JUST ANOTHER WORD

Eftersom inte bara fönstrets understycke, utan också själva fönsterkarmen, tagit till sig det gamla ordet  Jord skall du åter varda, blev hålet i väggen lite större än det var tänkt. Timret under fönstret hade god hjälp i omvandlingsprocessen av ett antal icke namngivna insekter; fönsterkarmen hade ännu bättre hjälp av den idiot, som för ett antal år sedan lagt in och klistrat fast plastlaminat på karmens ovansida. För en enda gångs skull var idioten inte jag, fast det gjorde inte saken bättre. Hålet i väggen är som det är. Lilltiken har alltså genomlidit ännu en het, långtråkig dag i skuggan under schersminerna och inte vet jag, om hon egentligen njöt så mycket av Marc Cohen, Springsteen och Haydn, som växlade om i högtalarna.
 Men nu i kväll är till sist det som fram till lunch var ett jättestort plockepinn av engångsmålade, tvågångsmålade och ännu icke målade fasadbrädor ställda på högkant - det är klart att spikas upp. Allt ligger prydligt staplat i luftiga travar under presenning, torrt efter timmarna i solen och vinden. Det är rent märkligt vad man hinner med.
När man inte har skötselkrävande djur längre. När man har slutat vara uppbunden.

Janis Joplin var med i högtalarna, hon också.  Hon var tröst och storasyster under deppiga nätter för längesen och blev en bestående kärlek. Kompet är sisådär, men de skramliga sjuttiotalsgitarrerna räcker inte för att dränka den rösten. Little Girl Blue gör hon som Billie Holiday kunde ha gjort den.  Bobby McGee är bättre som Janis än som country och en rad i texten har blivit en klassiker. Life moves in the irreversible direction, men man behöver inte bli påmind om saken precis hela tiden. Särskilt inte när man står och målar lockläkt, right? Jag gick in och stängde av.
Jag bytte till Haydn. Han fick mig att tänka på allt jag lärt mig av den här platsen. På saker som jag lärde mig som barn på en annan  plats, som var ganska lik den här. Varför det är smart att behandla djur väl och inte skrika eller flaxa med armarna i onödan, till exempel: det gör livet så mycket enklare. Vi skänkte bort fåren i veckan till en ung familj, som vi har anledning att tro ska ta bra hand om dem. Så hur lastar man fem lastningsovana får på en kärra som står framkörd alldeles under ett bättre bålgetingbo?
Man ropar på tackorna med fårramsan, som de lystrar till. Man ropar deras namn, ledartackans först. Man russlar med havrehinken och springer raskt ombord på kärran. Sedan kastar man sig ut genom kärrans framdörr för att inte bli nedsprungen av fåren som kommer rantande med ledartackan i spetsen. Man vinkar till karlarna, som skulle driva upp fåren på kärran men som har blivit långt efter - det är bäst de sätter fart och stänger baklämmen, innan fåren upptäcker att havrehinken är tom och matte väck.
Bålgetingarna anade inte oråd förrän kärran startade. Då drog de ut i ett dånande moln beredda på strid. Men se, kärran försvann bort och den kvarvarande tvåbeningen promenerade åt andra hållet! Bålgetingarna återgick nöjda till dagens sysslor. Inga stressade får, inga getingstick. Den enda som var stressad var den fårhämtande killen i ögonblicket när han insåg vad det var som svärmade ut ur den gistna fågelholken en meter ovanför hans keps.
Så jag målar locktäkt och lyssnar på Haydn och tänker - Nothing left to lose, glöm det!
Den enda som aldrig har sörjt en förlust är väl den som aldrig hade något värt att bli uppbunden av.

Bodil Carlsson