De allra flesta människor i andra delar av världen (och många i vår del också) väntar sig inget gott av
en stor hund. Så när Lilltiken såg tre prydligt uppställda moppar vid vägkanten och ville gå in och leta reda på de som hade kommit farande på dem, visste jag i förväg vad som skulle hända. Ett av åkdonen kände jag igen, det ser man av och till parkerat vid vägrenen den här tiden på året. Ägaren är lika liten som jag, ser ut att komma från Filippinerna eller kanske Thailand, talar kortfattad svenska och ser alltid lite osäker ut, när vi möts - ungefär som om hon inte riktigt vågar tro på att hon är i sin fulla rätt att kliva omkring i utkanten av skogen med sin korg över armen. Det finns ingen allemansrätt där hon kommer ifrån och inte många nöjeshundar heller.
Men lilltiken har haft tråkigt så länge! När hon hade nosat av första mopeden och känt samma lukt leda in i skogsslänten, då ville hon iväg. Hundar behöver ett livsinnehåll, precis som vi. Alltså sökte vi bärplockare. Och ni förstår, att när jag har ställt den efterlängtade frågan "Var är Människa?" - då är det hundens jobb att svara på den. Det är inte mitt jobb att tala om för hunden hur den ska leta upp människan!
Så Lilltiken körde med sin kombination av spår, drivande vittring och återkommande stillastående koncentrerat lyssnande. Hon kan inte räkna, men visste lika bra som jag att vi hade tre olika Människa framför oss. Hon tog den närmsta först. Vi möttes inte av någon glädje, när vi kom inom synhåll. Kanske trodde bärplockerskan att det var arg markägare som kom med sin stora hund för att köra bort henne, kanske var hon bara allmänt osäker på hunden. Hon såg väldigt förbryllad ut, när det hela slutar med att hunden närmar sig och hundägaren börjar tacka hunden.
Så jag förklarade, med gester och pekande: "Hund letar människa..."
Oförstående rynka i pannan. Nytt försök:
"Barn borta i skog? Hund hittar barn!"
Rynkan försvann. Hon nickade. Lilltiken ville gå efter de andra två, men acceperade att bryta och vandra åt andra hållet, när hon hade konstaterat att hon visste rätt bra var de andra två Människa fanns och att allt verkade vara i sin ordning. En livlig hojtande konversation mellan bärplockarna startade bakom oss, när vi gick. På vägen tillbaka hem, någon dryg timma senare, mötte vi dem igen. De kom försiktigt körande i rad på sina moppar med var sin fastspända korg baktill och när de såg oss, tittade de och vinkade. Tre ansikten log stort. Och det var inte mig de tittade på och vinkade åt. De hälsade på den som alla förstår värdet av. De log mot den användbara hunden.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar