Saker vi vill se och vill ska ske

 

 

 

Titta på bilden en stund. Den är gammal, kvalitén är väl sisådär men vad den visar är glasklart.
Detta är en bild från tiden för andra världskriget. En bild på en brittisk flygare och en valp, kanske flottiljens maskot. Det var vanligt att de hade sådana. I en värld så full av osäkerhet fanns i alla fall en form av säkerhet för alla dessa flygare: om de kom hem – fanns hunden där.

Så har vi alla hundägare det idag. När vi kommer hem är hunden där och alltid lika glad att se oss. Skillnaden är att vi idag oftast inte åker till jobbet med livet som insats. Men det vet inte hunden. Lika lite som hunden på bilden visste hur många av dess stora flock den kunde räkna in från dag till dag. Men just då, när bilden togs, kunde den räkna in ännu en. Så ung den är så syns det att den är nöjd. Kanske för att den lyckats ta sig högst upp på ett jaktplan eller kanske för att den kan räkna in den här snälle killen. Idag också.

En valp som den vi ser på bilden, till synes orädd och social, det är sådana valpar vi vill ha. Det vet vi alla. Vägen dit kan vara spikrak eller krokig och ibland både och. Men det där MI, det finns en vits med det. Som Bodil skrev:

”Man skattar hundens genetiskt bestämda, grundläggande personlighetsdrag för att kunna förutse hur dess avkommor blir”

Och visst, man kan kanske "bara" mäta, utvärdera och skatta. Men bara vetskapen om att det är mätbart, det finns en arvbarhet och att det utifrån dessa preferenser går att att planera sin avel – det måste vara mycket värt.
Det måste vara så mycket värt att ingen uppfödare kan riskera att avstå från utvärdering av sina avelsdjur. Eller hur?

 

Johan Nilsson