ÄNTLIGEN: DET BLÅSER FRISKARE!

Här kommer de till sist, de nya vindarna. Från SSRK:s tidning Apportören en rapport av retrieverkännaren Ingemar Borelius. Tack till författaren och till Apportörens redaktion för tillståndet att publicera artikeln i sin helhet!

Det blåser nya vindar inom hundaveln

Professor Per-Erik Sundgren och andra framstående genetiker varnade för många år sedan för de negativa konsekvenserna av en för långt driven släktskapsavel inom rashundsaveln. Idag finns förbättrade verktyg för att motverka dessa i form av DNA-tester och ökade möjligheter att göra korsningar mellan närbesläktade raser. 

 

De flesta av oss har vant oss vid att se de olika hundraserna som slutna populationer som aldrig kan eller får korsas med andra raser. Blandraser har för många en negativ stämpel och tanken på att korsa in en annan ras i en av våra raser känns säkert främmande för många. Vi tror oss veta att andra raser bär på både förfärliga sjukdomar, konstiga temperament och otypiska beteenden som skulle skada vår ras om en korsning skulle äga rum. Många av oss är nog rätt övertygade om att en raskorsning skulle förändra en ras i grunden både utseendemässigt och mentalt.

Så här har det inte alltid varit och jag tror inte att det kommer att förbli på samma sätt. Vi vill nog gärna tro att historien om de olika hundraserna inleddes någon gång strax innan det förrförra sekelskiftet d.v.s. i slutet av 1800-talet, då våra nuvarande Spaniel- och Retrieverraser bildades. Det var då vi började stänga stamböcker, ordna hundutställningar, bilda rasklubbar och kennelklubbar som kunde hålla ordning på raserna och se till att ingen bröt mot några avelsregler. Men det stämmer ju inte alls att alla hundraser skapades då. Vinthunden anses ha bortemot 4000 år på nacken med sitt ursprung i det gamla Egypten. Landspaniels, föregångarna till våra Cocker- och Springer Spaniels, anses ha funnits redan på 500-talet, och Retrieverns föregångare, Vattenhunden eller Vattenspanieln, den vattenapporterande hunden, har funnits i Europa i olika varianter i mer än femhundra, kanske tusen år.

Dessa raser har bevarats genom århundradena med ett relativt enhetligt utseende utan att de någonsin har kommit i närheten av något slags utställningar. Man har avlat på egenskaper och bevarat ett utseende som har varit lämpligt för de olika arbetsuppgifter de flesta olika hundraser hade förr i tiden. Men man har alldeles säkert parat dessa raser med andra liknande raser då och då baserat på en uråldrig insikt om att alltför nära släktskapsavel ger en osund avkomma som i ökad omfattning drabbas av ärftliga sjukdomar, försämrad fortplantning och en förkortad livslängd.

Den strikta rasaveln med ”hermetiskt” stängda stamböcker är ett modernt påfund. Ända in i modern tid har det funnits en pragmatisk inställning inom rashunds-aveln och när man ville förbättra en ras har det fram till slutet av 1960-talet funnits en möjlighet i den, för de flesta av våra raser, ”styrande” engelska hundaveln att korsa med närbesläktade raser. Framförallt i den jaktinriktade Retriever-aveln har man haft en öppenhet inför raskorsningar. Man gjorde ofta sådana genom att en tikägare valde den bästa apportören som fanns i grannskapet oberoende av ras. I tidningen Kennel Gazette där alla registrerade hundar redovisades förr fanns nästan alltid en spalt med rubriken ”Interbreds”, i anslutning till förteckningarna över valpar från de olika Retrieverraserna, där raskorsningar redovisades. Sådana Interbreds fick starta på prov tillsammans med de renrasiga hundarna. Om avkommorna parades med en specifik Retriever-ras i två generationer fick de sedan registreras som renrasiga. De flesta av dessa korsningar kom knappast att påverka rasaveln i nämnvärd utsträckning, men man har definitivt också gjort korsningar som kom att påverka raserna mer i grunden och man har därmed också (kanske omedvetet) kunnat förbättra den genetiska variation som är nödvändig för att bevara en ras hälsa och livslängd.

