Alla vet, att man i längden bara kan förlora, när man spelar mot huset. En riktigt skicklig spelare, liksom en spelare med enorm tur, kan ta hem vinster - turnissen en gång, den skickliga spelaren ett antal gånger. Turnissen kanske rentav drar hem den där enda storvinsten som förändrar resten av livet; yrkesspelaren vet att det kommer förluster också, men jobbar man hårt på det, så kan man gå med vinst. Turnissens tur och yrkesspelarens skicklighet gör inte så stor skillnad i det långa loppet. I längden vinner alltid kasinot. Icke desto mindre är kasinot en välbesökt plats, dit man drivs av Hoppet om man är en vanlig turnissespekulant, eller inbiten yrkesskicklighet och jävlaranamma, om man är yrkesspelare. Och förstås vinner alltid någon, annars skulle ingen hoppas och casinot skulle gå omkull.
Ungefär så är det med avel på sluten stambok. Alla hoppas på vinsten. Renrasvärlden är som den har varit, uppbyggd kring enstaka stora stjärnor och deras utstrålning. Många satsar på att få Storvinnaren, den som ska ta hem Crufts eller tyska schäfermästerskapen eller något annat som är storbingogrejen i den rasens förvaltares perspektiv. Självklart lyckas alltid någon och har därmed sin odödliga ära (och en bra bit av sin försörjning) fixad. Riktigt duktiga, seriösa uppfödare planerar för att få sin vinst så ofta det går och med så få bomskott som möjligt och om vinsten definieras som kullar med friska, stabila, fungerande hundar, så lyckas de förvånansvärt länge.
Men ingen kan i det långa loppet producera bättre än rasens sammanlagda genetiska bakgrund. Den bakgrunden är alla de andras sammanlagda avelsval i förrgår och igår och idag. Man kan inte hur länge som helst vinna mot huset.
Ingen uppfödare är en ö.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar