SE DAGENS LJUS

Det har de inte gjort på gissningsvis femtio år eller mer, de här ytorna - sett dagens ljus, alltså. Lillstugan har väl en hundra år på nacken; skarvarna mellan timmerstockarna tätades med mossa den gången. Sedan tog man det man hade, tjärpappen var dyr så det blev vad som tycks ha gått att få tag på:  mörkläggningspapp från krigsberedskapens år fladdrar i vinden i bildens vänsterkant. Och så spikade man på den stående brädpanelen och täckte fogarna med locktäkt. Senast någon gjorde något åt saken vände man helt enkelt på de stående bräderna, så att den oskadda insidan vändes ut.  Så fick det klara sig med några omgångar rödfärg i några decennier till.
En sak de inte gjorde var att slarva med vilket timmer de valde. Det finns rötangrepp i infogade stockar ovanför och nedanför fönstret, där regnen västerifrån har pressat på, men resten är till vår häpnad intakt. Eftermiddagsljuset faller genom päronträdets lövverk på väggen. Trädet är gammalt, men huset är ännu äldre och folket som bodde där borta för längesedan. De måste ha travat ungar på hög därinne, för de hade sju stycken - utan varmvattenberedare, utan luftvärmepump, utan tvättmaskin och torktumlare och kyl och frys. Kvinnan i familjen hade en del att stå i.

För att minska behovet av dammning, säger vår fasadbytarhjälp, hittade man på att spika en masonitskiva ovanpå dörrspeglarna och måla över - slätt och lättskött och modernt! Idag bände vi bort  masonitskivan och det ursprungliga hantverket i den där hemmagjorda dörren mellan hall och vardagsrum blev synligt igen. Skurning avslöjade två hårstrån, som fastnat i var sin lilla flisa under masoniten: ett långt, mörkt och ett kort, blankt, lite krusat. När masoniten spikades fast, bodde en kvinna med halvlångt mörkt hår och en svart hund i det huset.
Dörren har stått i solen för att torka. Vi kånkade in den för att inte nattfukten skulle krypa in i flisor och i hålen efter alla de små exakt satta nubb, som vi dragit ut. Själva dörrens trä är massivt, hårt och tungt. I morron flyttar vi ut den igen. Spackel och slip kommer att ta hela dagen, men mot kvällningen är kanske fuktskyddande papp uppe på husgaveln och dörren klar för en första strykning, och det är det första jag har gjort på månader som har känts roligt.
Första gången på hela denna sorgliga sommar som jag också har känt att jag kan se dagens ljus, en  vacker förhöstdag med en vacker hund på en plats som känns som hemma igen.

Bodil Carlsson