Om man tittar på engelska stamtavlor långt in på 50-talet fanns ofta stora luckor med oregistrerade hundar. Man kunde avla i flera generationer utan att registrera avkomman för att sedan registrera dem i en senare generation om man ville starta på officiella prov. Möjligheten att korsa kusinraser stängdes dock i praktiken 1970. Den finns fortfarande kvar rent formellt men erfarenhetsmässigt har Engelska The Kennel Club bara sett sig behöva tillåta sådana korsningar för nya utländska raser med alltför smala populationer och oklara stamböcker.

De senaste femtio åren har alla stamböcker i praktiken varit stängda vilket har fått en del tydliga konsekvenser. Per Erik Sundgren, som var en av våra mest välrenommerade genetiker, hävdade återkommande att den släktskapsavel som förekommer inom alla raser successivt leder till en försämrad sundhet. Han skrev redan på 80-talet att: ”till skillnad från vad de flesta tror är våra hundraser inte särskilt gamla som rena raser. Den mycket strikta rasaveln har i många fall inte mer än ca 50 år på nacken och bara i ett fåtal fall mer än 100 år. Flertalet hundraser är just i början av den tidsperiod då inavelsskador kan förväntas börja visa sig på allvar. Om inga planerade motåtgärder genomförs kommer med största sannolikhet problemen inom rasaveln att förvärras kraftigt de närmaste 10 - 20 åren.”

Minskad inavel genom raskorsningar

Sundgren hävdade också att ”bekämpningsprogram utan andra åtgärder inte räcker som botemedel mot de problem som hundaveln börjat visa. I många raser gäller att regler för begränsning av utnyttjande av enskilda individer i aveln skapar förutsättningar för ett sundare avelsarbete. Andra raser har redan passerat den gräns där inavelsskadorna inte låter sig repareras inom rasen. Den totala förlusten av gener, räknat över alla hundraser, är dock sannolikt inte särskilt stor. Genförluster drabbar slumpmässigt så att inte samma gener förloras i alla raser. Raskorsning erbjuder därför en väg att återställa balansen i de ärftliga anlagen för de raser som råkat illa ut. Raskaraktärer kan bevaras både i typ och i funktion genom att korsa närbesläktade raser med varandra för att sedan återkorsa till respektive ursprungsras. Rasavelns stora fördel - att erbjuda valpköpare en varudeklaration så att de vet vad valpen växer upp till för sorts hund - kan då bevaras samtidigt som hundarna blir friskare och friare från ärftliga skador.”

Sundgren skriver vidare: ”Korsningsavel är inte något man skall rekommendera som allmän avelsprincip inom hundaveln. Det är bara om man har påtagliga inavelsproblem i enskilda hundraser, och de problemen inte går att rätta till med normal avelsplanering, som korsningsavel kan rekommenderas. Men också då måste avelsarbetet planeras omsorgsfullt. Valet av raser för korsning bör i de fallen ske så att man korsar hundraser med relativt lika exteriöra och mentala egenskaper men som trots det inte är alltför nära besläktade. Dessutom måste man vara minst lika omsorgsfull i valet av avelsdjur vid en sådan korsning för restaurering av en ras som vid normal rasavel”.

Per-Erik Sundgren talade nog tyvärr för döva öron på den tiden men nu tycks vindarna ha börjat vända. Ett antal projekt pågår i hundvärlden där man försöker återställa olika rasers genetiska mångfald. Syftet är förstås att skapa friskare och samtidigt också mer funktionella raser genom välplanerade och noggrant genomförda inkorsningar av andra närbesläktade raser med samma eller liknande funktion. Det mest kända i Sverige är det korsningsprojekt som pågår inom de antalsmässigt krympande Stövarraserna, där så kallade rasvårdskorsningar genomförts för ökad genetisk variation i de numerärt små stövarraserna. Ett förslag i detta arbete har varit att skapa en Svensk Stövare genom att öppna stamböckerna för Hamilton, Schiller, Småland och Gotlandstövare. Det återstår att se om förslaget får ett tillräckligt brett stöd för att kunna genomföras i praktiken.

Det mest omtalade korsningsprojektet i vår Spaniel- och Retrievervärld är den godkända korsning som gjordes 2002 mellan en Clumber-tik och en Jaktcocker-hane, en parning som blev en stor framgång på flera sätt. Redan i andra generationen kunde ett par tikar, från två olika kullar, mönstras in och registreras som rastypiska Clumbers, i generationen därefter fanns flera utställningschampions i både Sverige och Tyskland och ytterligare några certifikat-vinnare. I den därpå följande generationen finns en engelskfödd hane som vann certifikat på den engelska Clumber-klubbens officiella Club Show. En tik som föddes i England i den femte generationen var den tredje Clumbern sedan 1938 som tagit pris på ett Any Variety Field Trial, i konkurrens med Cocker och Springer. 

