TANKAR INFÖR MEDLEMSMÖTET 1): BOKEN OCH OMSLAGET

Vi människor är allihopa så funtade, att vi ser andra människor först och sammanhanget bakom dem sedan. Det är lätt att se dem man har framför näsan just nu. Det är svårare att se bakgrunden som de agerar i. Särskilt om den är så välbekant att vi har slutat att se att själva bakgrunden är konstig!

Men titta lite på bakgrunden, alla som just nu är så arga på den här rasklubbens nuvarande styrelse! Titta på andra rasklubbar! Titta bakåt i tiden. Är det öppenhet och medlemsinflytande ni ser?

Det ni ser är olika versioner av en och samma sak: historien om boken och omslaget.

Varenda en av bruksraserna togs fram för sitt innehåll. Det innehållet kommer ur rasernas bakgrund och historia och det är inte samma innehåll för varje ras. En bra collie är en lika bra hund som en bra schäfer och en bra rottis, men ingen av de tre är bra på exakt samma sätt. Deras olika innehåll är berättelser om samarbete mellan en art och en annan, mellan människa och hund. Många hundar föredrar faktiskt att samarbeta ihop med oss framför att umgås med andra hundar! Vi ser det som en självklarhet, men det är ju rent biologiskt så ovanligt att det borde sticka oss i ögonen i neonrött. Att en hund väljer att valla eller ha uppsikt över en skock får hellre än att hjälpa sina kullsyskon att jaga ikapp fåren och dela på middagen!

Det ligger en lång, lång berättelse om avelsurval bakom det beteendet. Samma sak gäller sökhundarna och spårhundarna, som för vår räkning markerar döda och ännu levande i rasmassor, letar upp folk eller fä som har gått bort sig, markerar malmådror under jorden eller knark insvetsat i bensintankar - för att nu bara ta några av alla de saker, som vi inte kan klara själva. Arbetande hundar gör det åt oss, på vår uppmaning dessutom -  därför att de älskar att jobba med oss mer än de älskar något annat. Det är mycket märkligt och det har tagit många människor många, många år – för vår ras hundratals år – att få till det. Ni hunduppfödare har anledning att vara oerhört stolta över era föregångare! Men på senare år har alldeles för många av er börjat glömma det viktiga: berättelsen om varje ras handlar om användbarhet.

För colliens del var det så, att den berättelsen var den första som hamnade i hyllan för prydnadsböcker. Etthundrafyrtio år av selektion för omslaget har börjat gå rätt illa åt storyn mellan pärmarna, tycker ni inte? Kanske ska man vara häpen och glad åt att det trots allt finns så mycket kvar i många exemplar av utgåvan. Tyvärr är vi som älskar själva storyn inte lika duktiga på att återberätta den, som omslagsdesignergänget har varit på att dra sin version. Folk vill ha omslaget därför att det är dekorativt. Dessutom är omslaget det enda de har hört om boken!

Så där står vi, registreringssiffrorna faller, och de som älskar omslaget har inte särskilt mycket gemensamt med de som älskar boken. Vad skall vi göra? 

Bodil Carlsson