torsdag 11 oktober 2018

DET SISTA SVARET

Erling Strandberg är sedan 2003 professor vid Institutionen för husdjursgenetik (HGEN) och tillämpad genetik vid SLU. Han är adjungerad till Kommittén för hundars mentalitet. Han har t ex för SKK:s räkning utvärderat arvbarheten i de egenskaper som mäts i BPH och är en person, som SKK ofta rådfrågar.

Det gjorde jag också. Jag skickade honom Beuchats staplar och Dregers studie och ställde samma fråga som till Adam Boyko och den professor som vill vara anonym: kan dessa inavelssiffror för renrasiga hundar verkligen stämma?
Det dröjde en vecka. Sedan kom svaret. Det publiceras här med hans medgivande.




Jag har läst artikeln och försökt förstå hur de har gjort. Jag tror nog tyvärr att deras resultat är riktiga. Det är klart att det finns alltid ett mått av slump när man väljer ut hundar för en studie men de har ju försökt att välja obesläktade hundar (ej nära besläktade, för alla är ju släkt på nåt sätt) baserat på stamtavlan och man har (för SNP) ställt krav att regionerna ska vara homozygota för alla 10 hundar man studerat per ras.

Att homozygotigraden är högre med SNP och WGS, dvs på dna-nivå, än för stamtavlebaserade F är ju förväntat. Stamtavlan säger bara vad vi kan förvänta oss för homozygotigradsökning baserat på de anor som vi har i stamtavlan, inte faktiskt homozygoti på dna-nivå /.../. Att homozygotigraden är hög inom många hundraser är ingen överraskning, i själva verket har mycket av hundgenomikforskningen baserats på just detta, och man har därför mycket lättare att hitta gener som påverkar olika egenskaper, än i en utavlad population (som t ex människa). Men ändå, jag håller med dig om din reaktion, att se det svart på vitt är smått chockande.



När jag hade fått det svaret, och när jag slutat känna mig uppskakad, ställde jag den sista frågan till mig själv:


                                            VAD GÖR VI NU?

De skyhöga inavelssiffrorna, som tre genetiker var för sig bedömt som trovärdiga, säger att hundaveln - först för att få fram en enhetlig exteriör, och sedan för att få fram en vinnande exteriör, och nu av gammal vana, en så långvarig vana att vi tappat insikten om vad vi gör och inte längre vet vilka inavelsgrader vi har framför näsan – håller på att köra slut på sina raser.
Om collie har en genomsnittlig inavelsnivå på över 50%, så skall vi colliemänniskor bara vara otroligt tacksamma över att det som rasen fått med i genlotteriet inte är värre än en sextio- till sjuttioprocentig CEA-frekvens, en enda immungenvariant där det borde finnas variation och ännu en mycket vanlig mutation, som ger nedsatt förmåga att tåla vissa läkemedel: till och med tillsammans är de överlevbara för den enskilda hunden och för ägaren. Vi hade kunnat råka så mycket värre ut; det gjorde andra raser. Men det stoppar självklart inte där. Med en fortsatt sluten stambok måste inavelsgraden fortsätta uppåt och även om man bortser från de lätt igenkännbara skadorna, som CEA, kommer förr eller senare de inte lika lätt igenkännbara att smyga sig på, om de inte redan har gjort det. Mera pyometra, mera EPI - min gissning. Mindre fruktsamhet, mindre vitalitet, mindre intelligens och arbetsförmåga. Minskad livslängd. Ingen gissning - det är vad som brukar hända i en inavelsdepression.



Om nyhetsrubrikerna i morgon skulle säga att SKK har slagit upp ett akutkontor på Sergels torg och att uppfödare av många raser köar framför det med sina utkorsningsansökningar i darrande nävar, blir jag inte förvånad. Men glad blir jag inte heller. Vanligt sunt förnuft säger att utkorsningsavel kräver långsiktig planering, samarbete och kunskap i mängder . De sakerna har inte precis varit renrasavelns bästa grenar hittills, så varför skulle det bli annorlunda nu?
Kanske för att allt fler människor – vanliga hundintresserade människor, tänkbara valpköpare – upptäcker de här siffrorna. Information sprider sig.  Det som fanns i genetiska specialrapporter för några år sedan kan komma SVT Rapport om en vecka. Om nästan hälften av brittiska veterinärer avråder från att köpa renrasigt – tror ni att ingen av deras kunder frågar varför?
Kanske för att de nationella kennelklubbarna ser oplanerad blandrasavel öka och bestämmer sig för att planerad utkorsning är det bättre alternativet. Om det går bra att sälja hippsomhappkorsningar till människor, som har hört om ”sönderavlade renraser”, så borde det väl gå minst lika bra att sälja stamtavleförsedda, registrerade, noggrant planerade utkorsningvalpar efter hälsoundersökta föräldrar med HD-resultat och MH/BPH i offentliga register?
Per-Erik Sundgren, som på 80-talet förutspådde växande bekymmer orsakade av stigande inavelsgrader, lär ha sagt att hunduppfödare kommer att inse att de har ett problem först när tikarna går tomma och valparna inte överlever, för då förlorar de inkomster. Jag har lite högre tankar om uppfödare än så. Jag tror inte, att vi kommer att få en situation där renrasigt är vad de minst kunniga uppfödarna säljer till de äldsta och minst pålästa valpköparna, medan vanligt folk föredrar blandras och de yngre med extra pengar väljer designerraser, även om vi kan se tendenser åt det hållet. Jag tror att uppfödare, som vill se en framtid för sin ras, kommer att börja utkorsa alldeles utan att fråga vad rasklubbarnas ledande grupper tycker om saken.

Vill man inte ha den utvecklingen, så är det bara för kennelklubbarna att ta upp handsken som biologin har kastat åt dem. Och det är dags att göra det nu, för sådana handskar ligger inte stilla på backen och väntar.

Bodil Carlsson






3 kommentarer:

  1. Jeg har lest dine artikler med glede, ikke over det du har skrevet om, men at det er blitt skrevet om. Før i tiden hadde oppfødere den unnskyldningen at det var vanskelig å finne stamtavler langt nok bakut til å kunne sjekke at det ikke fantes felles opphav på hundene de ville anvende. Den unnskyldningen er i dag ikke valid. Jeg leverte forrige uke mitt siste valpekull av rasen collie långhår til sine nye eiere. med seg i valpemappene sine fikk de en 10 generasjoners stamtavle. Det var over 3000 forfedre som alle burde være forskjellige. Det var de ikke. Dazzler of Dunsinane popper opp i alle europeiske stamtavler en eller flere ganger. I USA er det nesten like ille med Tartanside Hi-Vu Classic. Heldigvis er innavl ikke arvelig, slik at når man krysser to hunder, som hver for seg er innavlet/linjeavlet, blir resultatet faktisk som å utavle. Det gjør at man ikke får en like stor ensretting av gener i neste generasjon. Problemet er bare at man må ha flere greiner å plukke fra for å opprettholde effekten i de kommende generasjonene. Ellers er vi tilbake der vi startet. Tap av gener er naturlig. Det skjer i naturen med alle dyr. Men når vi mennesker begynner å tukle med naturen, forutsetter det at vi vet litt om hva vi gjør, og ikke forsterker forlusten av de genene som vi ønsker å bevare, mens vi fordobler de vi egentlig ikke vil bevare. Og det er vel noe sånt som har skjedd med collien i Skandinavia. Så får vi bare håpe at noen av alle de som har lest denne serien av interessante og opplysende kunnskapsformidlende blogger tar inn over seg det de har lest , og gjør noe med sin egen avl. Takk Bodil, for god kunnskapsformidling. Jeg håper det får en effekt.
    Vennlig hilsen Solveig B. Steinnes, Kennel Northern Bones, og slett ikke anonym.

    SvaraRadera
  2. Tack, Solveig på Northern Bones! Jag hoppas att du menade din senaste kull långhårscollie och inte den sista...Du har förstås helt rätt. Att gener tappas sker även i naturen - men sällan eller aldrig i den omfattning och den skenande hastighet som vi åstadkommer med vårt sätt att avla våra hundar. Dessutom tror jag att naturen har drastiska sätt att bestämma över VILKA gener som får försvinna. Solveig, en fråga: jag behöver lära mig mycket mer om sentida amerikansk collieavel. Vad föreslår du? Vad ska man läsa för att bli bekant med Hi-Vu Classic och hans efterkomlingar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jeg leser stamtavler. Det er der du finner dem. I litteratur finner du neppe dette. Men når man ser at stort sett alle importer fra USA har en bestemt hund eller ett bestemt par av hunder bak seg, så forstår man fort at dette er akkurat den samme måten å avle på som i Europa, bare med andre dyr. Og, jo dessverre, Bodil. Det blir nok mitt siste colliekull. Jeg har nå to collies her hjemme. Det er 13,5 år gamle Bessie ( Gloriana av >NB) og hennes datter Jade Lady av NB 8 år gl. Man kan ikke avle på så gamle hunder. Om jeg noensinne skal kjøpe meg collie igjen blir den neppe langhåret. Jeg har ikke armer til å stelle colliepels slik den må stelles før utstilling. Dessuten fyller jeg 70 neste år. Man får kjenne sin begrensning. Men jeg elsker collien like høyt og har lekt med tanken om å skaffe meg en kortis :-)

      Radera