Tiken Spindel’s Crossline var barnbarn till Jaktcockerhanen SJ (j)Ch Småviltsjägarens Oryx och Clumber Spanieltiken SU(u)CH Don’s Yours Truly. Hon blev inmönstrad som renrasig Clumber 2008, då hon var tre år, och blev 4:e bästa tik på Clumber klubbens Club Show samma år dömd av en specialdomare från USA. 

Jag gissar att detta lyckade projekt på sikt fortsätter genom att man gör flera liknande inkorsningar för att kunna påverka rasen i en större omfattning. En enstaka korsning kan förstås inte få något genomgripande genomslag på den genetiska variationen inte ens inom en mycket liten ras. Men den genomförda korsningen bevisar det faktum som varit känt sedan urminnes tider. Genom att korsa tillbaka på den ursprungliga rasen kan man inom två till tre generationer återskapa en korrekt rastyp. Det är naturligtvis viktigt att betona just detta. Sådana raskorsningar handlar om att återskapa en genetisk variation som gått förlorad i en ras och återställa en godtagbar hälsonivå, fertilitet och livslängd och absolut inte om att skapa nya raser av det slag som sker med olika moderna raskorsningar under namn som Cockerpoo, Labradoodle, Schabrador eller Sprocker Spaniel.

Den sistnämnda varianten, som är en korsning mellan Springer och Cocker Spaniel, har blivit en het potatis i Storbritannien. I grunden handlar det om att JaktCockerägare väljer att korsa med en JaktSpringer och vice versa, vilket förstås står den enskilda hundägaren fritt att göra om det sker helt öppet. Resultatet blir korsningsvalpar som inte tillhör en erkänd ras. Men det har förekommit uppgifter i Shooting Times och på nätet om att Sprockers har startats som Cockers och till och med vunnit stora prov.  Det är förstås ett allvarligt brott mot den öppenhet och tillit som måste finnas i hundvärlden att starta en Sprocker som en renrasig Cocker eller Springer.  Att det sedan kanske finns starka argument för att Jaktcockern, som liksom de flesta andra raser domineras av vissa framgångsrika avelshanar, kanske skulle må bra av en breddad avelsbas är en annan femma. Cockern och Springern var ju från början en och samma ras som delades med en viktgräns så där finns en högst naturlig koppling och motsvarande korsningar anses allmänt ha skett på 50-talet i Storbritannien för att skapa den moderna Jaktcockern. Men sådana korsningar måste ske helt öppet, ha ett brett stöd inom rasen och godkännas i förväg enligt de formella regler som finns för raskorsningar.   

  

Raskorsningar internationellt

Raskorsningar är förstås inte en fråga som bara diskuteras och genomförs i Sverige men jag tror att de Nordiska Kennelklubbarna på många sätt är föregångare på området. I Norge genomförs just nu ett ambitiöst projekt där man försöker rädda den inhemska Lundehunden genom korsningar med Norrbottenspets, Norsk Buhund och Isländsk Fårhund, där alla är snarlika, urgamla, nordiska spetsraser. I Finland pågår ett projekt, som en del av ett europeiskt samverkansprojekt, där man korsar Pinscher med Schnauzer. Syftet är att förbättra både temperament och hälsa hos Pinschern och man har i den tredje generationen fått fram ett antal individer som erövrat certifikat på utställning. Man genomför också ett projekt där man korsar in Pudel i den ovanliga Kromfohrländern, en ras som kom till genom en korsning mellan Foxterrier och en fransk strävhårig Griffon, så det är förstås ett mycket omaka par som korsats. Men Kromfohrländern har en mycket smal avelsbas och man vill bredda denna i ett flernationellt europeiskt projekt. Det naturliga valet hade varit att korsa med de närbesläktade och utseendemässigt lika raserna Foxterrier eller Jack Russel men man vill inte ha in dessa rasers jaktlust. Man har därför valt Pudel som korsningsras och man räknar med att ha återställt rasens typiska exteriör efter ett par generationer.

Finland är som så ofta annars ett föregångsland då det gäller att tänka ”outside the box” och att inse att det krävs resoluta tag för att komma till rätta med de hälsoproblem som drabbar små raspopulationer. På Finska Kennelklubbens hemsida, Kennelliitto, kan man läsa om ett antal sådana raskorsningsprojekt i en artikel på svenska. Man berättar initialt om ett korsningsprojekt i USA där man på 1970-talet korsade in Pointer i Dalmatinerrasen för att komma till rätta med ett allvarligt rasspecifikt hälsoproblem.

Förutom ovannämnda korsningar har man i Finland också korsat in Dansk-Svensk gårdshund i raserna Terrier Brasileiro och Epagneul de Pont-Audemer och man har korsat in Spansk Vattenhund i den relativt närbesläktade rasen Barbet. År 2006 fattade man också ett beslut om att slå ihop de närbesläktade raserna Finsk Spets och Finsk-Karelsk Laika till en ras eller åtminstone att öppna stamböckerna mellan dessa. Två andra inhemska raser, finska lapphunden och lapska vallhunden, har fortfarande öppna stamböcker som gör det möjligt att registrera oregistrerade arbetshundar av lantras och använda dessa i avel och det gäller också för raserna Norrbottenspets, Lancashire Heeler och Jack Russell terrier.

Alltför smala avelsbaser

Labrador, Golden och Flatcoated Retriever tillhör våra mest populära raser och man vill gärna tro att så stora raser har betryggande stora avelsbaser som kan garantera god hälsa och en lång livslängd för all framtid. Det finns dock en etablerad företeelse i all målinriktad avel som får en motverkande effekt och det är den selektiva metod där våra målinriktade och seriöst arbetande uppfödare hela tiden försöker förbättra önskade exteriöra och/eller mentala/arbetsmässiga egenskaper. Man gör det ofta genom att förstärka inslaget av gener från de hundar som bäst motsvarar idealet genom att de dubbleras på ganska nära håll i en avelskombination. Vi kallar detta för linjeavel när vi under kontrollerade former dubblerar goda, friska, snygga och/eller duktiga individers genvarianter i en stamtavla. Men det sker också mer osynligt för de flesta uppfödare genom att de individer som bäst motsvarar idealet kan upprepas otaliga gånger om vi tittar strax utanför en sex generationers stamtavla.

Det är så rashundsavel bedrivits i alla tider. Vi kan knappast vara utan ett sådant avelsurval om vi vill utveckla en ras, men det får som konsekvens att de största stjärnorna (de kan heta Shargleam Blackcap (Flatcoat), Sandylands Mark (Labrador), Camrose Cabus Christopher (Golden) eller Swinbrook Tan (JaktLabrador), kan upprepas hundratals gånger om vi går tillbaka ett tillräckligt antal generationer bakom dagens showhundar och motsvarande inom den jaktinriktade aveln.

Vi väljer ju hela tiden bort genvarianter i varje generation, genom att inte avla på de hundar som är lite mindre snygga eller lite mindre duktiga (och för all del också de som är lite mindre friska), därför att de har ett mindre inslag av gener från dessa idealhundar.  Men vi väljer därigenom också bort en viktig komponent, den genetiska variation, som har en avgörande betydelse för en ras sundhet.

På så sätt smalnar avelsbaserna successivt av och det drabbar särskilt hårt de raser som har en liten ursprunglig avelsbas. Detta gäller inte bara de raser som har låga registreringssiffror. Flatcoated Retrievern är en stor ras idag men alla Flatcoats runt om i världen går tillbaka på ca 60 individer som föddes i Storbritannien på 40-talet. Det kan synas vara en bred bas att stå på men i stort sett alla dessa var nära linjeavlade på den avelskombination (Dancer of Riverside x Atherbram Jet) som dominerade på 30-talet. Av dessa 60 individer kom de flesta att spela en perifer roll och det var bara ca 10 som kom att dominera aveln genom att man linjeavlat på dem otaliga gånger.

DNA-tester

Molekylärgenetiska analyser, baserade på DNA-tester, erbjuder den enda teknik som finns att säkert avgöra graden av genetisk variation och släktskap mellan olika individer och den kommer nog på sikt revolutionera hundaveln. Rasklubbar i USA genomför redan omfattande program för att testa graden av släktskap inom en population och för att identifiera och rädda gener från mer obesläktade individer.

En DNA-studie som har genomförts av det USA-baserade DNA laboratoriet, UC DaviesVGL, indikerar att Flatcoated Retriever har en av de smalaste avelsbaserna man har uppmätt och en motsvarande studie som genomförts av Finlandsbaserade laboratoriet Genoscoper (MyDogDNA) visar att rasen har en påtagligt smal avelsbas och därmed en mycket begränsad genetisk variation. Det är ingen tvekan om att detta har påverkat rasens sundhet.

Svensk Flatavel har fått fram några av de mest framgångsrika avelslinjerna i världen, vilket bl.a. visas av att svenskavlade hundar legat i topp på Crufts under de senaste 15 åren och en påtagligt stor andel av alla Flatcoats tränas och startas på jaktprov. En norskfödd hund från dansk/svenska jaktlinjer blev bästa hund på Flatcoated Retriever Societys Open Field Trial i höstas. Rasen är relativt lite drabbad av de förödande ledproblem som plågar många andra raser. Men den ligger samtidigt i topp då det gäller förekomsten av cancersjukdomar och den har på grund av dessa en kortare genomsnittlig livslängd än de flesta andra raser, något som med största sannolikhet är en följd av den påtagligt smala avelsbasen. Det kan därför knappast råda någon tvekan om att rasen skulle må bra av ett raskorsningsprogram, som naturligen skulle ske genom välplanerade inkorsningar av Jaktlabrador och eventuellt Jaktgolden. Flatcoaten delar sin tidiga historia med dessa.  De kan tillföra en genvariation som rasen saknar.  De kan bidra till att stabilisera jaktanlagen. De är de ”raser” som är mest lika Flatcoaten exeriört.

        

Tidigare raskorsningar i Retrievervärlden - Interbreds

Retrieverhistorien är speciell eftersom man länge betraktade de olika Retrieverraserna som ”en ras” som fanns i olika hårlag och färgvarianter, något som fortfarande delvis märks när engelsmännen listar de olika raserna i en utställningskatalog som; Retriever (Golden), Retriever (Labrador) etc. När de började delas upp i olika raser runt år 1900 korsades de fortfarande helt fritt men 1916 orsakade Labradorhanen Horton Max en intensiv debatt i retrievervärlden när han vann ett antal cert i utställningsring. Han beskrevs som en ¾ Flatcoated Retriever, men han hade stora luckor i stamtavlan som de flesta hundarna på den tiden och förhållandet mellan rasinslagen kan diskuteras. Men att han var en mycket snygg Labrador enligt dåtidens standard och att både hans farfar och morfar var registrerade som Flatcoats råder det ingen tvekan om. Debatten slutade med att det bildades en rasklubb för Labradorer som skulle värna om renrasiga hundar och med att the Kennel Club skrev regler för så kallade Interbreds (korsningar mellan kusinraser).

En Interbred var en korsning mellan två olika Retrievers eller en korsning mellan en Retriever och en Interbred eller mellan två Interbreds. Efter att återkorsning skett med en viss Retrieverras i ett par generationer fick avkomman registreras som en renrasig Retriever igen.  Den nya regeln innebar att Interbreds fick tävla fritt på alla prov, två Interbreds vann the Retriever Championship på 20-talet och födda Interbreds listades länge under en egen rubrik i Kennel Gazette där uppgifter om alla registrerade hundar publicerades.

Horton Max (överst) och hans farfar Jimmy of Riverside (underst). Jimmy var en av dåtidens mest vinstrika Flatcoats och Horton Max vann återkommande i Labradorringen.

Ett utdrag ur Kennel Gazette som redovisar registrerade Interbreds i början av 1920-talet. Bykes helsyster Bibby skulle komma att spela en mycket central roll den jaktinriktade Flatcoataveln. Dazzle och Flashy, som ägdes och fördes av den legendariska tränaren Charles Alington, vann The Retriever Championship 1921 och 1922.

