COLLIEN OCH KÄRLEKEN

Efter alla år borde man veta bättre än att misstro en spårande hund, men icke. Den här dagen började som alla dagar – hö ut i hagen. Colliebusen sitter och spanar lite längtansfullt åt Jägartorp till, för han har hört Lilla Vackra skälla.
Lilla Vackra är en beagle på sådär två år, tolv kilo och kompetent näsa: duktig jakthund, säger husse. Colliebusen mötte henne första gången nos mot nos när hon var ett halvår drygt och gjorde en ansats att löpa. Andra gången var hon ett år och på väg in första riktiga löpet. Sedan dess är det kört: Colliebusen vet att Lilla Vackra alltid löper. Det är därför hon heter som hon heter i hans tankevärld. Var gång han hör jaktskallet från skogen bortom Jägartorp lystrar han och lägger huvudet lite på sned och får ett särskilt ansiktsuttryck. Var gång jag hör samma sak, sneglar jag på stängslets höjd.

Idag försvann Lilla Vackra. Hon var på promenad i skogen i sele och koppel. En gren stack sig in under en selrem, hunden krängde till och plötsligt var hela selen av och hunden i hög fart på väg åt nordost. De ringde från Jägartorp precis när vi hade kommit hem från förmiddagspromenaden.
Två timmar senare var Colliebusen och jag precis på det klara med var hon hade rört sig och var hon inte fanns kvar. Det är rätt gles skog bakom Jägartorp, djup grönmossa som har frusit sig segmjuk och inte mer fallande snöpuder än att grenar, stenar, hålor och stubbar syntes, så vi höll skaplig fart. Vi sprang förbi ett trehåligt rävgryt och där satt hon inte fast, för Colliebusen slängde inte mer än ett öga på det innan han fortsatte framåt. Vi rusade rakt över ett vildsvinsbök – där hade hon inte alls gått. Vi hoppade över den halvfrusna bäcken som avgränsar den stora beteshagen och där hade hon överhuvudtaget inte satt sin tass. Spåret löpte i skogen på norrsidan om hagen, sa hunden bestämt. Åter dit! Rakt nordost igen! Upp över en kulle och ner mot frusen sankmark – men det började skymma och matte har inte bästa lokalsinnet och var (om sanningen ska fram) rätt andfådd, så vi bröt och vände söderåt.
Vi tog oss över bäcken en gång till och gick molokna tvärs igenom hagen och ut på en av skogsvägarna. Plötsligt sätter Colliebusen nosen i backen och svansen rakt i vädret - mitt på vägen finns hundspår! Älskansvärdspår! Ljuvlighetsspår! Nerför slänten i livsfarlig fart och in på en annan skogsväg som löper bakom stora granngården. Här fick matte akut tvivelsjuka, för hur skulle tiken då ha rört sig?
Hem gick vi och ringde Jägartorp och sa lite förläget att Colliebusen påstod att...

...hon hade rört sig i en jättestor hästsko och sedan vänt tillbaka mot nordost igen. Vilket hon hade gjort, för när Lilla Vackras matte ringde stora granngården så hade de tre timmar tidigare sett beagletiken dra förbi precis där collien sa att han hade spårat henne.
Det kan inte finnas en bättre kombination än en hundnos och lite kärlek. Beagletiken är inte hemma ännu, hon finns nånstans därute i kolmörkret och collien vet det, för efter mer än fyra timmars sammanlagd marsch i skogen vill han fortfarande ut och leta.


Bodil Carlsson