VARFÖR RESPEKT?

Jag vet inte hur jag skall säga det här och jag vet förresten inte om det lönar sig att försöka. De som vet vad jag menar har redan förstått och de som inte har förstått, kommer inte att fatta varför de behöver förstå. Men det finns en rättighetsbalans.
Det finns en rättighetsbalans mellan oss och de tama djuren. Den har ingenting med djurrättsaktivister eller förmänskligande eller gullegull att göra. Den kommer inte ur  sentimentala idéer. Det var inte stadsbor, som hittade på den - tvärtom, det är de som verkar ha glömt den. Den kommer ur nödvändighet. Den handlar om att förbli oskadd.
Alltså: vi äger inte djuren, det är nog mera så att de äger oss. De äger vår tid och rutinerna för våra dagar, precis som de disponerar en bra bit av våra pengar. Vi klarar oss inte utan dem. I gengäld förfogar vi över deras användbarhet. Vi bestämmer om de ska komma till världen och hur de ska dö och vi bestämmer hur de skall ha det däremellan. Vi är beroende av dem för saker som vi inte kan göra själva, allting från att beta ner markerna till att leverera mjölk eller kött eller dragkraft eller, för den delen, samhörighet och flockkänsla. De är beroende av oss för foder och vatten och ren hud och hjälp mot sjukdom och för trygghet i vår värld.
De respekterar att vi leder och hanterar dem och bestämmer över dem, trots att vi är löjligt små och svaga eller långsamma eller hörselskadade eller lukthandikappade ( eller allt detta på en gång ) i jämförelse med dem. Vi respekterar att de måste få äta och vila i fred mellan sina insatser för oss. Vi respekterar deras små egenheter och deras stora behov av att få umgås med sin egen sort, precis som vi själva behöver göra. Vi respekterar deras styrka. De respekterar vårt ledarskap.

Den större av killarna på bilden drog hem ett lass timmer till oss häromveckan. Han är en vaksam själ i en livlig kropp. Jag hade inte väntat mig att lasset skulle levereras på det viset, så jag hade låtit bli att plocka undan den stora presenningen på marken och det råkade vara en blåsig dag. Hästen backade lasset uppför sluttningen på ordkommando, han vred sig i skacklarna och bytte riktning på ett annat kommando, backade upp igen på okänd mark  Därför att människan som han kände sa så! Människan stod med lösa tömmar, tittade och talade om för hästen vad som skulle göras. Han såg inte heller presenningen. Vindkastet kom och tog tag i presenningen och den fladdrade upp med en snärt .Hästen vräker sig framåt. Lasset kunde ha tippat, människan kunde ha hamnat under hjulen... men människan säger  med röst och händer till hästen att stanna. Det är ingen fara! Lita på mig!
Och jätten stannar. Sju hundra kilo muskel och ben tvärnitar. Enda skadan var på en rosenbuske, som aldrig mer blir sig lik, men det är ingen annans fel än mitt. Jag hade inte plockat undan presenningen.
Människan jobbade i timmar med att byta fasadbräder, fast först när hästen hade fått på sig en bekväm grimma i stället för träns med bett. Halvvägs i jobbet flyttades hästen till ett annat träd för att kunna leta nya äpplen i gräset. Han behövde distraheras för att inte bli otålig, som alla andra vakna själar. Råkar de bo i en mycket stark kropp, så finns goda skäl att bjuda på underhållning med jämna mellanrum, särskilt när hästen inte kan se sin människa. Jag gick ut med nytt hö några gånger, bjöd honom en hink vatten och till sist, efter att vi hade granskat varandras kroppsspråk en kort stund, tog han emot en bit hårt bröd ur handen.
Han blev ändå till sist rastlös och började trampa runt. Och då plockade människan ihop sina verktyg och gjorde sig klar att åka hem, för hästen bestämmer tidsgränserna för att stå uppbunden och hans tålamod var tillräckligt prövat för dagen.. Människan, åttio kilo lätt, kom med tränset i handen och tog av grimman och där stod hästen plötsligt stilla, lös. Och la sitt stora huvud ett kort ögonblick på mannens axel. 

"Where respect is mutual, good things will evolve", sa en kommentar i The Guardian till en artikel som skildrar hur unga kriminella killar på en anstalt i Skottland lär sig samarbete med staffies från ett rescue home. Och nordsvensken Balder hälsar via sin människa, som också  har sett Cesar Millan och inte är imponerad, att alla som är intresserade av att plocka poäng genom att demonstrera  dominans över ett djur framför TV-kamerorna är hjärtligt välkomna att pröva på. Ni kommer inte att behöva bekymra er för er ålderdom efter det försöket.
Och filmsnutten kommer att gå som smör på youtube, så vad har ni att förlora?.

Bodil Carlsson