Den första Golden som vann the Retriever Championship (1937), FT Ch Haulstone Larry, hade en Interbred tik i stamtavlan, som var fallen efter den berömda gula Labradoren FT Ch Haylers Defender. En Interbred tik, Bibby (Labrador/Flatcoat), spelade en dominerande roll i den jaktinriktade Flatcoat-avel under 20 - 30 - talen. Flatcoat-tiken Pewcroft Plague (född 1939), stammor för de Pewcroft hundar som i stort sett alla ledande engelska uppfödare började sin avel med på 40 - 50-talen, var en Interbred = Flatcoat/Labrador. Men Plagues pappa var efter Dancer of Riverside x Atherbram Jet (se ovan) och hon parades med en hane som var nära linjeavlad på dessa båda hundar så hennes påverkan på den redan då smala avelsbasen blev trots allt mycket begränsad. Enligt Mary Roslin Williams, legendarisk Labradoruppfödare, användes en känd Flatcoat för att förbättra huvudena på de bruna Labradorerna någon gång på 50-talet när man hade korsat in Pointer i showlabradoren för att förstärka det bruna anlaget. Det senaste exemplet som fick en viss påverkan på den svenska Flatcoat-aveln var en Golden/Flatcoat korsning som gjordes på 1960-talet i Skottland. Nord U Ch Mimosa of Halstock, som importerades till Sverige 1972 hade denna Golden fyra generationer tillbaka i stamtavlan och Bramatha Copper Najinski, som importerades av Ragnhild Ulin 1979, hade samma Golden fem generationer tillbaka. Båda gjorde ett visst avtryck i aveln. Mimosa låg bakom den första Flatcoat, Latchford Snobben, som vann stort på svenska utställningar. Hinnared kennelns båda stamtikar var linjeavlade på Mimosa och de lade grunden till den uppfödning som producerat överlägset flest Jaktchampions inom rasen.

Pewcroft kenneln med de hundar som lade grunden till den moderna Flatcoaten. De var alla barnbarn till Pewcroft Plague som var en Interbred, med största sannolikhet fallen efter Pewcroft Puzzler (Flatcoat) och Poppelton Black Tulip (Labrador).

En ny öppenhet – men finns den hos oss?

Det råder knappast någon tvekan om att det finns en helt ny öppenhet hos de ledande nordiska kennelklubbarna om att möjliggöra raskorsningar inom raser som har en snäv avelsbas, och därmed följande allvarliga hälsoproblem och/eller en försämrad arbetsmässig funktion. Nordiska genetiker ligger långt framme i forskningsarbetet runt olika sjukdomar och det finns en stark vilja att hjälpa rasklubbarna att planera för mer progressiva avelsprogram som också innefattar raskorsningar. Svensk hundavel ligger långt framme även i ett internationellt perspektiv, vi har ett mycket gott renommé och de avelsval vi gör kan få en stor påverkan på aveln även i andra länder.

Raskorsningar förekommer inom all husdjursavel som en vedertagen metod för att i grunden förbättra en ras hälsa och funktion. Men för att något ska hända inom våra raser krävs det uppfödare som har förmågan att ”tänka utanför boxen”, som har modet att gå före, väcka debatt och att formulera en väl genomtänkt ansökan till Rasklubb/SSRK och till SKK om att få starta ett korsningsprogram. Det krävs också en öppenhet hos både SSRK och berörd rasklubb för att ge stöd till sådana korsningar och säkerställa att korsningsavkommorna får utvärderas på utställningar och prov enligt samma villkor som renrasiga individer inom den aktuella rasen. Det är bara om dessa avkommor hamnar hos erfarna och aktiva hundägare som de kan bli tränade och utvärderade på rätt sätt och bli attraktiva för uppfödare att användas vidare i aveln. Det finns ju knappast någonting att förlora. Blir inte korsningarna tillräckligt bra försvinner de bort på samma sätt som alla andra kullar som aldrig kommer till användning i aveln. Lyckas de kan de radikalt komma att förbättra både sundhet och funktion hos den aktuella rasen och visa en väg framåt för andra uppfödare och andra raser.

Ingemar Borelius

Ingemar Borelius har ägt och fött upp Flatcoated Retrievers sedan 1971. Under andra halvan av sjuttiotalet var han avelsråd för Flatcoaten och jaktprovssekreterare inom SSRK/Östra. År 1977 to han tillsammans med Stig Olsson och Brit-Marie ”Bat” Brulin initiativ till att bilda Flatcoated Retrieverklubben och han var under ett antal år på 80-talet klubbens ordförande. Under åren 2000 – 2002 var han SSRK:s ordförande. Under alla år har studierna av Retrieverrasernas historia varit ett stort intresse med ett särskilt fokus på den arbetande Flatcoaten. Ingemar är relativt nybliven pensionär och har lämnat det aktiva hundlivet, men passionen för Retrievers finns kvar och han har under det senaste året skrivit en antal artiklar på den internationella siten ”workingflatcoatedretriever.com”.