Man måste använda de soliga dagarna och nu, med bara en enda gammal och stel hund kvar, finns det tid. Ovant mycket tid. Så de fönster i lillstugan som går att rädda lyfts ut, kittas om, skrapas färg från, spacklas och slipas. Efter att tio års insekstslik, spindelvävar, flugprickar och damm efter sönderfallande växtlighetsrester (ormbunkssporer?) först tvättats bort med skarpa, illaluktande saker. Det är priset man får betala för att alla dessa timmar ha velat runt med hundarna i skogen och varit lycklig som en fågel.
Sent skall syndaren vakna och upptäcka att det inte längre finns några ursäkter för att slippa bete sig som en modern renoveringssvensk. Be för oss att fasadbytarna finner oskadat timmer under brädfodring och lockpanel!
Annars blir det ännu dyrare med de där timmarna och åren, som bara rann iväg.
Jobbet är enformigt och trist, nacken blir stel av den enhanda arbetsställningen, men man får tid att tänka. Jag tänkte på en annons som var ett slags fönster. Man kunde se rakt in i en annan värld. Jag tyckte inte om den världen.
Annonsen fanns på en erkänd brittisk collieuppfödarens hemsida. Den gällde en hanhund, som förstås visades upp i helsida, stillastående, uppborstad och prydlig och nätt och småögd, med andra ord som en förvuxen sheltie. Den såg ut som en rätt försagd hund, tyngd av mycket päls och förhoppningar. Hans namn minns jag! INT CH A´s VäldigtLångt Förnamn at B.
VäldigtLångtFörnamn erbjöds till avel, men naturligtvis inte till vem som helst. Han tog endast emot tikar som liksom han själv var fria från genen för MDR1- och för genen för CEA. För han var testad!
Så där satt hans uppfödare i en ras med aktuell avelbas på 33 - vilket är långt under den gräns, där genetiker förtvivlat börjat leta likvärdigt att utavla med - och ett kullsnitt på cirka 3,2 valpar och trodde att hon förbättrade läget, när hon ville ha gentestade tikar. Ingenting i hennes kunskap eller erfarenhet och garanterat ingenting i den rasklubbens råd och rekommendationer har fått henne att komma på tanken, att de genfria, önskade tikarna hade en hög chans att vara ännu närmre släkt med hanen än vilken genomnsittligt besläktad gosse som helst! Hon trodde att hon gjorde rätt, att hon gjorde en bra sak för sin ras, genom att selektera bort ytterligare två gener - varav den ena har oklar betydelse.
Jag blev så häpen att jag försökte ringa upp, men kom aldrig fram. Det var hela tiden upptaget där borta i andra ändan. Om nu utställningar förväntas tala om hur väl hunden är byggd för sitt ursprungliga jobb, så är det ju tänkbart att uppfödarens telefon var blockerad av samtal från ivriga fårägare med löpande tikar; eller så var det genetiker som ringde den dagen för att försöka öppna ett annat fönster för uppfödaren - man kan ju hoppas.
För min del ringde jag en collieauktoritet i Tyskland, som lyssnade och sedan argt sa: "Men Bodil! Mrs A är en respektabel uppfödare!"
Och just där var problemet. Hade hon och uppfödarna i generationerna före henne varit lite mindre måna om att tävla i att vara respektabla och lite mer måna om biologiskt grundtänk, så hade rasen aldrig hamnat där den är. Med en avelsbas på 33 och med valpkullar på 3,2 hade den respektabla uppfödaren gjort klokare i att kasta det hon lärt sig rakt ner i sjön och leta rätt på en HD-fri, framåt och spänstig bordercollietös!
För utan en rasklubb med överblick och utan samarbete mellan uppfödare hamnar till sist all renrasavel - all avel på den evigt slutna stamboken - i den sitsen.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar