Det här berättar kvinnan som har fött upp och äger pekinestiken som vann BOB på Cruft´s men underkändes av veterinären. Meddelandet kom i form av ett email till en medlem på ett hundforum, som jag förstår det en skribent på showtidskriften Our Dogs, som lägger ut det i offentligheten och övergår till att banka på Kennelklubben för att den "säljer ut sig till extremisterna".
Storyn börjar när ägaren precis vunnit sin titel. Hon har hunnit posera för pressfotograferna med hunden i femton minuter, när hon hämtas av en av KC:s funktionärer och följs till veterinärens rum. Journalisterna vet redan att något kommer att hända där, de är på hugget i stim och får viftas bort av funktionären, medan uppfödaren är oförberedd och börjar misstänka att detta inte är vad hon hade väntat sig först på väg till undersökningen. I undersökningsrummet får hunden promenera lite. Sedan lyfts den upp på ett bord och blir ögonundersökt. Veterinären visar att undre ögonlocket är inåtvänt – ägaren ”kunde inte se något ovanligt”, säger hon – och att det finns en hornhinneskada.
"This procedure must have been very uncomfortable for the dog. It was uncomfortable just to watch. The eyelids were released and he produced a 'torch' to shine into the eyes. It looked like a small torch, I thought it must be some kind of professional light. He didn't explain or ask permission.
Then he suddenly said 'look at this - this is a corneal lesion' I was unfamiliar with the term but assumed he meant ulceration. I looked over his shoulder into the illuminated eye. I couldn't see anything wrong. I couldn't understand how this could have happened and I could be completely unaware of it but he was a vet and I believed him. I was now in a complete state of shock but worse was to come. He pointed to the lower eyelid , continuing to shine the light on the eye and told me it was turning inwards instead of outwards. I couldn't see anything unusual. /.../”
Sedan faller bilan. Dråpslaget kommer!
'He started writing on the form and he said 'I'm failing her. Words can't describe the full horror of those words. I was in a living nightmare. I said
something like 'do you realise what you are doing? Reporters are waiting outside that door' ' /.../'
I knew that this was not just my own complete public humiliation but the worst possible outcome for the breed. I was in shock. The KC representative asked me if I would like him to take me back to my bench. This was kind because I was in a daze and would never have been able to find my way. I was whimpering like an idiot, saying 'what will I say - what will I say'.
Tycker man synd om den här kvinnan? Hon är i chock, i en vaken mardröm. Hon upplever sig själv bli fullständigt offentligt förödmjukad, hon blir så omtöcknad att hon inte skulle kunna hitta tillbaka till sin plats och hon kan inte finna ord för att beskriva den fullständiga fasan i att få sin vinnare underkänd. Starkt uttryckt!
För min del tycker jag faktiskt lite synd om henne. Hennes reaktioner används för att elda på under kampanjen mot veterinärundersökningar av de femton exteriört extrema raserna och det är väl inte alldeles otänkbart att hon skickar sitt mail för att fläkta på brasan, men för den skull kan orden ju vara äkta och djupt kända. Förmodligen var det så hon kände. Ingenting i raden av framgångar och vinster hade väl förberett henne på att den här gången skulle bli annorlunda. Hennes rasklubbsrepresentanter kunde förvisso ha hjälpt henne med det – de visste lika väl som de förväntansfulla journalisterna vad som var på gång. Men tydligen informerade de inte, eftersom hon var den enda i församlingen som inte hade en aning. Säger hon.
Så visst, jag känner litet medlidande med den som fick sin triumf så ramponerad. Fast det är märkligt att det går åt så många ord till att beskriva hennes obehag... och så få till att beskriva hundens påstådda lidande i händerna på veterinären.
Jag fattar inte riktigt hur man kan föda upp hundar i åratal utan att ha lärt sig se inåtvända ögonlockskanter och utan att känna igen ett sådant standardinstrument från en veterinärmottagning som stavficklampan. En ytlig ögonundersökning är heller inte särskilt obehaglig. Men om damen med pekinesen säger att hon inte har lärt sig det, respektive tror att det är hemskt för hunden, så får vi väl tro henne. Personligen skulle jag hellre få mina hundars ögonlock kontrollerade med ficklampsljus två gånger om dagen än låta dem leva sitt hundliv i sådana kroppar som de HÄR.
Eller med sådana ansikten som DESSA.
Bodil Carlsson
Jag kan bara konstatera att på 70-talet upptäckte en tjej i nedre tonåren (= jag:-)) att vår chow chow hade lite entropion, vid en simpel okulär besiktning. Det var ju så man såg att hårstrån låg mot hornhinnan. Har man sedan kontsktlinser så vet man hur det känns om ett aldrig så litet gruskorn hamnat innanför linsen. Det är ju knappast för mycket att begära att uppfödarna skall "se sina hundar i ögonen"
SvaraRaderaMarie Thorstensson, Osby
Håller med - men om du hade en aning om hur mycket bondfångarkapital som de ledande representanterna i den här s k gräsrotsrörelsen försöker få ut ur de påstådda obegripligheterna med plötsligt uppdykande, helt oförklarliga hornhinneskador som fientliga veterinärer hittar bara med vass "professionell belysning" - så skulle du baxna.
SvaraRaderaUppenbarligen kan den här sortens uppfödare inte se sina hundar i ögonen. De kan inte se sig själva i spegeln heller, tydligen. Deras problem är att väldigt många andra kan det vid det här laget eftersom spektaklet rasar på offentligt med höga läsarsiffror på olika rapporterande bloggar och facebooksidor - och det är inget vackert ansikte vi ser.
Hur skall alla vi hundintresserade få allmänheten och beslutsfattarna att förstå att det finns en respektabel variant av renrasavel, kunniga och hdervärda uppfödare, friska och bra hundar - när det är det här gänget som monopoliserar offentligheten?