Kvällen då blötsnön kom gick jag med hundarna för att titta till Jägartorp. Ibland står huset tomt och vi har inget emot att se efter det: vår granne är en av de respektabla jägarna, en sån som forslar överblivet grönt från sin närbutik ut till skogen om vintern; som tjärar en tallstam för att vildsvinen ska ha något att skrubba ryggen mot.
Sedan vildsvinen dök upp här har det varit min dröm att få se dem, inte bara följa spåren som de lämnar. Så vi smög iväg och på långt håll sa hundarna att det fanns vilt på plats bakom torpet, i skogen där den tjärade tallen står. De markerade en doftradie med huvudrörelser och prickade till sist med en nosnick in var i doftradien som viltet fanns – och dit drog de med mig: den som har hund har fått fler och större sinnen.
Och så hey presto! En lätt kropp sprätter iväg och flyr! Icke var det gris – de är alldeles för skickliga för att låta sig tas på bar födosöksgärning av ett så klumpigt och hörbart ekipage som tre hundar släpande på människa. Hundarna hade så bråttom i spåret att det inte var lätt att få syn på vilket spår det var. Galoppsprång med två lite större och längre framfötter, som smala hundtassar, och så efter ett par hundra meter singletrack-trav. Yep, räv! Som gissat av hundarnas reaktioner: inget annat djur gör dem så uppbragta som räven, som om det var en oförskämdhet av den att finnas till.
Så där forsade vi fram över den nersnöade tuvängen och fort gick det. Ficklampan är inte mycket att ha i det läget, ljuskäglan hoppar och svänger så att man blir som en harpalt framför billyktorna: man ser allt som ljusstrålen faller på, men inget vid sidan av förutom en svart vägg. Alltså litar man till snöljuset och försöker sätta ner fötterna där hundarna just har satt sina fötter och hoppas på att man iallafall kommer att ramla mjukt!
Donald McCaig skrev en bitvis vansinnigt rolig (och bitvis skrämmande) bok* om hur bordercolliefolket i USA försökte hindra amerikanska kennelklubben från att annektera – kidnappa är nog ordet som McCaig skulle ha valt – deras ras. Boken blev en mindre storsäljare. Den börjar med en vallhundstävling – han och hunden väntar på sin tur och medan hunden är ivrig, känner McCaig som om han håller på att dö. Han svär över sin dumhet: varför ska han utsätta sig för det här?
Jo, efter de nio minuternas insats med hunden och fåren tackar han sin tik Gael: i nio minuter gjorde de något tillsammans som fick honom att känna sig hel. Odelad uppmärksamhet. En enda sak i fokus, allt annat borta. Hel!
Jag har inte hund för att ha något att kamma på. Jag har hund för den stora glädjen att få springa så fort jag orkar över en äng i nysnö och mörker och skita i både ficklampan och benbrottsrisken för tanter i min ålder och i några minuter få känna mig som en enda varelse med fyra kroppar och med luktsinne och hörsel som jag aldrig annars ens hade anat mig till kunde finnas!
Jag har hund för att de drar med mig på vägar som jag aldrig skulle ha gått utan dem. Jag har hund för allt nytt de lär mig. Jag har hund för allt som de får mig att se.
Bodil Carlsson
*Donald McCaig, The Border Wars
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar