UNDERDOG

Det är lätt att tycka om engelsmän för åtminstone en sak: när de är arga, är det rakt på sak. Man behöver inte gissa sig till vad de tänker. De är sällan svenskt lagom. De kör inte så mycket med det underförstådda som vi är vana att göra och de är inte alls lika rädda för att nån ska tycka att de är opassande, om de talar ur skägget. Hur många svenskar skulle ens våga tänka på att skriva så här i Hundsport?

Talar ur skägget gör Sheila Atter, som jag tror att man vågar kalla väletablerad i den engelska hundvärlden. Tidningen hon skriver i är Dog World. Vi återger utsnitt ur inlägget – originalet kan ni läsa själva på DW:s nätsida. Sheila Atter uppfattar här sig själv som den lilla vanliga människan, vars röst inte hörs och vars strävsamma vardag nonchaleras av de mäktiga. Den sista meningen är bara för ljuvlig.
Vad tror vi? Hur vanlig är Sheila Atter?
Bakgrundsinformation: KC, alla kennelklubbars moder, bildades 1873. Grundaren var jordägande adelsman och han maximerade medlemsantalet till 1 500 personer, underförstått med liknande bakgrund. Hans kennelklubb var inte tänkt som ett projekt för kreti och pleti. Man fick ansöka och hoppas på att bli godkänd och på den vägen är det fortfarande. Nuvarande medlemsantal ligger runt 1 100 enligt uppgifter från skyttegravarna i Kriget om Cruft´s. Som ni ser av Sheila Atters artikel, finns det mer än en front i det kriget.

Sheila Atter:
Kennelklubbens historiska bakgrund som en klubb för gentlemen, som åtog sig att sköta registreringen av renrasiga hundar och driva hundutställningar, har inte lämnat vanligt hundfolk någon möjlighet att bli delaktiga. Man hör sägas av de som försvarar staus quo, att ”vem som helst” kan ansöka om att bli medlem och att eftersom dagens medlemsantal inte uppgår till det maximerade, finns ingen anledning att den som vill söka medlemskap inte skall göra det. Bortsett då, kanske, från kostnaden! Många måste titta noga på sin ekonomi i dagens situation och tanken på att spendera hundratals pund på ett medlemskap i KC ligger utom räckhåll för många – definitivt för de som har blygsamma tillgångar. /…/

Verkligheten är den, att de som styr KC verkar alldeles ha tappat kontakten med den vanlige uställaren. Hur många av dem tvingas regelbundet kämpa fram med en fullpackad hjulväska från parkeringen för att driva omkring hela dagen i väntan på en bedömning av en domare som kanske är utomordentligt kunnig och opartisk – eller som lika gärna har bara en flyktig bekantskap med rasens standard, men vet vem som vann förra veckan? Givetvis finns hedervärda undantag. Men att döma borde inte alltid vara samma sak som ett parkeringstillstånd till domarnas platser, en fin lunch i trevligt sällskap och så kanske lite hundar att titta på. Att sitta på en bänk och huttra medan man äter smörgås ger ett annorlunda perspektiv.


Så långt Sheila Atter om mänskligt lidande. Klasskampsperspektiv i engelsk hundvärldsversion? Fortsättningen är mer häpnadsväckande och följer i morgon. Har hon rätt, och i så fall - händer det här också?


Bodil Carlsson