Nu är colliefolket inte
ensamma om det här, även om vi är i särklass störst. Precis
samma sak har hänt eller är på väg att hända i andra raser med
arbetande bakgrund. Vi har ett gemensamt problem. Det ser ut så här:
Suddar man bort de
mödosamt inpräntade orden om lusten att samarbeta med människor,
om uthållighet, om mod, om omdöme och spårintresse, om
signalkänslighet och allt det andra... så kommer andra,
ursprungligare ord fram ur hundhjärnan. Ord som skygghet,
försiktighet i ny miljö, ljudkänslighet, överraskningsrädsla.
Skärpa i trängda situationer. Vilja att försvara sig själv –
inte människan!
NÄR MAN SLUTAR AVLA FÖR
EN STOR EGENSKAP, FÅR MAN INTE LAGOM LITEN EGENSKAP.
MAN FÅR FRAM ANNAN
EGENSKAP!
I vår ras har det efter
flitigt suddande i innehållet blivit så vanligt med skotträdsla,
ljudrädsla och allmän osäkerhet att vi måste göra något
kraftfullt åt det, eller så försvinner våra hundar. Vanan att
anpassa sig till efterfrågan gör att det satsas på köpare, som
vill ha så lite innehåll som möjligt bakom omslaget. Det är
enklare så. Det är mer lättsålt. Folk
vill inte ha krävande hundar, sägs
det.
JAG
TROR ATT NÅGRA HAR MISSAT EN VIKTIG SAK. DET FINNS INGEN LÅNGSIKTIG
EFTERFRÅGAN PÅ MYCKET PASSIVA, FÖRSKRÄCKTA STORA HUNDAR HELLER.
Så
vad kan en rasklubb göra?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar