HUNDRA ÅR AV ENSAMRÄTT

Igår kväll sprang hundarna som galningar längs stängslet och skällde in mot skogen. Det gör de jämt framåt nattkröken sedan ett tag. På mornarna forsar de ut som en insatsstyrka och ställer upp sig på jordkällarkullen med högrest svans: första skiftet på vildsvinsvakten.

I morse var det nypandes kallt. Det gör inget, det är ändå så mycket bättre än att skumpa runt inuti en dyblöt kolsvart säck som november har slängt över axeln och stolpar iväg med. Vi bär ut hö. Russlar om så att hödamm och mögelsporer från förra årets regnsommar ska dansa bort i vinddraget – det sägs att djur har dött av mögeldammförgiftning norröver, där skördevädret var värre än vårt. Vi bär hett vatten, ångande, så att får och hästar ska kunna skölja ner sin mat. Vi bär försiktigt, för skållhett vatten ner i stövelskaften är ingen bra idé. Hästarna borstas av lite innan de leds ut och det är inte för att de ska se fina ut, det är för att inte nästa omgång väta ska hitta svettfläckar och kissfläckar och halmstrån som leder in vattnet mot huden; ett tunt fettskikt fördelat över hårremmen är borstens idé.
Vad är FCI:s idé?

Jag vet inte riktigt, men jag försöker lära mig. Det är inte alldeles enkelt för någon som är snudd på utomjording i sammanhanget. Men det är intressant. FCI firade hundraårsjubileum förra året. Ett hundra år av europeisk hundhistoria – det är väl värt en titt?
Inga hundars historia går att skilja från samhället omkring dem. Från vår gemensamma start åt hunden det som blev över när vi hade ätit färdigt och hjälpte oss dessemellan med ett och annat. Det var så den slutade vara varg och började bli hund och på den vägen är det fortfarande. Det är innehållet i maten vi ger dem och innehållet i det vi får hjälp med och förväntar oss av dem, som har förändrats på senare år.
Och så antalet hundar, förstås. Det har verkligen förändrats!

I mån av tid och ork blir det några inlägg framöver med rubriken Hundra år av ensamrätt om FCI och hundorganisationernas historia. Ja, rubriken är en liten blinkning åt en bra roman* och nej, det är kanske inte hela vägen som hundorganisationerna får rosaromantisk belysning över sig. Det är inte alltid som de imponerar.
Hundar är imponerande. Hundar behöver inte rosa skimmer och fantasier för att verka bra. De är bra: ärligt talat är de fantastiska. Massor av det som påstås (av hundorganisationer och rasklubbar och enskilda med och utan säljintresse) om hundar och deras bakgrund och deras egenskaper och hur de ska skötas och uppfostras säger mindre om hundarna än om oss. Hundorganisationernas upplägg verkar bestå av två delar, som egentligen inte är blandbara. Den ena sidan säger något som kan sammanfattas med Fint folk köper fina hundar! och den andra sidan säger – typ – Dogs make a life good.
Alla vet ju redan vilken sida jag föredrar. Mina collies har de sämst skötta pälsar jag vet och mer muskel än de flesta. De är (för det mesta) vänliga själar. De behöver inte övervakas för att inte bita ihjäl grannens ögonsten, den oreggade pappen som hälsar på ibland – fast inte skulle jag lämna fjärilshunden ensam med Lilltiken, om det fanns en favoritplats eller en bit favoritgodis att bli svartsjuk över: hundar är hundar, inte gullenuttar, och svartsjuka är Lilltikens bästa distans. Storleksskillnaden skulle kunna bli livsfarlig i ett bråk.
Grannfrun har papper på att hon äger ögonstenen. Det är bra, för annars skulle ögonstenen ha varit på foder och mamma åt en kull mer eller mindre blandade pappevalpar vid det här laget. Hon blev moster nyss, när ettåriga kullsystern drog sitt strå till familjekassan. Jo, det var mitt förslag att grannen köpte loss henne. Det där lilla fladdrande knippet är en bra hund. Hon skall inte vara kassako i trendaveln.
Inga andra hundar heller: oavsett om det finns papper eller inte och oavsett vem som säljer. Det är inte stamtavlan och rasklubben och kennelklubbarnas paragrafer som gör en bra hund. Det är tvärtom – det är för den bra hundens skull som allt det andra behövs.


Bodil Carlsson


*Hundra år av ensamhet, G M Marquez