Dessa gråblaskdagar när dubbkängor och jackor dystert hänger på tork vill jag berätta en historia för er. Den handlar om två män, som i början kanske inte var så olika: de hade en medfödd begåvning för hund. De hade var sin mycket olika hundras och såg hundarna med mycket olika blick; mötte en och samma tradition, men hade var sitt sätt att se på den. Varför tänkte de olika?
Russell Lamonby föddes i en gruvarbetarfamilj i England. Som tolvåring tjänade han extrapengar genom att dela ut tidningar och en av dessa tidiga mornar på cykeln fick han se en bullterrier i en trädgård. Sedan var han fast. Det var hans sort! Många av oss känner nog igen oss i den berättelsen. Efter åratal av ihärdigt tjatande fick han sina föräldrar att skaffa en egen bullterrier, som skulle bli familjens stamtik. Det kom en valpkull eller två. Russell lärde känna en äldre uppfödare och domare som tog honom under sina vingars skugga, lärde upp honom och blev en mångårig nära vän. Han fick sina första egna kullar, började synas på utställningar och allteftersom åren gick, blev han en stor uppfödare och internationellt erkänd domare i många länder. Hundarna från hans kennel spreds överallt. Det är Emreds historia.
So far, the influence on the breed by using Emred dogs in the USA has been spectacular, producing animals of the highest caliber in every corner of the country and siring many Silverwood and specialty winners along with a long list of American Kennel Club champions. The impact of the Emred line in the USA was and is still an explosion heard 'round our country'. The foresight and hindsight of breeders like Russell Lamonby has helped to shape and improve our breed in the US. (Ur amerikanska Bull Terrier Talks minnesord över Lamonby 2018) https://bullterriertalks.com/index.php/pages/obituary-russell-lamonby
Russell Lamonby framstår som en hjälpsam och vänlig människa med humor, lätt att tycka om, lätt att samarbeta med. Han fick vänner både hemma och utomlands. När han tragiskt går bort 2018 berättar bullterrierfolket att de inte bara beundrade honom för hans blick för hundar och hans framgångar – de tyckte om honom. De beskriver honom som en människa med stort hjärta och litet ego: en som älskade sina hundar och ställde upp för andra. Jag vet inte vilket mer hedrande eftermäle man kan önska sig. Så här säger en australisk uppfödare som hälsade på hos Lamonby i amerikanska Bull Terrier Talks minnesruna.
We found Russell to be very kind. One time, I remember sitting around Russell’s dinner table and, out of the blue, Russell said “you know, John, I reckon you could do with a bitch in whelp”. I did not really understand what he was saying because of his broad accent, so asked him to repeat what he said. He said “let’s go up to Mum’s tomorrow and you can pick out a bitch that you like and I will have her mated to a dog of your choice and send her over to you in whelp”. This is how Emred Lady Madonna came to Australia, out of the goodness of Russell’s heart
Hundarna från Russells uppfödning finns runtom i världen nu. De är avlade på gamla engelska uppfödartraditionen – släktskapsavel för att behålla och förstärka det man vill ha, utställningsvinster som enda måttet på hur man har lyckats.
Two of Russ’s most favourite dogs were Ch Emred Devil’s Chance, winner of the Ormandy Jug for Dogs and Runner up in the Regent Trophy in 1999. Russ also made Devil’s Chance available for the interbreeding programme and he became sire of the top winning mini dog, Ch Badlesmere Bluebeard. The other favourite was Ch Emred Devil’s Spy, who won the Ormandy Jug for Dogs and the Charlie Girl Cup for Movement in 2013. Spy has proven to be a prepotent stud dog. The last home bred champion was Ch Emred Devil’s Tristar who won the Regent Trophy for 2016 and the Ormandy Jug for Dogs and the Charlie Girl Cup for Movement for 2017. The resemblance between Devil’s Chance and Tristar, some 20 years apart in the line breeding programme, emphasises the value of the judicious line breeding that Russ followed.
Ch
Emred Devil’s Chance 1999
Att hundar med tjugo år mellan sig är så lika varandra i utseende bevisar värdet i den ”omdömesgilla linjeavel ”* som Russ Lamonby följde, står det. Hur gjorde han?
