GAMLA GODINGAR OCH NYA

Man åker iväg på ett par dagar i en lysande oktober och kommer hem igen i november: allt det gyllenröda har ramlat av och ligger i ett prasslande lager på marken. Sic transit  trädens härlighet, som varje år, och det som återstår är en dags råslit med krattan och säckkärran. Kvällspromenaden försiggår i månljus på nakna gråa stammar och någonstans ifrån kommer den första lukten av vinter.

Det enda man behöver veta om de förtrollade landen, där djur talar och träd tänker, är att de finns. Och att de när de är färdiga med oss, till sist kastar ut oss. Lika bra att vara förberedd! Så i veckan hämtades askarna med ben efter döda hundar ner från sin hylla i ett av uthusen och nu ligger hundarna i jorden, i samma ordning som de kom. Den lilla lätta asken som en gång var en sheltie; den tunga, som var en stor, välbyggd, stark collietik, en lysande spårare; den mittemellantunga, som var en smart flockledare; och längst mot väster, närmast hem, den som kom från Wales. Bakom dem ligger redan Lilltikens pappa. En vanlig grönbok växer i mitten,  vackrast av alla träd och långlivad. Nu står en liten spretig tingest där också, inte mycket att se på, men blir framöver. Blush Damask, damascenerros, från 1759 eller tidigare, okänd härkomst.
Samma som med hundarna, alltså. Vi vet inte vilka deras förfäder var, men de har en lång historia ihop med oss.

Jaha - tjockt lager kompost ovanpå alltsammans, hinkar ur regnvattentunnan för att de färska rötterna skall ha något att starta med nästa vår, om torkan fortsätter in i vintern. Och så löv till skydd mot markfrost. Sedan går vi ut genom grinden, min sista hund och jag, och det känns lite sorgligt, men man får ju lov att acceptera verkligheten. Inte sant?
Där möter vi grannen med sina två bordercolliekillar. De brukar aldrig gå förbi här på grusvägen, skogen är deras ställe, men oskyltade älgjägare hukar lite varstans i markerna nu, så här kommer de. Och Lilltiken, som hela sommaren mest har legat på gårdsplan, som inte har varit glad åt någonting, inte har tittat åt andra hundar, utan bara legat stilla och gått upp i vikt och saknat sin förlorade flock - hon forsar ut genom grinden och lekbugar som en unghund!
Var är frambenshältan? Var är det inåtvända, långsamma? Vart tog den uppgivna gamla själen vägen? Lilltiken kastar om framför den äldre bordercolliekillen som en dressyrhäst i piruett, hon gör galoppombyte i varje steg och bordercollieögonen lyser. Det känns nog rätt bra för den gamle att bli så utvald mitt framför näsan på den yngre, den nya tävlingshunden, som börjar försöka ta över där hemma. Hans svans viftar vördnadsfullt, han lägger huvudet på sned och ler och visar på alla sätt att han är en kille som förstår att uppskatta en dam - inte som snorvalpen, som bara ska häva sig fram och begrava sin nos på intima ställen!
Lilltiken har varit glad sedan dess. Hon patrullerar våra stängsel med ny kraft i kvällsmörkret och ser till att hon hörs över nejden.Hon markeringskissar igen, krafsar argt där oförskämda tikar har gått och drar gärna iväg på promenader. Helst åt hans håll, förstås.
Hmmm... det skulle ju kunna vara så, att det här stället inte är riktigt färdigt med oss än. Det kanske bara behöver en hund till?

Bodil Carlsson