DE GAMLA VINDARNA

I väntan på artikeln om nya vindar inom hundaveln – låt oss hålla upp fingret i luften en stund och se om vi kan känna av  vindarna från förr! De kommer fortfarande i pustar  emellanåt.  Något säger mig, att vi kommer att få höra en del framöver om att vi ska sluta vara så tjurigt svenska av oss och lyssna på England i stället. För hur skall en collie vara?

Det vet England.

Vem skall man lyssna på? Vem har sista ordet i meningsskiljaktigheter om en hundras?

England.

Ehh...men, varför då? Vem bestämmer att det är England som bestämmer?

Go figure.

Det är lätt gjort att romantisera en tradition, särskilt när man har en vag bild av den. Vad är egentligen den engelska traditionen? Titta på det här stycket ur Margaret Osbornes på sin tid kända bok The Popular Collie från 1957, där förhoppningsfulla nybörjare får handfasta råd och påminnelser inför sin kennelstart. Man avråds från att starta med en hanhund, för även om han används till kennelns alla tikar, så är det ju slut med hans nytta sedan – det kommer att ta tid innan han kan paras med sina barnbarn – och skall han bli eftersökt av andra kennlar, så behöver han åka på turné till så många utställningar att det blir både dyrt och tidskrävande. Men ännu mer avråds man från att korsa in nya linjer. Vill man skapa det man önskar, måste man hålla sig till samma linjer. Över tio generationer eller så. Vem vill springa på överraskningar?

Remember that what paints and canvas are to an artist, the dog and bitch are to the breeder. They are the medium with which your beautiful picture, your perfect Collie, will be built. (s 73)

Håll i minnet att vad färgerna och duken är för konstnären, det är hanen och tiken för uppfödaren. De är det medium med vilket din vackra målning, din perfekta collie, skall byggas. (Min översättning)

Hanhunden sätter sin prägel på den passiva duken, tiken, men handen som håller i penseln är uppfödarens. Mindre hund än konsthantverk träder så resultatet fram.  Har du gjort fel, varnar Osborne, your errors and mistakes will grow for all to see, and you cannot destroy them without being inhumanly ruthless – dina fel och misstag kommer att växa i allas åsyn och du kan inte radera dem utan att vara omänskligt grym (s 73, min översättning).* Det här är, i förbifarten sagt, också grunden för inavelstraditionen: om du ständigt vill bättra på din målning av en och samma ideala hund, håll de lyckade partierna av porträttet konstanta! Det är den engelska traditionen i ett nötskal. Följer du den, så blir det bra.

Åtminstone i teorin.

Här kommer praktiken.

Någon skickade mig det här klippet, som troligen är från Brukshunden. Det bör vara femtiotal. Den urfällda tiken på det översta fotot, Kiska of Kinreen, var dotter till hanen Liberty of Ladypark**, som föddes cirka 1947. Det tänkvärda är inte det korta påpekandet om vad som saknas hos hundarna- ”frimodighet”  - och inte vad som finns i imponerande mängd, nämligen päls.

Det viktiga ligger i den lilla funderingen om varför svenska uppfödare inte får fram lika stora pälsar. Kan det bero på att hundar i Sverige bor inne?

Den engelska traditionen är annorlunda på flera sätt än vi tror. Uppfödarna höll hundarna utanför sina hem: hundgårdshundar är ordet som används av den svenska besökaren.  Den ursprungliga betydelsen av ordet kennel är ju just hundhus eller hundgård, inte "uppfödarverksamhet" som vi tänker oss.  Till vardags sköttes jobbet och kontakten med hundarna av ”kennel maids”. Vi kanske skulle säga kenneltjejer, men betydelsen är närmast "kennelpigor". Jo, det fanns särskilt uppskattade hundar, som fick leva med familjen, men det var inte det vanliga. Det vanliga var att hundarna levde för sig.

Om uppgiften är att skapa en bild av en hund att visa upp och om  skapelsen faktiskt inte delar familjens liv – vad spelar hundens insida för roll?

Följande lilla kollision mellan traditionerna hände för kanske tjugo år sedan. En svensk familj importerade en tik från en då som nu känd engelsk kennel. Snart upptäckte de, att hunden var så golvrädd att de hade svårt att få med henne inomhus. Familjen bodde i Norrland och det blir kallt där om vintern. I sitt bekymmer ringde de den engelska kennelägaren. Vad skulle de göra?

Svar: ”Vad är problemet? Ni får väl visa henne på utomhusutställningar!”

Ja, den nordiska traditionen är nog annorlunda än den engelska. Jag tycker att vi skall stå upp för vår tradition i hundhållning och vårt sätt att se på våra hundar, för vår tradition är bättre.

Bodil Carlsson

*Vad Margaret Osborne kan ha menat med det, får var och en fundera ut själv. I praktiken har väl den omänskliga grymheten oftast begränsats till att sälja de misslyckade målningarna som oregistrerade familjehundar.

**Det gick inte att hitta Kiska i någon databas. Men det här är hennes fars stamtavla. Hans föräldrar får vi kalla för halvsyskon, även om stamtavlan visar att de är avsevärt mera släkt än så.  I generationerna bakom hans föräldrar ligger samma namn på båda sidor. Som sagt - vill man inte ha överraskningar, så håller man sig till de säkra korten.