THE LONG READ 17):Den som finns därinne. Om hundar och stillbilder.

 

De duktigaste hundmänniskor jag har träffat var fårbönder ute på vischan i Wales. De var inte särskilt akademiskt lagda. De kunnigaste uppfödarna av min ras här hemma var varken genetiker eller biologer, men de var som alla andra normalbegåvade människor fullt kapabla att lära sig det de behövde och de kunde ändra uppfattning, när de fick nya erfarenheter. Till exempel insåg de snabbt att HD-fel har en så stor ärftlig komponent att man bara kan minska vanligheten genom att använda sig av höftledsröntgen; de hade inga svårigheter att lära sig förstå ett HD-index heller. Min erfarenhet är, att människor utan universitetsutbildning inte är dummare än andra och att folk som hoppar på lätta framgångståg finns överallt, oavsett yrkestitel eller formell utbildning.

Så om det nu inte är så – som folk faktiskt har sagt till mig – att problemet med hundaveln är att den ligger i händerna på lågutbildat folk som vill tjäna en hacka: var ligger knuten?

Ibland tittar jag på hundvärlden och ser en gammal hantverksorganisation som har överlevt och vuxit sig stor i en ny värld, där många fick mera pengar att köpa för; men där allt flera också fick pressade, standardiserade jobb med mindre egenbestämmande och mera övervakning uppifrån och där kvinnorna är i majoritet i de lågavlönade jobben. Jobb med skapligt betalt och eget initiativ kräver utbildning. Hunduppfödning kräver ingen yrkesutbildning. Den erbjuder en vrå, där även kvinnor kan rå sig själv, välja hur man vill göra och rentav dra in lite pengar utan att ha särskilt mycket startkapital i fickan. Låter det snorkigt?

Det borde finnas fler sådana nischer. Men det finns ett litet aber med den här. Den har levt för länge på gammal okunskap.

Renrasuppfödning startade som en hobby för gentlemän. De stöpte hundar i en form. Stansade ut dem efter en standard. Kapade variationer inom hundtyper med kniv och slängde in dem i var sin noggrant avspärrade box/ ”ras”. Standarden för varje ras skrevs av folk som inte kunde mer om hundar än vi – snarare tvärtom – och för varje ny variant som hittats någonstans i världen och introducerats som en ny möjlighet på marknaden för sällskapsdjur och sportdjur har man tagit över det gamla tänket från folk som – en gång till! - inte kunde mer om hundar än vi.

Det är vad Belkin säger. Jag ber er fundera på en sak: tänk om han har rätt?

I botten på renrasaveln fanns en förbiologisk och fördemokratisk tanketradition, som lever vidare för att de flesta av oss inte ifrågasätter den: vi behöver inte testa den mot verkligheten. Om domaren säger att min hund är fin och säkert skulle bli en bra jakthund, så är den det. Jag går hem och är nöjd. Varför ska jag grubbla på traditionen bakom den bedömningen?

Det finns en bra anledning.

Ena halvan av den traditionen säger att av utanpåskriften vet man vem som finns därinne; den andra halvan säger att bara de med särskild kunskap kan se det.* Den traditionen började för längesen och handlade om att bedöma människor, men för människor har den varit ett avslutat kapitel väldigt länge: den hade fel alldeles för ofta. Folk med låg panna visade sig vara lika smarta som andra och de med stor näsa var inte mera kriminella. I vår tid visar den sig där någon bedömer travande vinthundar och avfärdar den som har vunnit mest med omdömet att den hunden inte kan springa.

Hade hunden fel vinklar? Fick lungorna inte plats? Hade den inte tillräckligt fjärrskådande ögon för att se haren? Var huvudet två centimeter för brett för att den skulle kunna få upp farten?

Det vet vi inte. Dan Belkin säger inget om varför domaren dömde ut just den hunden. Det vi vet är att domaren ansåg sig veta något som hen inte hade en susning om och att domarens åsikt inte behövde prövas mot någon verklighet.

Tugga lite på det.

Belkin lärde sig att det han behövde hos en hund inte syntes utifrån. Det tog honom några år och några hundar att hamna där och längs vägen fick han ompröva en del, som han hade tagit för givet. Verkligheten lärde Belkin att tänka själv. Det var han nöjd med. Hans intresse var hundar, inte stillbilder.

Vad lärde den domaren sig? Ingenting, för ingen vågade säga emot honom och förmodligen hade heller inga harar infunnit sig för att ändra hans uppfattning. Det krävs mindre tid och ansträngning att stå i ringen och godkänna eller underkänna än att släpas runt av hundar på jakt eller vallning eller bombsök eller assistansarbete. Eller bara se, hur de beter sig mot människor och nya omgivningar. Det är svårt och tidskrävande att se hur pass väl hundar fungerar i olika sammanhang. Om man vill dra folk och pengar är det mycket enklare att arrangera en exteriörutställning.

De engelska domare som uttalade sig om ”tremendous bone” hos en bull terrier kunde inte veta ett skvatt om benvävnadens beskaffenhet hos den hunden. Ingen kan veta det utan att röntga hunden (alternativt springa med den i högt tempo på hårt underlag ofta och mycket länge under hundens livstid, om man nu föredrar det; på det viset får man åtminstone till en kvalificerad gissning). Men benmassan låter sig pratas om och vem säger emot?

Det finns en anledning till att vallhundsfolk och jägare så  bestämt motsätter sig utställningsfolkets drömmar om att kunna ta över bedömningen av deras hundar. Det finns ett skäl till att de som föder upp arbetande hundar för tjänst inte ställer ut. Det finns ett skäl till att de som helt enkelt vill ha en vänlig fyrbent själ hemma inte heller gör det.

Spelat det någon roll?

Varför kan folk inte bara få hålla på med det som Belkin kallar the dog show game, om det nu är deras livsintresse att tävla i utseende?

Därför att de - så som hundaveln är organiserad - bestämmer vad som är en bra hund. Därför att de vinnande hundarna är de som går i avel, så utställningsomdömena bestämmer vilka valpar resten av oss ska kunna köpa.

Därför att tävlingshetsen slutar som när en nypensionerad läkare  skaffar efterlängtad valp, råkar se en video med travande schäfrar i ringen och bestört frågar: ”Är de paraplegiker?”** Man måste inte vara ortoped eller veterinär för att se att något är fel med de bakkroppsrörelserna. Vi har hamnat i en situation, där man måste vara exteriördomare för att inte se det. Den dagen en riksdagspolitiker ställer samma fråga har någon ett problem på halsen.

Ja, allt detta spelar roll, men mest det här:

Därför att utställningar inte kan visa vad som finns därinne. Inte den fysiska styrkan eller uthålligheten, inte den framavlade specialförmågan, inte personligheten. Inte de friska generna och inte de förändrade.

  Men det som finns därinne är hunden vi lever   med.

Bodil Carlsson

* Hette fysiognomik. 1700-talsbiologi. Gick ut på att kroppens form, särskilt huvud och ansikte, var ett uttryck för inre egenskaper.

**Paraplegi: förlamning, hel eller delvis, oftast av nedre kroppshalvan,  till följd av ryggmärgsskada.

•