UT UR CASINOT 2)

Om jag har ett stort problem som har byggt på sig under lång tid; och om jag samtidigt har ett litet problem, som har dykt upp sista månaderna - är det då smart att släppa allt jag har för händer och kasta mig över det lilla problemet?

I ett gammalt genetiskt casino, där folk har hoppats på att casha in storvinsten genom enskilda avelshundar hur länge som helst, sitter en styrelse och vill börja ett nytt kortspel. Väggarna i casinot börjar krackelera; besökarna är inte så många längre. Styrelsen tittar på den giv de har fått i handen. Det är verkligen ingen höjdare. Men det är de kort de har fått att spela med, det är de kort som har stoppats åt dem av andra under casinots verksamma år. Det är den giv de har.
Blir korten  bättre, om man byter ut spelaren?

På sistone har jag fått två väldigt märkliga frågor. Den första kom från en person som jag har känt i åratal, i en diskussion om Collieklubbens styrelse och varför den gör som den gör. Jag var inte riktigt med på att den plötsligt har blivit totalt värdelös efter att ha gjort ett hästjobb för att öka inte minst SKK:s förståelse för hur det ligger till för rasen, för hundarna och valpköparna. Det var ju faktiskt så projektet Mentalt Sund Collie sjösattes för bara två-tre år sedan, om ni minns,  efter årtionden av eländiga fraktionsstrider med  förbittring och anklagelser och motanklagelser. Nej, jag tyckte alltså inte att styrelsen hade förlorat alla anständiga medlemmars totala förtroende genom MI och kullista.
Motfråga: "Det finns två  kullar i X nu efter föräldrar med 5 på skotten! TYCKER DU ATT DET ÄR OKEJ?"
Alltså: om jag inte vill halshugga styrelsen framför Storkyrkan i Stockholm nu på lördag, betyder det automatiskt att jag har börjat älska avel på skotträdda hundar? Visst, solklart! Om jag inte är absolut emot styrelsen, så måste jag ju vara absolut för ansvarslös uppfödning! Inte sant!
Om jag tror att styrelsen gör ett försök - ett försök som har kostat  mycket av deras fritid och arbetsförmåga -  för att undvika att rasen, alla de de väntande framtida valpkullarna, splittras alltmer i händerna på uppfödare med alltmer olika inriktning och allt mindre gemensam fungerande avelsbas - då betyder det kanske att jag tror att styrelsen har en svår sits, för det är inget enkelt problem att lösa. Hur man kan tolka detta som att jag plötsligt har börjat älska folk som i mina ögon inte borde ägna sig åt hunduppfödning alls ,begriper jag faktiskt inte. Det jag begriper är att antingen är man VI eller så är man DOM, antingen misstror man allt eller så går man på precis vad som helst, antingen är man FÖR - eller så är man EMOT. Kort sagt, antingen är man vän eller fiende. Hedervärd medkämpe eller köpt idiot.
Hur många problem kan lösa med den inställningen? Och hur länge tror ni vanligt folk uppfattar det klimatet som särskilt normalt eller tilltalande?

Sedan  kom, från en annan person, en ännu konstigare fråga. Var det jag som hade skrivit eller hjälpt till att skriva styrelsens långa inlägg i senaste Colliebladet? Och visste  jag om, att jag själv var en av de personer som hade fått öknamn av styrelsen?
Här är svaret. 1) Nej, jag skriver självklart  inte text åt rasklubbens styrelse. Under mina texter står mitt namn! SCK:s styrelse är helt kapabel att uttrycka sin åsikt alldeles själva. För min del tyckte jag att svaren i CB var utförliga och överlag bra; det var vad jag väntade mig att de skulle säga.  Jag är oenig med styrelsen på en punkt eller två, som f f a handlar om intressekonflikten mellan en organisations rätt att behålla statistik (över skottberörda avelsdjur inom flera SBK-raser) och allmänhetens rätt att få tillgång till statistiken. Jag kan inte säga att styrelsen handlade fel, när den ogillar att A B lämnar ur statistiken - det är vad en organisation brukar anse; men jag ser det som att hon gjorde ännu mera rätt. Rätten att informera allmänhet/konsumenter väger tyngre. Civilkurage innebär ibland att man får lämna sitt uppdrag, när man handlar efter den principen som väger tyngre. Då avgår man med hedern i behåll.
Och 2) Jo, jag fick snabbt veta att även jag, efter vad det sägs, har haft ett öknamn inom styrelsen internt. Det är sällan man behöver vänta länge på den typen av besked i hundvärldens små grupper. Det varken förvånade eller störde mig. Mina namn på en del ansvariga verksamhetschefer i snacket på lunchfikat vill ni inte veta och efter ett par inlägg i lokalpressen är jag rätt säker på att en och annan sjukvårdspolitiker har öknamn på mig också. Jag är inte personlig vän med någon i SCK:s styrelse och om jag skall vara ärlig, har jag tyckt om varenda en av mina hundar mycket mer än alla rasklubbar och hundpotentater i världen tillsammans.
En rasklubbs styrelse värderar jag efter vad den gör för att bättra situationen för den rasen, inte för något annat. Den här styrelsen har gjort ett bra försök, även om jag inte är så säker på att det går vägen, och för den skull - för att målet är att långsiktigt få bort något som har plågat tre av mina hundar mycket -  kan jag för min del bjuda på att ha ett öknamn eller två.
Ursäkta, men hundar går före ego och stora problem går före små!


Bodil Carlsson