THE LONG READ 19: Bestäm er!

 

Det har, som ví har sett, länge gått riktigt skapligt att sälja stamboksförda hundar i konkurrens med andra och utan att varken säljare eller köpare har frågat efter mera än att hundarna är just stamboksförda. Men tänk om den tiden är över?

Vilken beredskap kennelklubbarna har för att möta ett sådant scenario vet jag inte. Mitt intryck är att delar av kennelklubbarna ser förändring komma, men inte vet hur de ska få sina uppfödargrupper att se det. Minska kraven på uppfödning? Skillnaden mellan reggat och oreggat försvinner. Öka kraven? Reggande uppfödare lämnar och säljer oreggat. Dröjsmål är ett av de klassiska recepten för att komma undan ett dilemma. 

Så vad kan seriösa uppfödare göra medan de väntar? Mitt förslag: tänk om! Tänk er loss från renrasbegreppet och utseendefixeringen. Båda har en kort historia och en ännu kortare framtid. Det mesta de har åstadkommit hittills är anhopningar av genetiska bekymmer och pinnar i positionsstegen för folk med andra prioriteringar än fungerande hundar. Nu invänder ni, att renrasaveln har producerat mängder av älskade fyrbenta familjemedlemmar, vänner och (ibland) arbetskamrater också - och det är sant. Men det beror inte på avelstraditionen. Bra hundar hade man kunnat åstadkomma utan utställningar och renrastänk. Det gick att göra  före kennelklubbarnas glansdagar och det kommer att gå bra igen; skillnaden är att nu har man bättre redskap för att veta vad man håller på med. Såvitt jag kan se, är det kennelklubbarna som har tillhandahållit de redskapen, vilket gör det svårt att agera utanför dem.

Så argumenterar jag för oreggad blandrasavel? Absolut inte. Stamtavlor med egenskapsdokumentation behövs för långsiktig uppfödning. Hundar har egenskapsavlats i hundratals år, långt innan andra intressen tog över, och vi har kvar rasgrupper med likartade egenskaper. Varför skulle vi korsa oss bort från det arvet? Har man hundar med önskade egenskaper avseende fysisk hälsa eller mentalitet hjälper stamtavlan oss att klura ut varifrån de egenskaperna kom och hur vi kan bevara dem. Får vi hundar med höftledsfel eller PRA hjälper stamtavlan oss att kartlägga hur de nedärvs. Däremot är det dags att sluta hänvisa till standarden i tid och otid för att rättfärdiga vilken avel som helst. Ingen standard föll ner på berget Sinai strax före de tio budorden. Varje standard är historiskt sett ny, skapad av människor och hela tiden nytolkad. En standard är oföränderliga ord med föränderlig betydelse. Undrar ni vad jag menar? Se då efter hur många av orden i beskrivningen av schäferns ländrygg och vinklar som har nyskrivits genom de senaste trettio åren och jämför med hur hundarna har förändrats! Det är inte standardens fel att uppfödare inte klarar av enkla rimlighetsbedömningar av hur en hunds bakkropp skall se ut, hur korta bassetens ben ska vara eller hur mycket andningsvägar en fransk bulldog behöver (eller om en frisk collie med ståndöron skall uteslutas från avel). Det är inte standarden som bestämmer om era hundar skall ha beboeliga kroppar eller fungerande nerver, uppfödare. Det gör ni.  Det ansvaret ligger hos er och ingen annanstans. Så stå upp och ta det!

Utvärdera det gamla arvet. Bestäm er för vilka egenskaper hos era hundar som är värda att bevara och upprätthåll behövlig genetisk variation inom era raser medan ni har dem kvar! Genomtänkta utkorsningsprojekt ger er chansen att göra båda samtidigt. Tro inte, att importer kommer att göra jobbet. Importerna är barn av samma gamla slutna stambok och storleken på den verkliga avelsbasen en helt annan sak än antalet nu levande individer. Gå inte på dual purpose, det bekväma bådeochtänket: att det går geschwint att få fram de inre egenskaper man vill ha i kombination med det i detalj föreskrivna (eller oftare) vinnande utseendet. Någon enstaka gång blir det fullträff, men för det mesta är dual purpose bara kod för att man offrar det ena för att få det andra – och det brukar vara utseendet som prioriteras. Den enda gång dual purpose fungerar är när en bra arbetande hund har den sociala förmågan att dessutom vara en bra kelhund på sin och familjens gemensamma fritid i soffan. Ni kan inte selektera för allt på en gång. Ni måste bestämma er för vad som är viktigt.

Bodil Carlsson