ATTERS TRÄD

Det lär ha funnits kulturer som trott att träd är en sorts människor och en som anser att de är en rörledning till den andra världen. Ibland undrar jag om det inte ligger lite i det, för visst är de våra gammelkusiner? Grenverket delar sig på samma sätt som våra blodkärl gör. Man står där och tittar upp och undrar om generna som styr mönstret i grenverk och kärlträd är de samma. Klorofyllmolekylen i bladen liknar vårt hemoglobin: det sitter en syreupptagande magnesiumjon i klorofyllmolekylen där vårt hemoglobin har en järnjon – och därför är deras blod grönt, medan vårt är rött, och det sitter stilla på plats hos dem som strävar så oerhört långsamt uppåt, medan vårt rusar omkring hela tiden, precis som vi gör för att vi har så kort tid på oss.
Riktiga träd är svåra att inte älska. Andra skulle man helst vilja göra en hanhundshälsning emot.

Det där trädet, ni vet, som Sheila Atter pratar om, där ett litet gäng häckar på översta grenen och ett annat gäng under mycket skränande försöker klättra upp från den näst översta – man vill ju bara rycka på axlarna! Knacka sig i pannan och gå nån annanstans. Vaddå hålla på med folk som lägger ner sina liv på att tävla mot varandra med hundutseenden som vapen och skriker som treåringar som man har tagit favoritleksaken ifrån när någon äntligen sätter ner foten? Vad har de med vanligt hundliv att göra?
Alldeles för mycket!

Det trista med klätterträdet är att vi inte KAN bara lyfta benet mot det och sen välja att gå nån annanstans. Lämningarna från de översta grenarna faller hela tiden ner på oss här nere på marknivån: det är väldigt lång räckvidd på grenverket högst upp.
Hur många svenska collies från 70-talet och framåt går tillbaka på en enda framgångsrik engelsk hane och hans exportavkommor? Fler än 18 000. Kanske önskas en svensk schäfer? Välkomna att försöka hitta en som inte är släkt med de extremt framgångsrika bröderna Martins utställningsvinnare i Tyskland på 80-talet! Det går, men ni får jobba på det – och kom ihåg att fråga om gentesterna för blödarsjuka, när ni letar. Det gäller även om ni letar i Japan, där hundarna från ”skönhetsfabriken i Viernheim” gick som smör under de gyllene åren.

Och det är inte som att det slutar där. 1993 blev en irländska settern Danaway Debonair BIS på Cruft´s. 1999 kom hans son Caspian´s Intrepid till Cruft´s med 77 – sjuttiosju! – målmedvetet hopsamlade CC och vederfors samma ära. Intrepid hade 623 valpar efter sig. Hur många är hans barnbarn och barnbarns barn nu tretton år senare? Hela rasen hade förra året 869 reggade i England. Hur många av de 869 hade inte de två berömda hanarna några gånger om i sin stamtavla?
Hur lätt är det att ö h t få tag på en engelskreggad irländsk setter som inte är släkt med dem? Och hur många oreggade irländska settrar säljs på nätet och i annonser i lokalpressen och till grannar och bekanta utan någon stamtavla alls?
2010 vann ungerska vizslan Yogi BIS på Cruft´s. Han var sju år då och har nu kommit upp i drygt 500 valpar. Förra året var totalantalet reggade vizlor 1 588.
Njurmisstänkte boxern Gucci sägs ha 800 valpar. Föreslå ett europeiskt land där vi inte hittar Guccis släkt!
Och så där håller det på.

Sociala klätterträd är tyvärr en mänsklig specialitet: vi är tokiga i tävlingar om prestige och inflytande. Det speciella är att ett klätterträd för människor blir ett hårt beskuret släktträd för våra hundar och att det framgångsrika fåtalet ska bestämma valmöjligheterna för väldigt många.

Bodil Carlsson