THE LONG READ 11) Den sociala nischen

 

En slutsats att dra av den franska bulldoggens exempel från USA 1940: en boom idag kommer att följas av platt fall i morron. Det ligger i modetrenders natur, särskilt när en stor ekonomisk kris hjälper till med fallet. Småhundarna kommer att finnas kvar av skäl som framgår i det tredje avsnittet, stadsbefolkningens behov av lätthanterliga små hundar som fyller tiden och lindrar ensamhet, men de kommer inte alltid att vara frallor. I morron är det en ny ras för den del av befolkningen i städerna som bryr sig om ras.( Om nu inte sällskapshundarnas användbarhet, den glädje de ger sina människor, slår ut tanken på renrasighet – vilket den redan ser ut att göra på många håll.)

Varav följer:

Varenda ras som faller platt från storsäljande till halvt bortglömd, kommer att tappa större delen av sina tänkbara avelsdjur. Först under boomfasen, då uppfödare springer benen av sig efter vinnande hundar och kända namn (och mest slående päls och pälsfärg eller minst noslängd och mest hudveck, eller vad det nu är som premieras i utställningarnas skyltfönster) medan de andra tänkbara, men icke vinnande, glöms bort;  och sedan när hundantalet krymper. Det kommer att finnas få hundar kvar att avla på efter boomen och de som finns, kommer att vara minst lika nära släkt med varandra som de var före boomen med risk för växande andel genetiskt betingade problem. Det pratas gärna om vikten av importer, ofta som ett skäl att skippa hälsokrav. Man måste ju tänka på den genetiska variationen, som vi får höra till leda numera.

Men ser man på populariteten hos fransk bulldog i USA och Japan under de senaste tio åren ser man samma trend: snabb klättring uppåt på topplistorna. Varifrån kommer alla dessa hundar? Folk importerade och startade uppfödning på importerna för att haka på trenden. Hur många stammar från de 100 frallor som reggades i USA 1940?

Den som tror att den japanska varianten av fransk bulldog har en väsentligt annan genetisk sammansättning än den i USA, eller den i England, eller den i något annat land, får gärna räcka upp handen. Den genetiska variation som man säger sig vilja ha finns att hämta på närmare håll, för lite varstans, inom och utanför kennelklubbarna, letar nu enstaka trubbnosuppfödare avelsmaterial som leder bort ifrån det mest extrema. Reaktionerna från omvärlden börjar bli kännbara. De betyder kanske ingenting för de uppfödare som envetet håller fast vid ”det historiska arvet”, som FCI:s ordförande sa i ett brandtal, eller ”rasens väsen”, som ordförande i den kanadensiska och amerikanska rasklubben skrev i ett gemensamt upprop några år tillbaka. Men de betyder en hel del för de uppfödare, som vill se sina hundar kunna andas, och för framtida valpköpare.

De vackra orden från ordförandeskapen handlar om deras rätt att göra som de vill och de försäljningsframgångar de menar stärker den rätten. De kommer att spjärna emot varje förändring så länge det är lagligt och fortsätta skylla problem på smuggelhundar och felfärgsavel. Om andningstester efter långa dröjsmål äntligen kommer igång, så kommer de att förorda de lättaste testerna och leta vägar att undgå även dem.

Från de svenska rasklubbarna för extremtrubbnosar skickades i december en dispensansökan till Jordbruksverket. Från början hade man från SKK tänkt sig ett test där hunden skulle kunna gå en kilometer innan den fick sina lungor avlyssnade. I slutändan blev det tre minuters promenad i stället, till rasklubbarnas belåtenhet. Testet blir frivilligt – till ännu större belåtenhet. Men så kom den obehagliga upptäckten – om fem år är det inte lika frivilligt längre. Då ska hundar som inte klarar tre minuters trav utan allvarliga  andningsstörningar inte få gå i avel!*

Det var ju inte vad man hade tänkt sig. Alltså fattar man pennan och skriver direkt till Jordbruksverket i ett försök att kringgå SKK. Ordföranden för SDHK, stödd av tre allvarliga namnunderskrifter från berörda rasklubbar, förklarar för Jordbruksverket att denna regel strider mot svensk djurskyddslag.

Va?

Jo – om man slår ut de mest andningshandikappade hundarna från avel, så betyder det ju att andra sjukdomar kommer att bli vanligare i stället, för avelsbasen är liten och man vill inte minska den genetiska variationen ännu mera, för då kommer hundar att bli sjuka på andra ställen än i luftvägarna och det är det som är brottet mot djurskyddslagen. Inget skämt, det är så de resonerar.

Det är förvisso inte så att det fattas andra hälsoproblem än andningshinder i försäkringsbolagens statistik för fransk bulldog, mops och engelsk bulldog. Om hundraser avlade på ansiktsmissbildning inte längre får avlas på den värsta graden av missbildning, kommer annan sjuklighet att ta över. SDHK har förstått den saken alldeles rätt. Risken finns. Det är följden av extremavel på en sluten stambok.

De har inte förstått att det de beskriver är den punkt där utkorsning är nödvändig.

De flesta av oss ser deras inställning som extrem, därför vi ser  att deras hundar är extrema, men i sak är den inte annorlunda än andra inbitna renrasavlares inställning. Det unika, det speciella, det arv man vårdar och förbättrar genom tävlingsinriktad avel, måste bevaras – strunt samma hur mycket det kostar hundarna, för man kan alltid hitta sätt att slippa se det. Därför förstår SDHK inte heller, att SKK  just bjöd dem på bästa tänkbara skydd mot ett myndighetsingripande.

Att trubbnosuppfödarnas ledning inte ser det och inte kunde räkna ut vad Jordbruksverket skulle svara på deras dispensansökan tror jag beror på en enda sak.

De rör sig i en social nisch, där ingen säger emot dem.

Bodil Carlsson

*Mera info om RFG-testet hittar ni här: https://www.skk.se/sv/uppfodning/halsa/halsoprogram/andning/rfg-scheme/

På listan över godkända specialutbildade veterinärer betrodda med uppgiften att kunna känna igen allvarliga missljud från andningsvägarna hos en hund finns i skrivande stund fjorton – ja, fjorton! - namn.  Ingen veterinär behöver specialutbildas för den undersökningen av samma skäl som ingen läkare behöver specialutbildning för att känna igen  svår asthma eller svimning orsakad av andnöd. Överenskommelsen om specialutbildning för veterinärer tror jag beror på två saker.  Dels vill man säkerställa att alla veterinärer graderar biljuden på samma sätt, men det är nog det mindre viktiga i sammanhanget. Viktigare är att inte trubbnosfolket ska kunna ogiltigförklara veterinärernas bedömning med hänvisning till att de ”inte förstår rasen”.