Alla vet att folk spelar på travhästar. Riktigt stora summor, ibland. Även jag har en liten gambler (och en avsevärt större nörd ) inombords. I många år var Elitloppet ett av årets stora nöjen. Jag satt klistrad framför rutan och hyssjade på omgivningen, försjunken i min version av vadslagning. Kan man gissa vinnaren? Av alla de glänsande muskelmaskinerna i toppkondition - finns någon som under uppvärmningen och de första hundra meterna, när bilen släpper fältet, har ett steg som talar om att den är vinnaren?
Någon enstaka gång gissade jag rätt. Hästen som var lite mindre än de andra hade faktiskt lite kortare löpsteg. Hon sprang så bra ändå, att hon hade haft en bra chans att ro hem vinsten, om alla de andra hade varit jämnstora (precis som hon hade sprungit skjortan av större hästar med mindre inbyggd speed), men mot större hästar med större löpsteg och lika mycket inbyggd speed blev hennes litenhet en nackdel. Hon slutade oplacerad. Så den gången gissade jag rätt. Men de allra flesta gångerna gissade jag fel! Hästen som såg tung och nästan klumpig ut i långsamt tempo, han som såg ut att lägga för mycket energi på höga benlyft i uppvärmningen - han såg ut som något helt annat när han inte joggade utan sprang. Då använde han energin på att ta ut steget i stället. Det var han som vann.
En enda gång såg jag en häst flyga. Han såg ut som de andra i uppvärmningsstegen. Det gjorde han under sitt heat också, inget extraordinärt där. Men när det verkliga racet började gjorde han något som ingen av de andra muskelmaskinerna kunde. Han la in en extra växel, lyfte från marken och flöt fram på luft. Det såg inte ens ut som om han sprang särskilt fort: det var bara så att de andra på upploppet plötsligt rörde sig långsamt bakom honom.
Han vann med längder, den där som inte såg annorlunda ut än resten. Solvallapubliken stod upp och vrålade. Jag kom ihåg hästens namn i åratal. Ögonblicket då han växlade tempo kan jag fortfarande se i minnet med samma känsla av lycklig häpnad.
Så hur tar man reda på vilken häst som har kapacitet att vinna Elitloppet? Man låter dem springa Elitloppet.
Det finns bara det sättet.
Och hur tar man reda på vilken hund som är byggd för att klara det där ursprungliga jobbet som vallhund bäst? Jo, man gör något i stil med att skritta collies runt på stallbacken på handtygel i några minuter, medan någon tittar och talar om att med de där vinklarna, så är den hunden självklart vinnaren i loppet som aldrig körs. Sedan åker man hem. En person kommer hem med en rosett, en symbol som visar att hunden hade vunnit Elitloppet för hund, om det hade gått i verkligheten i stället för i fantasin, och en annan person kommer hem bekräftad som så makalöst hundkunnig att han vet hur fort och långt en hund kan springa bara av att se hur den rör sig långsamt och kort.
Båda är lyckliga. Två personer som behöver varandra för bekräftelse och en mängd andra, som hade hoppats så himla mycket på att bli den som valdes ut för bekräftelsen. Två lyckliga vinnare och en mängd individuellt besvikna förlorare.*
Den lyckan och den lyckans skugga av grämelse har dominerat aveln av renrasiga hundar i många generationer. Priset för den är högt i mina ögon: en tävlingskultur, som gör det svårt även för vettiga människor att hålla sams, och en helsikes massa grälsjuka påhopp.
Bodil Carlsson
*Hunden är en bisak och tillfällighet i sammanhanget. Det hade kunnat vara en katt. Det mesta går bra att tävla om, när objektiva kriterier (vem som faktiskt springer fortast, eller fångar en råtta) har plockats bort. Skillnaden är bara att den blir utskrattad, som tar sin raskatt till en utställning och påstår att just perserns intryckta nosparti och enorma päls bevisar att den bättre än alla andra klarar av katters urgamla arbetsuppgift: att fånga möss. Int Ch Catto Grando Exotico de Eyes of Murder´s Machiavelli at Killer Claws, någon?
Nej, vår stallkatt heter inte så. Men det skulle han ha gjort, om utställningsfolket hade kört hans släkt i hundra år. Obs! Lovande avelskatt - känt testikelstatus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar