Sheila Atters klagan över sakernas tillstånd fortsätter här. Som sagt - om ni tror att jag hittar på, så läs hennes inlägg själva!
“Dom och vi” är ett tänkande som genomsyrar hela hundvärlden. Olyckligtvis verkar de där uppe i toppen alltmera tappa kontakten med dem som betalar kalaset. Och det är inte bara i de vördnadsbjudande salarna på Clarges Street som sådan diskriminering existerar. En del rasklubbar är så hierarkiskt uppbyggda att de motstår varje nykomlings försök att få ens blygsamma framgångar i den ras de har valt. / Man undrar, säger Sheila Atter/ hur länge en människa måste tjäna som lärling, innan de tas upp i rasens yttre krets, för att inte tala om att bli insläppta i den innersta helgedomen?
De utvalda få
Gång efter annan hör jag rapporter om utställare som ser sin väg mot framgång spärras. Uppmuntras sådana personer i sin klättring uppför stegen? Blir deras framsteg erkända och prisade? Väldigt sällan tycks det!
I stället utesluts de på oegentliga grunder från domarlistan. Eller så faller deras namn “av en olyckshändelse” bort från listan. Eller så kom deras annons i rasklubbens årsbok ”bort på vägen”. Listan över sätten att ignorera dem är mycket lång, men resultatet blir alltid det samma./…/ När de här människorna blir erbjudna att vara domare tvekar de att tacka ja, och deras värsta farhågor besannas när antalet anmälda hundar är litet, vilket de som har inflytande inom rasen ser till. Följden blir att de inte fortsätter som domare och därmed lämnar dörren öppen för byteshandel med CC bland de utvalda få.
Under de senaste åren har det kommit ett antal påminnelser till utställare och domare, mestadels de som sitter på den översta grenen i trädet, om att det är deras ansvar att agera på ett sätt som är iakttagbart öppet och transparent. Påminnelserna tycks ha ljudit för döva öron och inte mycket förändras. /…/ De som sitter i ledningen, både på Clarges Street eller i den minsta lilla rasklubb, gör klokt i att komma ihåg att utan den vanliga uppfödaren och utställaren har de inget skäl att fortsätta.
Tappar ni hakan? Det gjorde jag! Slutna sällskap, namn som blir bortglömda och annonser som råkar komma bort i postgången? Människor som kan ”ordna” önskat antal anmälningar till icke önskvärda domare och folk som ägnar sig åt att byta cert med varandra??? Kan detta vara sant? Har vi sådant här hemma? Vad säger ni?
I vanliga sammanhang kallar man sådant för konkurrensbegränsande praxis och kartellbildning. Det anses JÄKLIGT fult, när det inte rentav är olagligt. Konsumentorganisationer och ekonomijournalister brukar offentligt strimla folk som håller priserna på varan uppe med sådana metoder. Hundvärlden – enbart bestående av ”utställare och uppfödare”, tydligen – ligger ju långt vid sidan om all vanlighet: där står folk upp och bockar för konkurrensbegränsarna och bjuder dem på ära och traktamenten...
... och glömmer totalt vem som i verkligheten finansierar kalaset: alla de vanliga valpköparna. Förutsättningen för mångmiljardindustrin. Vi får överhuvudtaget inte plats i Sheila Atters perspektiv. Hennes idé om den vanliga hundmänniskan är personen som sitter på den NÄST högsta grenen i trädet och glor surt på dem som sitter allra överst.
Gott skratt och trevlig helg med doggsen, alla bortglömda förutsättningar!
Bodil Carlsson
HEJ!
SvaraRaderaTror vi har ett bättre "upplägg" på hundorganisationerna här i Sverige. Det är inte lika "lätt" att använda sig av strategin "om du kliar mig på ryggen kliar jag dig på ryggen....." I många länder har rasklubbarna lite för stor makt, de styr exempelvis över registreringarna av vilka kullar som godkänns. Blir du då "obekväm" av någon orsak kan man ju hitta på alla möjliga orsaker att inte godkänna dig och dina hundar!
Följer ett sånt här fall på nära håll i Schweiz och man vill inte tro det är sant alla turer som Inger (min väninna i Schweiz) får genomgå. Det är skrämmande vilken taktik Schweiziska collieklubben försöker stoppa henne på och troligen lyckas de, kennelkubben har i stort sett ingen makt att hjälpa henne!!
Ju mer jag lär mig om organisationerna ute i omvärlden ju mer uppskattar jag vårt system även om det inte är fulländat på något vis!
Håller med Bettan, att vi har det annorlunda i våra hundorganisationer till det bättre. Tack och lov, annars hade jag aldrig hållit på med detta.
SvaraRaderaDet är visserligen länge sedan jag var kennelflicka i England, men inte mycket har förändrats, snarare har klimatet blivit ännu hårdare. Jag kommer mycket väl ihåg hur det var. För att lyckas och komma sig upp i organisationen gällde det att ha de rätta kontakterna, köpa från rätt uppfödare, använda rätt människors hanar.
Jag betvivlar inte ett enda ord som Sheila Atter skriver. Timingen är rätt, det är på tiden att även dessa sakernas tillstånd kommer upp i ljuset.
Jag uppmuntrar alla ungdomar att ge sig ut, det är oerhört nyttigt att se på nära håll hur korruption fungerar. Man uppskattar fosterlandet mycket mer när man kommer hem.
Jag tror detsamma som ni. Av flera olika skäl tror jag att det fungerar annorlunda, ärligare och mindre snobbistiskt med hundavelns organisationer här hemma. Annars hade inte jag heller hållit på med renrasiga hundar och definitivt hade jag aldrig lagt pengar på att köpa dem!
SvaraRaderaDessutom tror jag att många människor utomlands ibland avundas oss hur det fungerar i åtminstone Sverige och Finland. Den skotska boxeruppfödaren med sina njursjuka valpar, som jag pratade med på telefon (bloggen 4 mars BREVLÅDAN IDAG: MÖRKERTAL?)blev alldeles tyst en liten stund när hon fick höra att drabbade hundar låg ute med regg-nr och allt på den svenska rasklubbens egen hemsida för att alla skulle kunna informera sig. Den där tystnaden sa rätt mycket. En RASKLUBB som tar täten i åtgärder mot ett genetiskt anlag i stället för att fungera som annonspelare för dominerande kennelnamn?
Ovan tanke för Sharon McCurdy, men jag lovar - den tyckte hon om...