ETT TACK TILL ALLA

Till alla som läst serien om genetisk variation, genetiska sjukdomar och inavelsgrader i renrasaveln – stort tack!

Inläggen har haft flest läsare av allt som Collievänner har skrivit. Strax över 26 000 besök har hittat de här blogginläggen från midsommar och framåt. Tack för att ni har orkat! Ibland har det varit roligt och inspirerande att skriva, inte minst för att jag har lärt mig så mycket som jag inte visste; andra gånger har det känts mörkt. Renrasavelns historia och metoder är inte vad jag trodde att de var, utan värre, och slutresultatet som börjar visa sig nu lovar inte gott för våra hundar. Jag skriver om det här, inte för att jag tycker att det är lätt eller har stora kunskaper i modern genetik, utan av en helt annan anledning: ingen annan verkar göra det.
Och någon måste göra det.

Det är dags att vi tänker till. De inavelsgrader vi har varit vana vid att titta på är inte de verkliga inavelsnivåerna och de verkliga inavelsnivåerna är ohållbara. De innebär inte att vi kan välja  mellan pest i form av av påtagliga, iakttagbara genetiska sjukdomar på ena sidan och kolera, i form av smygande förluster av vitalitet och livsduglighet, på den andra. De innebär, att vi troligast kommer att få se både och. De genetiska sjukdomarna är redan iakttagbara; det andra kommer. Kanske inte idag, men någon gång snart. Eller så är det redan här, men vi märker det inte. I vår värld idag, där hundar oftare önskas vara bekvämt sällskap och snygga utsidor än  kompetenta samarbetspartners, är det inte säkert att förluster i spänst och förstånd är det första vi skulle upptäcka.

Ett särskilt stort tack går förstås till alla de genetiker och andra, som svarade på frågor från en okänd hundnörd om sin egen och andras forskning och berättade om vad de arbetar med. Utan er hade det här aldrig blivit skrivet.

Tack alltså,  Dr. Bruce Cattanach, mångårig genetiker vid RMC och känd boxeruppfödare, för en intressant diskussion om ARVC hos boxer; professor Gonzalo Alvarez, genetiker vid Madrids universitet och mannen bakom artikeln om habsburgarnas släktskapsgiften för bl a tipset om programmet FSpeed och annan information; Dr Niels Pederson vid UC Davis för påpekanden om doberman; Dr Adam Boyko, Cornell University, för svar på frågor och tillståndet att redovisa ännu opublicerad forskning; Dr. Carol Beuchat för lättlästa ( och skrämmande) tabeller över inavelskoefficienter; professor Tosso Leeb, universitetet i Bern, för hjälp med artikeln om LAD hos bullterrier; Dr. Kim Summers, Edinburghs universitet; professor Agnes Wold, Göteborgs universitet, för tålmodig hjälp med artiklarna om immunförsvarets gener och föreslagen läsning om andra djurarter med begränsad immungenuppsättning – vem visste att det var så med den skandinaviska älgstammen? Tack, professor Erling Strandberg, institutionen för husdjursgenetik vid SLU för rakt och tydligt svar på den viktigaste sista frågan!

Tack också Åsa Vilson, ordförande i rasklubben för det som rasfolket i Sverige är stolta över att kalla skandinavisk engelsk setter, för ärliga svar på frågor och värdefull information om en ras som hålls i fungerande skick oavsett utvecklingen i hemlandet.

Och sist men inte minst – ett tack till någon, som inte längre är med oss, men vars kunskap och integritet fortfarande är ett föredöme. Per-Erik Sundgren, du kan inte veta hur saknad du är.

Bodil Carlsson