HALLERA: IGÅR OCH IDAG

”Hallera” är ett västsvenskt dialektord: stenarna eller hällarna. Min mormor var bondhustru på en gård som hette så och jordmånen där kan ni gissa själva. Här i trakten är det namnet på den gamla utsiktsplatsen för folk som körde potatis och spannmål från Grevbäck socken till Hjo. Hästarna kunde vila från lasset och man själv titta ut över Vättern. Numera tittar man ut över grisfarmen, som var tredje månad lastar ut tusen unga grisar och plockar in lika många ännu yngre för uppmatning. Förhoppningsvis får de se solen på sin promenad från och till transportbilen.
Den strävsamma hembygdsföreningen har en enkel bänk med bord på Hallera. Smyckar med en liten blomma efter årstiden gör de också. Igår före lunch när vi gick förbi såg det ut så här.
Vi hade vinden i ryggen den sträckan, så vi kom fort förbi. Sedan pratade hundarna hela resten av dagen om att hundar behöver två och en halv timma för att smälta maten – minst! Idag har de sagt som de brukar säga: två och en halvminut, matte, sen måste vi ut!
Collies gillar inte vått. Det är otroligt hur länge de kan dra ut på en soffliggarstund om de vet att det piskar ner blötsnö. I ärlighetens namn var jag rätt tacksam för den saken igår. Det blåste så att man inte ens kände lukten från grisfabriken.

I morse var det gnistrande vinddrivna dyner i miniformat överallt och minus sex. När påskdagsmorgon glimmar vill man inte alls till stallet gå, särskilt inte med snöskyffel i vantnäve. Man vill ligga och dra sig och inte infinna sig där häst sen nattens timmar ren stampar uppå strå, men man är ju så illa tvungen. Fåren känner igen ljudet av dörren som öppnas och hundarna som rusar ut och stämmer upp sin vanliga hungerkör redan innan de har sett mig. Stallkatten kommer ut och gör sig ömklig. Hästarnas gnäggningar är uppfordrande: dags att komma nu? Småfåglarnas variant av påtryckning är den ödsliga tystnaden, så med en skopa av fårens havre fyller jag på fröautomaten: de har haft ett tufft dygn. Synen av skopan som går åt fel håll får de missunnsamma fåren att ta fram bastonerna. Det blir fajt mellan de först anländande småfåglarna och en fräck skata. Folk säger att det inte händer något på vischan?
Sedan är vi tillbaka till tvåminutersmatsmältning och ger oss av - de pigga hundarna och trötta jag - i sol med stigande plusgrader och i geggan som varken är grus eller lera eller riktig snö svackar vägrenarna och den vanliga förmiddagsrundan tar nästan två timmar!
Vi går förbi Hallera igen. Penséerna har frusit till knappt urskiljbara färgklickar i den bruna krukan, men luften är glasklar. Det är fortfarande en bra plats för att titta ut och fundera på vad man ser. Grisfarmen har några år på nacken, men lukten av förtätad instängdhet och dynga går inte att vänja sig vid. På andra sidan Vättern blir vindkraftverken bara flera i antal för varje år.
Vi köper inte griskött längre här hemma. Men en del i ett lokalt vindkraftverk kunde vara något!

Johan tar upp en intressant fråga. Det kan ju inte vara så, att engelska hunduppfödare eller skotska boxeruppfödare är mer insnöade och arroganta än andra. Så vad är det med dem?
Och vad gör man åt dem?



Bodil Carlsson