Upptäckten av hundrasernas verkliga inavelsnivåer tog andan ur mig. Det dröjde innan jag insåg, att de inte bara är resultaten av ett gammalt tänkesätt om hur man standardiserar hundar – de är lika mycket framtvingade av yttre händelser: krig och ekonomi. Hundarnas historia är människornas. Det som händer våra samhällen händer dem. Som ni ser i början av The Long Read fanns 1940, efter den stora depressionen, i hela USA bara 100 reggade franska bulldoggar att avla vidare på. Har ni någon gång undrat varför en dödlig hjärtsjukdom är så vanlig hos doberman, så finns svaret här:
Two major genetic bottlenecks occurred in Germany and Europe as the results of WWI and WWII. The period between 1914-1918 saw a great decline in the breed and a small number of dogs played a major role in re-establishing the breed in Germany. One sire, Burschel v. Simmenau was credited by Gruenig as proving that one individual dog of this stature can redeem an entire breed.
En enda väldigt framstående avelshane kan rädda en hel ras. Så trodde man. Sedan gick det tjugo år och så kom nästa krig och nästa försvunna avelsbas.
(http://www.blitzkrieger.com/breedhistory.html.) The German Dobermann flourished after WWI and many champions were proclaimed, some of which had great genetic influence on subsequent generations. Many champion Dobermanns were exported from Germany during 1920’s, including to countries as distant as the USA and the USSR. The breed in Germany underwent an even more severe genetic bottleneck as the result of WWII and its aftermath, and no litters were registered in West Germany from 1949 to 1958 (https://en.wikipedia.org/wiki/Doberman_Pinscher). German Dobermanns were saved by Werner Jung, who searched farms throughout Germany for remaining breeding stock. Preferring to use native dogs, Jung used Dobermanns he found in the countryside of West Germany, 4 oversized Miniature Pinschers, and a black and red Doberman bitch smuggled from East Germany to reestablish the “original” breed.
Idag dyker hjärstjukdomen upp hos runt 58% av alla doberman. Några tror, att det är en döende ras.Traditionen som åstadkom det trodde det motsatta - att den garanterade rasens överlevnad genom att göra om samma sak en gång till i väntan på att folk skulle få råd att skaffa hund igen.
De moderna rasernas historia är köpkraftens historia. När köpkraften försvinner, försvinner hundarna. Avbrotten i ekonomin under 1900-talet sänkte antal och avelsbas; men så fort en kris var över, återupptog man snävaveln på det lilla som fanns kvar. Den långa ekonomiska tillväxten efter andra världskriget gav stora andelar av världsbefolkningen, först i västvärlden och sedan gradvis i andra länder, tillräckligt med pengar att spendera på fritidsnöjen: hundar var ett av nöjena. Det finns flera människor och flera hundar med stamtavla på planeten idag än någon gång tidigare. Kennelklubbarna har fått mera inkomster och inflytande än hade kunnat drömma om i sin begynnelse. De hade förmodligen inte heller kunnat föreställa sig hur dagens version av några av deras raser skulle se ut eller vad DNA-jämförelser skulle säga om deras avelstradition. Sjuttio år av tillväxt på samma spår. Vad väntar bakom knuten?
Vad händer när nästa långa lågkonjunktur slår till på allvar? Om man måste välja mellan att betala bensinen för att ta sig till jobbet eller betala veterinärvård för hunden, om man måste sälja villan för att man inte klarar bolåneräntan men står kvar med lånen och inte kan ta med en stor hund till en liten lägenhet – då är inte nästa valp det som står överst på inköpslistan. Vi är inte vana att tänka så, men imploderande efterfrågan hände många raser under 1900-talets svåra tider. Det som har hänt en gång eller flera kan tyvärr nog hända igen. I England är rescues överfulla: folk har inte råd med hundmat. Även Hundstallet har fått se antalet inlämnade öka. Så här skriver de i sitt senaste brev till oss bidragsgivare:
”Den senaste tiden har antalet valpar ökar kraftigt hos oss. Under pandemin ville många ha hund och uppfödare såg till att möta efterfrågan. Sedan dess har mat-, el- och boendekostnaderna stigit rejält och läget har förändrats. Idag sitter uppfödare med valpar de inte får sålda och betydligt fler privatpersoner tvingas lämna ifrån sig sina hundar av ekonomiska skäl.”
Om detta blir en utdragen situation, om de som har råd blir färre och de som inte har råd blir allt flera, vilket några ekonomer oroar sig för, då är efterkrigstidens hundexplosion över. Om hundantalet minskar igen, vilka blir kvar? Två sorter, tror jag. Dels de små, lättfödda sällskapshundarna, oavsett renrasighet, för dem har man råd att ha. Dels de fungerande arbetshundarna - border collie, jakthundar, räddningshundar och narkotikahundar - för dem har man inte råd att vara utan.
Båda sorterna kommer att vara avlade på sina egenskaper, inte på sina utseenden, och renrasigheten kommer att vara en låg prioritering. Men de renraser som överlever kommer än en gång ur den svåra perioden med en högre inavelsgrad än de hade förut.
Vad kan man göra?
Bodil Carlsson
Jag har också tänkt att det kommer bli så att dessa blir kvar i första hand, men även att folk kan vilja ha hundar antingen som vapen eller beskydd utifall det skulle bli så att överfall, våldsbrott och sådant ökar.
SvaraRaderaDet kan ju bli så när folk får knappt med medel och mår dåligt psykiskt.
Ex under corona när många var isolerade så ökade våld i nära relationer inklusive mot barnen. Allt det man annars kanske kunde parera blir för starkt.
Och om folk blir arbetslösa eller har arbete men att lönerna inte går upp i samma takt som mat osv....ja, då kan det nog bli rån och annat.
/ildiko
Tack för intressant läsning!
SvaraRadera