Nej, inte längre än dagen innan - men någon minut mer av dagsljus idag. Vår konvalescent börjar piggna till nu, näsan vibrerar i de kyliga nordanvindarna och ögonen spanar vaket längs den gropiga grusvägen. Nej, här ska det inte varas sjukt, minsann! Det finns en tomt att vakta, en kompis att brotta ner och en katt att styra bort från köket. Livet är kort och ska inte slösas bort på fjolligheter. Det må värka i kroppen men knoppen är smärtfri och alldeles fit for fight!
Hon blir bättre dag för dag men det finns andra som inte blir det.
Läste en liten artikel i senaste Brukshunden om hur vi hundägare idag allt mer medicinerar, opererar och på alla tänkbara sätt ser till att få behålla våra kära fyrbeningar ett litet tag till. (Drar ingen parallell till vår tik och hennes operation, hon är en hund med god fysik och har säkert ett par år till att leva.)
Det som jag fäste mig mest vid var orden om bibehållen värdighet. Hunden ska få dö med just detta. Så sant. Mycket krävs av oss hundägare men det svåraste av allt är nog att bestämma när tiden är ute för våra vänner. Jag har full förståelse för att varje hundägare söker andra lösningar än avlivning men det är nog ibland en form av konstgjord andning. Den gynnar kortsiktigt hundägaren medan hunden kanske inte gynnas alls, utan tvärtom.
Varje gång ett beslut måste grundas på en mänsklig känsla – då är det ett mycket svårt beslut. Därför är det så, rent ut sagt, för jäkligt att läsa om renrasavel som gått överstyr. När många hundägare tvingas avliva sina vänner, som kunde ha fått leva flera år till, för att den där uppfödaren struntade i varningssignalerna om hälsodefekter - oftast mycket välkända. Och stoppade sitt huvud i marken för att prestige och pengar betyder så mycket mer än hundens välmående.
Visst, det är lätt att avfärda dessa uppfödare som dumma i huvudet, mindre vetande, ointelligenta osv. Men det hjälper inte. De finns och de verkar.
Det enda som kan kullkasta deras planer, och kanske såra deras bankkonton, är upplysta valpköpare. Valpköpare som vet mycket om fysisk och psykisk hälsa – och som ställer krav på uppfödaren. Det ska inte handla om envägskommunikation när det finns två inblandade parter.
Uppfödare är inte en högre stående del av mänskligheten, de är ett gäng som föder upp hundar. Och det är helt ok, så länge de vet att sätta värde på att handskas med levande varelser. Men när det börjar grymtas om att veterinärbesiktningar är förödmjukande och plågsamma för utställare och uppfödare – då har gränsen för det mänskliga passerats för längsen.
Johan Nilsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar