MELLANSTICK: OSANNING!

Jag kom plötsligt på det - jag sa en sak som inte stämmer. Det har inte alls hänt en gång i mitt liv att jag har  sett en häst flyga. Det har hänt två gånger!


Det var en gång för länge sen en man, som hörde till Göteborgs redararistokrati, med ett namn som skramlade av pengar och betydelse. Han for omkring i världen, som sådana män brukar göra, och med sig hem från en av sina resor hade han en nattklubbsdansös. Det brukar sådana män nog ha emellanåt, men den här mannen tappade huvudet. Han gifte sig med nattklubbsdansösen och de fina familjerna förlät honom aldrig för den tabben. Till och med i Göteborgs-Posten kunde vanligt folk läsa förstulna gliringar mot damen som inte var en dam.
Nattklubbsdansösen gjorde vad vilken klok flicka som helst skulle ha gjort för att bättra på sin image. Hon köpte en hopphäst från Irland. Så en söndag för längesen var det fullspikat på läktaren i Bö ridhus. Där satt de vanliga hästtokiga småtjejerna och de som hade tagit klivet upp och blivit skötare och där satt fler än vanligt av deras föräldrar och där satt folk som ägde de skimrande varelserna i privatstallets boxar, som man kunde få kasta en blick på när stallkarlarna var på gott humör.  Där satt också en del folk som aldrig annars skulle gå på en hopptävling, men den här dagen hade de infunnit sig för att beskåda dansösens köp. Otåligt väntade de ut de första ekipagen. Och så slogs dörren upp!

In kom en stor, grå häst med en hyrd proffsryttare. Den stora gråa hästen såg oengagerad ut. Med sänkt huvud tog den ett par saktfärdiga galoppsteg.  Det gick lite segt. Någonstans på läktaren hördes den första ljudliga fnissningen. Skulle detta vara den omtalade importen?
Hästen galopperade motvilligt några steg. Fnissningarna blev flera. Sedan fick hästen syn på första hindret, höjde sitt huvud, tog ett lunsigt språng till... och så lyfte han från marken och flöt i en enda mjuk båge av kraft och elasticitet högt över. Som om han hade brett ut osynliga vingar. Som om tyngdkraften var en av de saker han inte iddes ta notis om.
Fnittret på läktarna dog. Hästen gjorde samma sak  hinder efter hinder och när banan var avklarad, var det knäpptyst. Folk satt som förstummade. Hans skötare bröt uppförandereglerna och kom springande ut på banan för att ta emot honom, en tjej i femtonårsåldern med glädjetårarna forsande över illröda kinder och triumfkänslan som en strålkastare bakom blicken som svepte över oss. "DÄR FICK NI!"

Jag hoppas nattklubbsdansösen upplevde något åt samma håll. Vem unnar man inte en en smaklig hämnd mot  snobberi och mobbning? Fast det som hände hade ju inte ett skvatt med dansösens damvärde att göra. Det handlar om vad evolutionen gjorde med hästen och vad generationer av uppfödare gjorde därefter. Jag hoppas att skötartjejen lever och minns. Själv har jag burit med mig minnet av ren, oväntad lycka i mer än femtio år. Fortfarande kan jag se fågelvingarna över första hindret.
Men jag förstår fortfarande inte hur någons vackert  - som de osynliga spiralfjädrarna som plötsligt aktiverades och lyfte hästen i denna perfekta båge genom luften - kan användas för att byta till sig social prestige åt någon annan.
Jag förstår fortfarande inte varför vi gör likadant med hundar. Där sätter vi inte ens upp hinder, vi låter dem inte ens springa, innan vi talar om vems hund som vann klassen. Stillasittande människor använder rörelserna hos ett djur för att visa hur man platsar i gänget? I hundrafyrtio år har vi hållit på med det här: folk utan anknytning till hästens styrka  eller hundens huvud använder dem till något annat.
Som Donald McCaig, bordercolliekillen, sa: Det är när vi slutar behöva dem som dumheterna tar över.



Bodil Carlsson