Detta hände för snart fyrtio år sedan i det som vi kallar för östra Turkiet. Många av dem som bor där kallar det för Kurdistan. Den som berättade det för mig använde det namnet.
När han var sju, togs han ifrån sin familj och flyttades till en internatskola ihop med andra små kurdiska killar. De fick inte vara kvar hemma. De fick inte tala sitt eget språk och de fick ingen vänlig behandling. Det var hårt för den lille killen, men han var en beslutsam människa redan då. Så han drog. Han rymde. Han gav sig iväg hem: till fots och ensam och det var vinter.
Det var några mil att gå och han höll på hela dagen med att ta sig fram, längre och längre upp i bergen där familjen hade sitt hus i en kurdisk by. Kurderna hade trängts dit upp av turkiska jordbrukare och godsägare. De drog sig fram på små jordplättar och på vad de kunde livnära av får och boskap: bete högt upp på bergsängarna vår och sommar, ner till byn igen för vintern. De hade hundar, förstås, för att skydda sig mot vilda djur och ovänliga människor och vilken variant av de stora herdehundarna det här var vet jag inte. Det visste säkert inte han som berättade heller.
När kvällen kom den där dagen strävade han fortfarande på i snön och försökte hitta hem. Det blir kallt i de trakterna om vintern och han var ensam och liten och orken började ta slut. Han hade börjat fundera på att lägga sig ner en stund, när han plötsligt hörde en röst som han kände igen.
- Jag hörde vår hund ropa. Då jag ropade tillbaka!
Och tonen i hundens skall ändrades, så familjen därinne förstod att något annat än ett vilt djur närmade sig. De sprang ut i mörkret och hittade pojken och bar honom in i värmen.
Den här mannen hade sett en hel del mer av livets hårda sidor trettio år senare, när han berättade för mig. Han lät oberörd, när han pratade om tvångsskolan och om vandringen hemåt. Men när han kom till ögonblicket då han hörde hunden skälla, då grät han.
Om jag hade levt den familjens liv, då hade jag också haft den traktens variant av herdehund. Jag hade inte behövt FCI:s utläggningar för att förstå värdet av vaksamhet och mycket skarp hörsel.
Trevlig helg till alla – och till Aydin, var du än finns idag, ett bra liv!
Bodil Carlsson
Helt fantastiskt!¨
SvaraRaderaTack för jätteintressanta artiklar. Jag ser fram emot fler:-). Hur går det för hästtjejens schäfer?
God fortsättning
Marie Thorstensson, Osby
God fortsättning du också och tack för vänlig kommentar!
SvaraRaderaFör Hästtjejens schäfertik går det bara bra. Det skadade frambenet kommer alltid att vara ett bekymmer, förstås, men nya matte är bra på att dosera motion och vila, gammal travhästmänniska som hon är, och duktig på massage också. Så nu när tiken har musklat på sig ser man bara hältan när hon har gått länge på hård mark. Hästtjejen hoppas på blötsnö!
Visst väcker FCI: texter tankar? Vi har ofta inte en aning om hur människor lever och har husdjur i andra länder. Men detaljerna i om de får ha "genetiskt brun färg" eller stora öron på sina hundar, det vet vi...???