar de första kontakterna med media för att presentera ert gemensamma upplägg.

Men när tänker ni komma igång? Jemimas blogg har 1,8 miljoner läsare nu. När tänker ni skaffa era första? Intelligent, useful and companionable beskriver hundars natur rätt bra. Varför skall ni vara sämre?

Bodil Carlsson

VARFÖR RESPEKT?

Jag vet inte hur jag skall säga det här och jag vet förresten inte om det lönar sig att försöka. De som vet vad jag menar har redan förstått och de som inte har förstått, kommer inte att fatta varför de behöver förstå. Men det finns en rättighetsbalans.
Det finns en rättighetsbalans mellan oss och de tama djuren. Den har ingenting med djurrättsaktivister eller förmänskligande eller gullegull att göra. Den kommer inte ur  sentimentala idéer. Det var inte stadsbor, som hittade på den - tvärtom, det är de som verkar ha glömt den. Den kommer ur nödvändighet. Den handlar om att förbli oskadd.
Alltså: vi äger inte djuren, det är nog mera så att de äger oss. De äger vår tid och rutinerna för våra dagar, precis som de disponerar en bra bit av våra pengar. Vi klarar oss inte utan dem. I gengäld förfogar vi över deras användbarhet. Vi bestämmer om de ska komma till världen och hur de ska dö och vi bestämmer hur de skall ha det däremellan. Vi är beroende av dem för saker som vi inte kan göra själva, allting från att beta ner markerna till att leverera mjölk eller kött eller dragkraft eller, för den delen, samhörighet och flockkänsla. De är beroende av oss för foder och vatten och ren hud och hjälp mot sjukdom och för trygghet i vår värld.
De respekterar att vi leder och hanterar dem och bestämmer över dem, trots att vi är löjligt små och svaga eller långsamma eller hörselskadade eller lukthandikappade ( eller allt detta på en gång ) i jämförelse med dem. Vi respekterar att de måste få äta och vila i fred mellan sina insatser för oss. Vi respekterar deras små egenheter och deras stora behov av att få umgås med sin egen sort, precis som vi själva behöver göra. Vi respekterar deras styrka. De respekterar vårt ledarskap.

Den större av killarna på bilden drog hem ett lass timmer till oss häromveckan. Han är en vaksam själ i en livlig kropp. Jag hade inte väntat mig att lasset skulle levereras på det viset, så jag hade låtit bli att plocka undan den stora presenningen på marken och det råkade vara en blåsig dag. Hästen backade lasset uppför sluttningen på ordkommando, han vred sig i skacklarna och bytte riktning på ett annat kommando, backade upp igen på okänd mark  Därför att människan som han kände sa så! Människan stod med lösa tömmar, tittade och talade om för hästen vad som skulle göras. Han såg inte heller presenningen. Vindkastet kom och tog tag i presenningen och den fladdrade upp med en snärt .Hästen vräker sig framåt. Lasset kunde ha tippat, människan kunde ha hamnat under hjulen... men människan säger  med röst och händer till hästen att stanna. Det är ingen fara! Lita på mig!
Och jätten stannar. Sju hundra kilo muskel och ben tvärnitar. Enda skadan var på en rosenbuske, som aldrig mer blir sig lik, men det är ingen annans fel än mitt. Jag hade inte plockat undan presenningen.
Människan jobbade i timmar med att byta fasadbräder, fast först när hästen hade fått på sig en bekväm grimma i stället för träns med bett. Halvvägs i jobbet flyttades hästen till ett annat träd för att kunna leta nya äpplen i gräset. Han behövde distraheras för att inte bli otålig, som alla andra vakna själar. Råkar de bo i en mycket stark kropp, så finns goda skäl att bjuda på underhållning med jämna mellanrum, särskilt när hästen inte kan se sin människa. Jag gick ut med nytt hö några gånger, bjöd honom en hink vatten och till sist, efter att vi hade granskat varandras kroppsspråk en kort stund, tog han emot en bit hårt bröd ur handen.
Han blev ändå till sist rastlös och började trampa runt. Och då plockade människan ihop sina verktyg och gjorde sig klar att åka hem, för hästen bestämmer tidsgränserna för att stå uppbunden och hans tålamod var tillräckligt prövat för dagen.. Människan, åttio kilo lätt, kom med tränset i handen och tog av grimman och där stod hästen plötsligt stilla, lös. Och la sitt stora huvud ett kort ögonblick på mannens axel. 

"Where respect is mutual, good things will evolve", sa en kommentar i The Guardian till en artikel som skildrar hur unga kriminella killar på en anstalt i Skottland lär sig samarbete med staffies från ett rescue home. Och nordsvensken Balder hälsar via sin människa, som också  har sett Cesar Millan och inte är imponerad, att alla som är intresserade av att plocka poäng genom att demonstrera  dominans över ett djur framför TV-kamerorna är hjärtligt välkomna att pröva på. Ni kommer inte att behöva bekymra er för er ålderdom efter det försöket.
Och filmsnutten kommer att gå som smör på youtube, så vad har ni att förlora?.

Bodil Carlsson

Saker vi vill se och vill ska ske

 

 

 

Titta på bilden en stund. Den är gammal, kvalitén är väl sisådär men vad den visar är glasklart.
Detta är en bild från tiden för andra världskriget. En bild på en brittisk flygare och en valp, kanske flottiljens maskot. Det var vanligt att de hade sådana. I en värld så full av osäkerhet fanns i alla fall en form av säkerhet för alla dessa flygare: om de kom hem – fanns hunden där.

Så har vi alla hundägare det idag. När vi kommer hem är hunden där och alltid lika glad att se oss. Skillnaden är att vi idag oftast inte åker till jobbet med livet som insats. Men det vet inte hunden. Lika lite som hunden på bilden visste hur många av dess stora flock den kunde räkna in från dag till dag. Men just då, när bilden togs, kunde den räkna in ännu en. Så ung den är så syns det att den är nöjd. Kanske för att den lyckats ta sig högst upp på ett jaktplan eller kanske för att den kan räkna in den här snälle killen. Idag också.

En valp som den vi ser på bilden, till synes orädd och social, det är sådana valpar vi vill ha. Det vet vi alla. Vägen dit kan vara spikrak eller krokig och ibland både och. Men det där MI, det finns en vits med det. Som Bodil skrev:

”Man skattar hundens genetiskt bestämda, grundläggande personlighetsdrag för att kunna förutse hur dess avkommor blir”

Och visst, man kan kanske "bara" mäta, utvärdera och skatta. Men bara vetskapen om att det är mätbart, det finns en arvbarhet och att det utifrån dessa preferenser går att att planera sin avel – det måste vara mycket värt.
Det måste vara så mycket värt att ingen uppfödare kan riskera att avstå från utvärdering av sina avelsdjur. Eller hur?

 

Johan Nilsson