Här kommer de till sist, de nya vindarna. Från SSRK:s tidning Apportören en rapport av retrieverkännaren Ingemar Borelius. Tack till författaren och till Apportörens redaktion för tillståndet att publicera artikeln i sin helhet!
Det blåser nya vindar inom hundaveln
Professor
Per-Erik Sundgren och andra framstående genetiker varnade för många år sedan
för de negativa konsekvenserna av en för långt driven släktskapsavel inom
rashundsaveln. Idag finns förbättrade verktyg för att motverka dessa i form av
DNA-tester och ökade möjligheter att göra korsningar mellan närbesläktade
raser.
De flesta av oss har vant oss vid att se de olika hundraserna
som slutna populationer som aldrig kan eller får korsas med andra raser.
Blandraser har för många en negativ stämpel och tanken på att korsa in en annan
ras i en av våra raser känns säkert främmande för många. Vi tror oss veta att
andra raser bär på både förfärliga sjukdomar, konstiga temperament och otypiska
beteenden som skulle skada vår ras om en korsning skulle äga rum. Många av oss
är nog rätt övertygade om att en raskorsning skulle förändra en ras i grunden både
utseendemässigt och mentalt.
Så här har det inte alltid varit och jag tror inte att det
kommer att förbli på samma sätt. Vi vill nog gärna tro att historien om de
olika hundraserna inleddes någon gång strax innan det förrförra sekelskiftet
d.v.s. i slutet av 1800-talet, då våra nuvarande Spaniel- och Retrieverraser
bildades. Det var då vi började stänga stamböcker, ordna hundutställningar,
bilda rasklubbar och kennelklubbar som kunde hålla ordning på raserna och se
till att ingen bröt mot några avelsregler. Men det stämmer ju inte alls att
alla hundraser skapades då. Vinthunden anses ha bortemot 4000 år på nacken med
sitt ursprung i det gamla Egypten. Landspaniels, föregångarna till våra Cocker-
och Springer Spaniels, anses ha funnits redan på 500-talet, och Retrieverns
föregångare, Vattenhunden eller Vattenspanieln, den vattenapporterande hunden, har
funnits i Europa i olika varianter i mer än femhundra, kanske tusen år.
Dessa raser har bevarats genom århundradena med ett relativt
enhetligt utseende utan att de någonsin har kommit i närheten av något slags
utställningar. Man har avlat på egenskaper och bevarat ett utseende som har
varit lämpligt för de olika arbetsuppgifter de flesta olika hundraser hade förr
i tiden. Men man har alldeles säkert parat dessa raser med andra liknande raser
då och då baserat på en uråldrig insikt om att alltför nära släktskapsavel ger
en osund avkomma som i ökad omfattning drabbas av ärftliga sjukdomar, försämrad
fortplantning och en förkortad livslängd.
Den strikta rasaveln med ”hermetiskt” stängda stamböcker är ett
modernt påfund. Ända in i modern tid har det funnits en pragmatisk inställning
inom rashunds-aveln och när man ville förbättra en ras har det fram till slutet
av 1960-talet funnits en möjlighet i den, för de flesta av våra raser, ”styrande”
engelska hundaveln att korsa med närbesläktade raser. Framförallt i den
jaktinriktade Retriever-aveln har man haft en öppenhet inför raskorsningar. Man
gjorde ofta sådana genom att en tikägare valde den bästa apportören som fanns i
grannskapet oberoende av ras. I tidningen Kennel Gazette där alla registrerade
hundar redovisades förr fanns nästan alltid en spalt med rubriken ”Interbreds”,
i anslutning till förteckningarna över valpar från de olika Retrieverraserna,
där raskorsningar redovisades. Sådana Interbreds fick starta på prov
tillsammans med de renrasiga hundarna. Om avkommorna parades med en specifik
Retriever-ras i två generationer fick de sedan registreras som renrasiga. De
flesta av dessa korsningar kom knappast att påverka rasaveln i nämnvärd
utsträckning, men man har definitivt också gjort korsningar som kom att påverka
raserna mer i grunden och man har därmed också (kanske omedvetet) kunnat förbättra
den genetiska variation som är nödvändig för att bevara en ras hälsa och
livslängd.
Om man tittar på engelska stamtavlor långt in på 50-talet fanns
ofta stora luckor med oregistrerade hundar. Man kunde avla i flera generationer
utan att registrera avkomman för att sedan registrera dem i en senare
generation om man ville starta på officiella prov. Möjligheten att korsa
kusinraser stängdes dock i praktiken 1970. Den finns fortfarande kvar rent formellt
men erfarenhetsmässigt har Engelska The Kennel Club bara sett sig behöva
tillåta sådana korsningar för nya utländska raser med alltför smala
populationer och oklara stamböcker.
De senaste femtio åren har alla stamböcker i praktiken varit
stängda vilket har fått en del tydliga konsekvenser. Per Erik Sundgren, som var
en av våra mest välrenommerade genetiker, hävdade återkommande att den
släktskapsavel som förekommer inom alla raser successivt leder till en
försämrad sundhet. Han skrev redan på 80-talet att: ”till skillnad från vad de
flesta tror är våra hundraser inte särskilt gamla som rena raser. Den mycket
strikta rasaveln har i många fall inte mer än ca 50 år på nacken och bara i ett
fåtal fall mer än 100 år. Flertalet hundraser är just i början av den
tidsperiod då inavelsskador kan förväntas börja visa sig på allvar. Om inga
planerade motåtgärder genomförs kommer med största sannolikhet problemen inom
rasaveln att förvärras kraftigt de närmaste 10 - 20 åren.”
Minskad inavel genom raskorsningar
Sundgren hävdade också att ”bekämpningsprogram utan andra åtgärder inte räcker som botemedel mot de problem som hundaveln börjat visa. I många raser gäller att regler för begränsning av utnyttjande av enskilda individer i aveln skapar förutsättningar för ett sundare avelsarbete. Andra raser har redan passerat den gräns där inavelsskadorna inte låter sig repareras inom rasen. Den totala förlusten av gener, räknat över alla hundraser, är dock sannolikt inte särskilt stor. Genförluster drabbar slumpmässigt så att inte samma gener förloras i alla raser. Raskorsning erbjuder därför en väg att återställa balansen i de ärftliga anlagen för de raser som råkat illa ut. Raskaraktärer kan bevaras både i typ och i funktion genom att korsa närbesläktade raser med varandra för att sedan återkorsa till respektive ursprungsras. Rasavelns stora fördel - att erbjuda valpköpare en varudeklaration så att de vet vad valpen växer upp till för sorts hund - kan då bevaras samtidigt som hundarna blir friskare och friare från ärftliga skador.”
Sundgren skriver vidare: ”Korsningsavel är inte något man skall
rekommendera som allmän avelsprincip inom hundaveln. Det är bara om man har
påtagliga inavelsproblem i enskilda hundraser, och de problemen inte går att
rätta till med normal avelsplanering, som korsningsavel kan rekommenderas. Men
också då måste avelsarbetet planeras omsorgsfullt. Valet av raser för korsning
bör i de fallen ske så att man korsar hundraser med relativt lika exteriöra och
mentala egenskaper men som trots det inte är alltför nära besläktade. Dessutom
måste man vara minst lika omsorgsfull i valet av avelsdjur vid en sådan
korsning för restaurering av en ras som vid normal rasavel”.
Per-Erik Sundgren talade nog tyvärr för döva öron på den tiden men
nu tycks vindarna ha börjat vända. Ett antal projekt pågår i hundvärlden där
man försöker återställa olika rasers genetiska mångfald. Syftet är förstås att
skapa friskare och samtidigt också mer funktionella raser genom välplanerade
och noggrant genomförda inkorsningar av andra närbesläktade raser med samma eller
liknande funktion. Det mest kända i Sverige är det korsningsprojekt som pågår
inom de antalsmässigt krympande Stövarraserna, där så kallade
rasvårdskorsningar genomförts för ökad genetisk variation i de numerärt små
stövarraserna. Ett förslag i detta arbete har varit att skapa en Svensk Stövare
genom att öppna stamböckerna för Hamilton, Schiller, Småland och
Gotlandstövare. Det återstår att se om förslaget får ett tillräckligt brett
stöd för att kunna genomföras i praktiken.
Det mest omtalade korsningsprojektet i vår Spaniel- och
Retrievervärld är den godkända korsning som gjordes 2002 mellan en Clumber-tik
och en Jaktcocker-hane, en parning som blev en stor framgång på flera sätt.
Redan i andra generationen kunde ett par tikar, från två olika kullar, mönstras
in och registreras som rastypiska Clumbers, i generationen därefter fanns flera
utställningschampions i både Sverige och Tyskland och ytterligare några
certifikat-vinnare. I den därpå följande generationen finns en engelskfödd hane
som vann certifikat på den engelska Clumber-klubbens officiella Club Show. En
tik som föddes i England i den femte generationen var den tredje Clumbern sedan
1938 som tagit pris på ett Any Variety Field Trial, i konkurrens med Cocker och
Springer.
Tiken Spindel’s
Crossline var barnbarn till Jaktcockerhanen SJ (j)Ch Småviltsjägarens Oryx och
Clumber Spanieltiken SU(u)CH Don’s Yours Truly. Hon blev inmönstrad som
renrasig Clumber 2008, då hon var tre år, och blev 4:e bästa tik på Clumber
klubbens Club Show samma år dömd av en specialdomare från USA.
Jag gissar att detta lyckade projekt på sikt fortsätter genom
att man gör flera liknande inkorsningar för att kunna påverka rasen i en större
omfattning. En enstaka korsning kan förstås inte få något genomgripande
genomslag på den genetiska variationen inte ens inom en mycket liten ras. Men
den genomförda korsningen bevisar det faktum som varit känt sedan urminnes
tider. Genom att korsa tillbaka på den ursprungliga rasen kan man inom två till
tre generationer återskapa en korrekt rastyp. Det är naturligtvis viktigt att
betona just detta. Sådana raskorsningar handlar om att återskapa en genetisk
variation som gått förlorad i en ras och återställa en godtagbar hälsonivå,
fertilitet och livslängd och absolut inte om att skapa nya raser av det slag som
sker med olika moderna raskorsningar under namn som Cockerpoo, Labradoodle,
Schabrador eller Sprocker Spaniel.
Den sistnämnda varianten, som är en korsning mellan Springer och
Cocker Spaniel, har blivit en het potatis i Storbritannien. I grunden handlar
det om att JaktCockerägare väljer att korsa med en JaktSpringer och vice versa,
vilket förstås står den enskilda hundägaren fritt att göra om det sker helt
öppet. Resultatet blir korsningsvalpar som inte tillhör en erkänd ras. Men det
har förekommit uppgifter i Shooting Times och på nätet om att Sprockers har
startats som Cockers och till och med vunnit stora prov. Det är förstås ett allvarligt brott mot den öppenhet
och tillit som måste finnas i hundvärlden att starta en Sprocker som en
renrasig Cocker eller Springer. Att det
sedan kanske finns starka argument för att Jaktcockern, som liksom de flesta andra
raser domineras av vissa framgångsrika avelshanar, kanske skulle må bra av en
breddad avelsbas är en annan femma. Cockern och Springern var ju från början en
och samma ras som delades med en viktgräns så där finns en högst naturlig
koppling och motsvarande korsningar anses allmänt ha skett på 50-talet i
Storbritannien för att skapa den moderna Jaktcockern. Men sådana korsningar
måste ske helt öppet, ha ett brett stöd inom rasen och godkännas i förväg enligt
de formella regler som finns för raskorsningar.
Raskorsningar internationellt
Raskorsningar är förstås inte en fråga som bara diskuteras och
genomförs i Sverige men jag tror att de Nordiska Kennelklubbarna på många sätt
är föregångare på området. I Norge genomförs just nu ett ambitiöst projekt där
man försöker rädda den inhemska Lundehunden genom korsningar med
Norrbottenspets, Norsk Buhund och Isländsk Fårhund, där alla är snarlika, urgamla,
nordiska spetsraser. I Finland pågår ett projekt, som en del av ett europeiskt
samverkansprojekt, där man korsar Pinscher med Schnauzer. Syftet är att
förbättra både temperament och hälsa hos Pinschern och man har i den tredje
generationen fått fram ett antal individer som erövrat certifikat på
utställning. Man genomför också ett projekt där man korsar in Pudel i den
ovanliga Kromfohrländern, en ras som kom till genom en korsning mellan
Foxterrier och en fransk strävhårig Griffon, så det är förstås ett mycket omaka
par som korsats. Men Kromfohrländern har en mycket smal avelsbas och man vill
bredda denna i ett flernationellt europeiskt projekt. Det naturliga valet hade
varit att korsa med de närbesläktade och utseendemässigt lika raserna
Foxterrier eller Jack Russel men man vill inte ha in dessa rasers jaktlust. Man
har därför valt Pudel som korsningsras och man räknar med att ha återställt
rasens typiska exteriör efter ett par generationer.
Finland är som så ofta annars ett föregångsland då det gäller
att tänka ”outside the box” och att inse att det krävs resoluta tag för att
komma till rätta med de hälsoproblem som drabbar små raspopulationer. På Finska
Kennelklubbens hemsida, Kennelliitto, kan man läsa om ett antal sådana raskorsningsprojekt
i en artikel på svenska. Man berättar initialt om ett korsningsprojekt i USA där man på
1970-talet korsade in Pointer i Dalmatinerrasen för att komma till rätta med
ett allvarligt rasspecifikt hälsoproblem.
Förutom ovannämnda korsningar har man i Finland också korsat in Dansk-Svensk
gårdshund i raserna Terrier Brasileiro och Epagneul de Pont-Audemer och man har
korsat in Spansk Vattenhund i den relativt närbesläktade rasen Barbet. År 2006
fattade man också ett beslut om att slå ihop de närbesläktade raserna Finsk
Spets och Finsk-Karelsk Laika till en ras eller åtminstone att öppna
stamböckerna mellan dessa. Två andra inhemska raser, finska lapphunden och
lapska vallhunden, har fortfarande öppna stamböcker som gör det möjligt att
registrera oregistrerade arbetshundar av lantras och använda dessa i avel och
det gäller också för raserna Norrbottenspets, Lancashire Heeler och Jack Russell
terrier.
Alltför smala avelsbaser
Labrador, Golden och Flatcoated Retriever tillhör våra mest populära raser
och man vill gärna tro att så stora raser har betryggande stora avelsbaser som kan
garantera god hälsa och en lång livslängd för all framtid. Det finns dock en etablerad
företeelse i all målinriktad avel som får en motverkande effekt och det är den
selektiva metod där våra målinriktade och seriöst arbetande uppfödare hela
tiden försöker förbättra önskade exteriöra och/eller mentala/arbetsmässiga egenskaper.
Man gör det ofta genom att förstärka inslaget av gener från de hundar som bäst
motsvarar idealet genom att de dubbleras på ganska nära håll i en
avelskombination. Vi kallar detta för linjeavel när vi under kontrollerade
former dubblerar goda, friska, snygga och/eller duktiga individers genvarianter
i en stamtavla. Men det sker också mer osynligt för de flesta uppfödare genom
att de individer som bäst motsvarar idealet kan upprepas otaliga gånger om vi
tittar strax utanför en sex generationers stamtavla.
Det är så rashundsavel bedrivits i alla tider. Vi kan knappast vara utan ett
sådant avelsurval om vi vill utveckla en ras, men det får som konsekvens att de
största stjärnorna (de kan heta Shargleam Blackcap (Flatcoat), Sandylands Mark
(Labrador), Camrose Cabus Christopher (Golden) eller Swinbrook Tan (JaktLabrador),
kan upprepas hundratals gånger om vi går tillbaka ett tillräckligt antal
generationer bakom dagens showhundar och motsvarande inom den jaktinriktade
aveln.
Vi väljer ju hela tiden bort genvarianter i varje generation, genom att
inte avla på de hundar som är lite mindre snygga eller lite mindre duktiga (och
för all del också de som är lite mindre friska), därför att de har ett mindre
inslag av gener från dessa idealhundar.
Men vi väljer därigenom också bort en viktig komponent, den genetiska
variation, som har en avgörande betydelse för en ras sundhet.
På så sätt smalnar avelsbaserna successivt av och det drabbar särskilt hårt
de raser som har en liten ursprunglig avelsbas. Detta gäller inte bara de raser
som har låga registreringssiffror. Flatcoated Retrievern är en stor ras idag
men alla Flatcoats runt om i världen går tillbaka på ca 60 individer som föddes
i Storbritannien på 40-talet. Det kan synas vara en bred bas att stå på men i
stort sett alla dessa var nära linjeavlade på den avelskombination (Dancer of
Riverside x Atherbram Jet) som dominerade på 30-talet. Av dessa 60 individer
kom de flesta att spela en perifer roll och det var bara ca 10 som kom att
dominera aveln genom att man linjeavlat på dem otaliga gånger.
DNA-tester
Molekylärgenetiska analyser, baserade på DNA-tester,
erbjuder den enda teknik som finns att säkert avgöra graden av genetisk
variation och släktskap mellan olika individer och
den kommer nog på sikt revolutionera hundaveln. Rasklubbar i USA genomför redan
omfattande program för att testa graden av släktskap inom en population och för
att identifiera och rädda gener från mer obesläktade individer.
En DNA-studie som har genomförts av det USA-baserade DNA laboratoriet, UC DaviesVGL,
indikerar att Flatcoated Retriever har en av de smalaste avelsbaserna man har
uppmätt och en motsvarande studie som genomförts av Finlandsbaserade laboratoriet
Genoscoper (MyDogDNA) visar att rasen har en påtagligt smal avelsbas och därmed
en mycket begränsad genetisk variation. Det är ingen tvekan om att detta har
påverkat rasens sundhet.
Svensk Flatavel har fått fram några av de mest framgångsrika avelslinjerna
i världen, vilket bl.a. visas av att svenskavlade hundar legat i topp på Crufts
under de senaste 15 åren och en påtagligt stor andel av alla Flatcoats tränas
och startas på jaktprov. En norskfödd hund från dansk/svenska jaktlinjer blev
bästa hund på Flatcoated Retriever Societys Open Field Trial i höstas. Rasen är
relativt lite drabbad av de förödande ledproblem som plågar många andra raser.
Men den ligger samtidigt i topp då det gäller förekomsten av cancersjukdomar
och den har på grund av dessa en kortare genomsnittlig livslängd än de flesta
andra raser, något som med största sannolikhet är en följd av den påtagligt
smala avelsbasen. Det kan därför knappast råda någon tvekan om att rasen skulle
må bra av ett raskorsningsprogram, som naturligen skulle ske genom välplanerade
inkorsningar av Jaktlabrador och eventuellt Jaktgolden. Flatcoaten delar sin
tidiga historia med dessa. De kan
tillföra en genvariation som rasen saknar.
De kan bidra till att stabilisera jaktanlagen. De är de ”raser” som är
mest lika Flatcoaten exeriört.
Tidigare raskorsningar i Retrievervärlden - Interbreds
Retrieverhistorien är speciell eftersom man länge betraktade de
olika Retrieverraserna som ”en ras” som fanns i olika hårlag och färgvarianter,
något som fortfarande delvis märks när engelsmännen listar de olika raserna i
en utställningskatalog som; Retriever (Golden), Retriever (Labrador) etc. När
de började delas upp i olika raser runt år 1900 korsades de fortfarande helt
fritt men 1916 orsakade Labradorhanen Horton Max en intensiv debatt i retrievervärlden
när han vann ett antal cert i utställningsring. Han beskrevs som en ¾
Flatcoated Retriever, men han hade stora luckor i stamtavlan som de flesta
hundarna på den tiden och förhållandet mellan rasinslagen kan diskuteras. Men
att han var en mycket snygg Labrador enligt dåtidens standard och att både hans
farfar och morfar var registrerade som Flatcoats råder det ingen tvekan om. Debatten
slutade med att det bildades en rasklubb för Labradorer som skulle värna om
renrasiga hundar och med att the Kennel Club skrev regler för så kallade
Interbreds (korsningar mellan kusinraser).
En Interbred var en korsning mellan två olika Retrievers eller
en korsning mellan en Retriever och en Interbred eller mellan två Interbreds.
Efter att återkorsning skett med en viss Retrieverras i ett par generationer
fick avkomman registreras som en renrasig Retriever igen. Den nya regeln innebar att Interbreds fick
tävla fritt på alla prov, två Interbreds vann the Retriever Championship på
20-talet och födda Interbreds listades länge under en egen rubrik i Kennel
Gazette där uppgifter om alla registrerade hundar publicerades.
Horton Max (överst) och hans farfar Jimmy of Riverside (underst). Jimmy var en av dåtidens mest vinstrika Flatcoats och Horton Max vann återkommande i Labradorringen.
Ett utdrag ur Kennel Gazette som redovisar registrerade Interbreds i början av 1920-talet. Bykes helsyster Bibby skulle komma att spela en mycket central roll den jaktinriktade Flatcoataveln. Dazzle och Flashy, som ägdes och fördes av den legendariska tränaren Charles Alington, vann The Retriever Championship 1921 och 1922.
Den första Golden som vann the Retriever Championship (1937), FT
Ch Haulstone Larry, hade en Interbred tik i stamtavlan, som var fallen efter
den berömda gula Labradoren FT Ch Haylers Defender. En Interbred tik, Bibby
(Labrador/Flatcoat), spelade en dominerande roll i den jaktinriktade
Flatcoat-avel under 20 - 30 - talen. Flatcoat-tiken Pewcroft Plague (född 1939),
stammor för de Pewcroft hundar som i stort sett alla ledande engelska uppfödare
började sin avel med på 40 - 50-talen, var en Interbred = Flatcoat/Labrador. Men
Plagues pappa var efter Dancer of Riverside x Atherbram Jet (se ovan) och hon
parades med en hane som var nära linjeavlad på dessa båda hundar så hennes påverkan
på den redan då smala avelsbasen blev trots allt mycket begränsad. Enligt Mary
Roslin Williams, legendarisk Labradoruppfödare, användes en känd Flatcoat för
att förbättra huvudena på de bruna Labradorerna någon gång på 50-talet när man hade
korsat in Pointer i showlabradoren för att förstärka det bruna anlaget. Det
senaste exemplet som fick en viss påverkan på den svenska Flatcoat-aveln var en
Golden/Flatcoat korsning som gjordes på 1960-talet i Skottland. Nord U Ch Mimosa
of Halstock, som importerades till Sverige 1972 hade denna Golden fyra
generationer tillbaka i stamtavlan och Bramatha Copper Najinski, som
importerades av Ragnhild Ulin 1979, hade samma Golden fem generationer
tillbaka. Båda gjorde ett visst avtryck i aveln. Mimosa låg bakom den första
Flatcoat, Latchford Snobben, som vann stort på svenska utställningar. Hinnared
kennelns båda stamtikar var linjeavlade på Mimosa och de lade grunden till den
uppfödning som producerat överlägset flest Jaktchampions inom rasen.
Pewcroft
kenneln med de hundar som lade grunden till den moderna Flatcoaten. De var alla
barnbarn till Pewcroft Plague som var en Interbred, med största sannolikhet
fallen efter Pewcroft Puzzler (Flatcoat) och Poppelton Black Tulip (Labrador).
En ny öppenhet – men
finns den hos oss?
Det råder
knappast någon tvekan om att det finns en helt ny öppenhet hos de ledande nordiska
kennelklubbarna om att möjliggöra raskorsningar inom raser som har en snäv
avelsbas, och därmed följande allvarliga hälsoproblem och/eller en försämrad
arbetsmässig funktion. Nordiska genetiker ligger långt framme i
forskningsarbetet runt olika sjukdomar och det finns en stark vilja att hjälpa
rasklubbarna att planera för mer progressiva avelsprogram som också innefattar
raskorsningar. Svensk hundavel ligger långt framme även i ett internationellt
perspektiv, vi har ett mycket gott renommé och de avelsval vi gör kan få en
stor påverkan på aveln även i andra länder.
Raskorsningar
förekommer inom all husdjursavel som en vedertagen metod för att i grunden
förbättra en ras hälsa och funktion. Men för att något ska hända inom våra
raser krävs det uppfödare som har förmågan att ”tänka utanför boxen”, som har
modet att gå före, väcka debatt och att formulera en väl genomtänkt ansökan
till Rasklubb/SSRK och till SKK om att få starta ett korsningsprogram. Det
krävs också en öppenhet hos både SSRK och berörd rasklubb för att ge stöd till
sådana korsningar och säkerställa att korsningsavkommorna får utvärderas på
utställningar och prov enligt samma villkor som renrasiga individer inom den
aktuella rasen. Det är bara om dessa avkommor hamnar hos erfarna och aktiva
hundägare som de kan bli tränade och utvärderade på rätt sätt och bli
attraktiva för uppfödare att användas vidare i aveln. Det finns ju knappast
någonting att förlora. Blir inte korsningarna tillräckligt bra försvinner de
bort på samma sätt som alla andra kullar som aldrig kommer till användning i
aveln. Lyckas de kan de radikalt komma att förbättra både sundhet och funktion
hos den aktuella rasen och visa en väg framåt för andra uppfödare och andra
raser.
Ingemar Borelius
Ingemar Borelius har ägt och fött upp Flatcoated Retrievers
sedan 1971. Under andra halvan av sjuttiotalet var han avelsråd för Flatcoaten
och jaktprovssekreterare inom SSRK/Östra. År 1977 to han tillsammans med Stig
Olsson och Brit-Marie ”Bat” Brulin initiativ till att bilda Flatcoated
Retrieverklubben och han var under ett antal år på 80-talet klubbens
ordförande. Under åren 2000 – 2002 var han SSRK:s ordförande. Under alla år har
studierna av Retrieverrasernas historia varit ett stort intresse med ett särskilt
fokus på den arbetande Flatcoaten. Ingemar är relativt nybliven pensionär och
har lämnat det aktiva hundlivet, men passionen för Retrievers finns kvar och
han har under det senaste året skrivit en antal artiklar på den internationella
siten ”workingflatcoatedretriever.com”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar