Mellan fönstermålarvarven
och dåsande med deckare under middagshettan läste jag först Brukshunden
och sedan senaste
Colliebladet i veckan som gick.
Med allt mera blandade känslor. All
tid som jag har fått tillsammans med hundarna har varit en
upptäcktsresa och en glädje; de timmarna och åren och ögonblicken
kommer jag alltid att tänka på med tacksamhet. Hundarna kommer jag att tänka på med tacksamhet.
Resten
tror jag att jag kan låta vara. Vad har jag hållit på med?
Brukshunden är
förståeligt upprörd över att SKK gick och snöt åt sig agilityn
under prat om ”demokratiunderskott”. Underskottet
skulle vara att en grupp agilitytävlare inte känner sig
tillräckligt tillgodosedda av SBK. SKK tror sig kunna hålla dem på
bättre humör och om det inte är en fråga om att komma åt
inkomster och publicitet från en av de få växande delarna av
hundsporterna, så handlar det gissningsvis om att komma åt socialt
kapital och mediapotential: yngre människor med aktiva år framför
sig i en foto- och publikvänlig bransch. Alla organisationer
strävar efter att behålla sin överlevnadsbas.
Att
SKK pratar om demokrati är i o f s roligt. Mejlar en betalande
medlem kansliet och ber om lov att sitta som passiv åhörare vid
”kennelfullmäktige”, som alltså på blodigt allvar heter så
och inte ”medlemsmöte/årsmöte” eller något annat folkligt och vulgärt, vilket säger rätt mycket om organisationens bakgrund och sammansättning – då går inte
det för sig. Kanske någon inbjuden journalist eller två kan få
lyssna, sen räcker det. Den inbjudna journalisten är sannolikt en
frilans, som mycket väl vet vad hon kan skriva, om hon vill ha sin
text publicerad och sin faktura betald. Rubriken ” DÄRFÖR MINSKAR
INTRESSET FÖR RASRENA HUNDAR!” ...
….
kommer ni aldrig att få läsa i Hundsport.
Inte artikeln under rubriken heller. Det säger också en del om organisationen. Det finns ingen fristående,
seriös hundjournalistik i Sverige. Därför är det
Expressen (upplaga 200
000) som kör en kort intervju, nerklippt till nyansfattigdom, med
veterinär Eva Hertil om rassjukdomar på hund.
Två
av SBK:s tidigare ordförande är så arga över SKK:s manöver med
agilityn att de med omedelbar verkan lämnar sina uppdrag inom SKK.
Det handlar om civilkurage. Det handlar om lojalitetskonflikter. Om
man inte längre kan acceptera det en organisation gör eller står
för, då måste man lämna den, även om det känns obekvämt. Jag
instämmer – de gör helt rätt. Men jag upptäcker att efter den
första snabba glädjen – äntligen en SBK:are som sätter ner
foten! - så kommer en lång, sträv eftertanke.
Var
fanns det civilkuraget för tjugo år sedan, när utställningsaveln
bröt ryggen på ordförandens ras?
Vad
handlar allt det här om, när det inte handlar om hundarna?
Bodil Carlsson
Tja. Om man bara läser en sida av argumentet förstår jag att man anser att SBK torde vara upprörda.
SvaraRaderaLäser man andra sidan så kanske man borde tycka att de efter 2 år av förvarningar (plus ett års förlängning) ifall ingen förbättring sker så tar SKK tillbaka agilityn var ganska tydligt. Och inte alls oväntat att SKK faktiskt verkställer när SBK efter tre års tid av att planera fram nya förslag fick dem nedröstade i kongressen för att de faktiskt var dåliga, alltså enligt dem själva. Har man tre år på sig att åtminstone komma med vettiga förslag på förbättringar men inte kommer med något så kan man ju inte förvänta sig att SKK ska bara le och acceptera läget.
Det handlar faktiskt om oss som utövar sporten. Och vi vill inte läsa "felaktiga" minnesanteckningar om undersökningar som aldrig skett utan är ren propaganda och höra om att våra namninsamlingar kan man också få till på kiwiks marknad av självaste ordföraren. Och se hur landslagsuttagningarna har varit så extremt undermåliga och fullt med kompisröstning, där duktiga ekipage inte blivit med för att de inte kände rätt person men hade bland de bästa resultaten i landet. Eller att det inte ens skett uttagningar på vissa mästerskap utan försten dit fått komma med, vissa ekipage som inte ens skulle varit med från början och tar plats från våra duktiga ekipage som kan konkurrera. Och att hela agilitysverige har drivits av en handfull personer som vare sig varit utvalda av oss eller som vi ens vetat om. Som öppet trakasserat, mobbat och skapat osämja inom sporten på bloggar och på facebook samt spridit grav propaganda med siffror som inte ens har en verklighetsförankring.
Vi må vara en "mindre" grupp på ett par hundra som påverkat detta och det är med all rätt. För den nivån som majoriteten i agilitysporten bedrivs på (på klubbar, kurser och små tävlingar på låg nivå) kommer inte att påverkas av detta alls. Det är vi som tävlar klass 3, söker till landslaget, Nordiska mästerskapen, domare, vill påverka internationaliseringen av den svenska agilityn som kommer att påverkas.
Jag tycker SBK kan ta av sig offerkoftan och inse sina misstag. Tack och lov att SKK för en gångs skull lyssnade på sina medlemmar.
Hej igen, Dijana - long time no hear. Du är sheltietjejen, väl? Mitt inlägg var på inget sätt ett försvar för SBK utan mera en reflexion över vad organisationer SÄGER att de ägnar sig åt i relation till vad de verkligen gör....Publicerar din kommentar med viss tvekan, dels för att den innehåller påståenden som jag inte kan kontrollera om en tredje parts agerande. Men f f a, för att fokus på SAMMA GAMLA? egentligen är ett annat än hur SBK har hanterat agilityns elitgäng.
SvaraRaderaDock: SBK-folk som ev läser den här lilla bloggen har full rätt att besvara kommentaren. Och ännu mer rätt att besvara grundfrågan. Civilkurage är förvisso en av de vackraste av mänskliga egenskaper, men kan användas för att försvara viktigare saker än organisationsrevir. T ex SBK-rasernas rätt till normal anatomi och hanterbara rädslereaktioner. Tacksam för synpunkter!
Javisst det är jag, ibland får man ta lite semester :)
SvaraRaderaDet underbara med hela SBK-fiaskot är att det finns på internet att hitta. Allting. Ordförandens kommentarer finns på youtube, minnesanteckningarna finns sparade, resultaten för varje ekipage som ansökte till landslaget finns på SBK-tävling och uttagningen finns kvar. Frågetecken kring hur vissa personer blivit utvalda och var dokumenten kring deras möten, vilka som är med och vad de ens gör finns. Och framförallt trakasserierna finns spridda på flera bloggar (primärt en) där man sökt ut personer och försökt få dem att tystna genom att t. ex. ringa folks arbetsgivare, skriva helt sanslösa saker, mobbat och betett sig allmänt illa. Allt det här går att hitta väldigt lätt, tyvärr.
I det här fallet handlar det inte om civilkurage. Det är gnäll från en organisation som vägrat vara demokratisk mot agilityutövarna och faktiskt fått ett straff av SKK för det. Jag har inte nämnt några namn förutom vad SBKs ordförande faktiskt själv sa på kongressen. Jag tycker ändå det är viktigt att man vet vad som hänt än att bara tycka att det är superbra med lite s.k. "civilkurage". Hade det varit så som du säger, mot att schäfrarna blivit räkor på land eller att boxern springer runt med konstant syrebrist så hade jag hållit med dig. Mot att collien har bland de sämsta MH resultaten för alla raser. Mot att rottweilern blivit så fet att man kallar den för fläskweiler numera. DET borde ha upprört SBK nog för att folk ska hoppa av. Men nej. Det är när SBK själva har betett sig så illa att självaste SKK känner att de måste kliva in med hårdhandskarna för att hjälpa agilityn, ja DÅ hoppar man av. För då är det helt enkelt inte värt att vara med i organisationen längre.
Dijana, det var liksom det jag försökte säga. Vad som hänt när det gäller agilityn känner jag inte till, men vad som hänt schäfer, boxer, rottis och min egen ras - det känner alla till. Allmänheten också. Det var det jag ville ha sagt: civilkurage hade varit på sin plats av annan anledning, mycket tidigare. Om vi bryr oss om våra hundar, rent ut sagt om vi vill ha våra raser kvar, då är prio 1 att försvara deras integritet i anatomi och huvud. Det övergår mitt förstånd att SBK:s folk faktiskt inte har gjort det. Det är mindre svårt att förstå att personer utan erfarenhet av hundars arbetsförmåga förgapar sig i en sådan invärtesmedicinsk och dermatologisk katastrof som utställningsversionen av shar-pei än att SBK-folk inte ser samma sorts katastrof komma för de raser som de har jobbat ihop med!
SvaraRaderaSedan vidhåller jag att hundvärldsorganisationer inte är speciellt demokratiska och att alla organisationer jag ö h t känner till tenderar att stelna och mala långsammare med tiden och med stigande medelålder i sin administration. Enda sättet att ändra på saken är att ruska om dem och det verkar ni ha lyckats med. Det kan ni väl i alla fall vara glada över? Ni gjorde något som fallande reggsiffror, tilltagande kritik från veterinärer och användare av t ex schäfer och växande blandrasavel inte lyckades med...