Hunden på fotot nedan är Emred Devil´s Tristar. Hunden på den övre bilden är hans farmorsfar, hans mormorsfar och hans morfar. Att de är lika varandra är kanske inte så konstigt. Om uniformitet i utseende är det man är ute efter är det så man gör.
Ch Emred Devil’s Tristar 2016
Tristar visades i unghundsklass 16 månader gammal och vann. Domarens utlåtande:
Super masculine white dog with a tri eye patch who took my eye the moment he entered the ring. Power type and substance were all present in abundance. Stunning head, deep, wide and filled up with the maximum profile. Perfect mouth. Great expression with really well placed ears and a good eye. Tremendous bone. Deep barrel ribcage with a deep brisket and great depth of forechest. Ultra short back and compact body, but fails a little in topline. Good wide powerful and well angulated hindquarters. Moved well enough both ways. A top class stallion of a dog.
Han visades igen samma år och då lät det så här...
| 2016 NEBTC CH Simon PARSONS 1st-LD |
| The combination of short back and shapeliness we have come to expect from this line, beautiful head type filled and turned, masculine with a superb expression, strong bone, clean shoulders, turns out front feet a shade, excellent hind angulation, moved very true behind, reasonably in front. Foxed me rather - thought he would figure in the challenge but he just wouldn't get into his stride and make full use of those excellent hindquarters. When he finds the pace that suits him should do very well. ... och så här: 15 months old, white with tricolour head mark, full of pizzaz and showmanship this stallion as he entered the ring, fills the eye and more, beautiful power packed head filled and turned, masculine with a punishing expression, good bone and substance, strong neck into well placed shoulders, shortest of backs, strong hindquarters with excellent second thigh, tight cat like feet, needed time to settle into his stride but when he did, he can move with power and drive, certainly made his handler work hard on the day, shown in excellent condition, proud to award him DCC BOB |
De första valparna efter Tristar, som var så full av pizzazz (slangord för fart eller vitalitet) och ben, föddes innan han hade hunnit bli två år. Jag hittar 122 avkommor, spridda i minst elva länder – Panama, Brasilien, Slovenien, Australien, USA, Sydafrika. Frankrike, Italien, Nederländerna – men det kan nog röra sig om både flera avkommor och flera länder. Andra hundar ur släkten finns också där.
Jag läser historien om Emred och tänker att för en person med Russells bakgrund öppnar det engelska samhället inte många liknande vägar, om man nu inte blir fotbollsstjärna. Fotbollskillarna kan dra in astronomiska summor på det de gör. Man blir inte mångmiljonär på hunduppfödning, men man kan vinna något som är mera värt än pengar: erkännande. Russell Lamonby fick som ung ett livsintresse och klev in i den tradition, som fanns till hands för människor med det intresset. Den traditionen gav chansen att få fatta egna beslut i sin egen verksamhet, hitta gemenskap i tänkesätt, få vänner, möjlighet att resa till platser som han aldrig hade fått se annars och - förstås - en del inkomster. Vad är det för ont i det?
Inget.
Det var inget fel på Russell Lamonby. Ett framåt huvud och ett gott hjärta med en särskild vrå för hundar är ingen kass kombo. Felet, som jag ser det, finns hos den tradition som han blev upplärd i. Den skapar värde hos en hund genom ord utan innebörd från någon som står och tittar på - och ingen vågar ifrågasätta orden. Vad menas med fantastisk benstomme och kan man se den utifrån? Varför är en ultrakort rygg bättre än en normallång? Vad betyder "kvalitet"?
Visst skapar den traditionen på kort sikt framgång för en person, men priset är bekymmer för andra framöver. Vid det laget har domarna redan rört sig vidare till andra uppseglande kennlar och till andra uppseglande raser. Den bestående karriären är deras egen.
Bodil Carlsson
*Nya tider och nya tankar har gjort det oacceptabelt att använda far/dotter – och helsyskonparningar; nu dubblar man lite mera avlägsna släktingar i stället. Det kallas inte inavel då, utan linjeavel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar