Det är aldrig möjligt att förstå verkligheten, men det är aldrig för sent heller. Som barn läste jag de första böckerna i serien om Narnia och höll på i åratal efteråt att försöka hitta en av de gömda dörrarna dit, längst bak i busskuren där vi väntade på skolskjutsen och innerst i gamla klädskåp, för jag var säker på att allt det där inte bara fanns någonstans - de talande djuren och träden som höll bankett med mörka, chokladliknande jordskivor - utan var mera verkligt än bräderna i busskurens vägg.
Sedan blev jag vuxen och förståndig och fick tider att passa och skatter att betala. Det dröjde länge, innan jag började minnas att djur visst talar, bara vi själva håller tyst och lyssnar, och att fin jord är en delikatess, som måste tillredas. I morse öppnade jag i alla fall den där dörren och klev ut på förstutrappan. Tätt intill sträckte den talande hunden på sig och sa att hon också hade sovit riktigt, riktigt gott och vad skulle vi två hitta på nu?
Vi matade träden med glänsande skivor kompostjord, vi passade årstiden och när solen hade gått ner gick vi i månljuset. Killen som skrev böckerna hade alldeles rätt om det mesta. Och skatterna? Skatterna är mitt framför näsan på oss.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar