"Överbelastat Word-program", sa en kompis. "Du har samlat för mycket i gömmorna. Rensa!" Ni vet hur det är när man gör det: man hittar saker. Saker som man hade glömt bort och saker som man knappt mindes hände. Det här, till exempel.
Bakgrunden är att för knappt tio år sedan publicerade Hundsport en artikel om den engelska collieaveln, colliens problem med fobisk rädsla för höga ljud och om en gammal colliehane, som fick ett antal storvinnande avkommor i England och som därför och därefter användes så till den grad i aveln, att det idag knappast existerar några europeiska collies som inte har honom i stamtavlan många, många gånger. Enligt tillgängliga berättelser var det en skygg hund. Tänk om det var en del av förklaringen till mentalitetsproblemen idag?
Jag skrev den där artikeln och skickade in den och hörde sedan ingenting ... förrän telefonen började ringa. Det var så jag upptäckte, att Hundsport visst hade publicerat min artikel. Tidningen hade också kontaktat ett massivt uppbåd av folk, som skällde ut mig efter noter. Stora svenska uppfödare, svenska domare och en berömd engelsk kennel turades om att utnämna mig till rashatare. Tonläget i svaren var av den kalibern, att när en sjuksköterska på min mottagning hämtade med sig tidningen hemifrån och la ut den i väntrummet, så störtade jag ut och plockade bort den. Hon tyckte att artikeln var läsvärd. Jag tyckte inte, att någon hundmänniska som behövde träffa en doktor skulle få intrycket att doktorn var en lögnaktig buse.
Redaktionen hade glömt att berätta den lilla detaljen om svarsuppbådet för mig.Tidningsredaktioner brukar annars tala om för den som skriver en artikel, att det kommer arga svar och erbjuda chans till slutreplik. Det där var ett av de där tillfällena då man upptäcker, att det som är praxis och spelets regler i andra delar av tillvaron inte alls är praxis i hundvärlden. Sedan den gången har jag misstänkt, att det som är spelets viktigaste regel i hundvärlden är att man inte får störa någons biznis. Den näst viktigaste regeln är personangrepp.
Hursomhelst - det kom en del uppmuntrande kommentarer också. Till exempel den här, som jag hade glömt. Per_erik Sundgren skriver och även om han ger mig en dunk i ryggen i förbifarten, så är det inte det som är huvudsaken. Läs! Drygt nio år har gått och vad har förändrats?
Öppet
brev till Bodil Carlsson
Läste
Din fantastiska artikel i Hundsport med svar i frågor som rör avel
med collie. Det är en imponerande bedrift att få så mycket utrymme
till en seriös avelsdebatt i Hundsport, något som jag så vitt jag
kan minnas aldrig tidigare har inträffat. Orsaken kan knappast vara
någon annan än att man inom SKK är mer skakad över rapporterna
från England än vad ordförande riktigt vill medge i senaste
Hundsport. Han har dock rätt i att SKK ligger längre fram i
försöken att vända en ohållbar avelspolitik än de flesta andra
kennelklubbar. Det väsentligaste problemet skjuter man ändå delvis
åt sidan. Det räcker inte med lite justeringar i rasstandards och
utbildning av svenska domare. Det kommer aldrig att lyckas
åstadkomma en sund avelsverksamhet med hund förrän man på allvar
tar itu med själva grunden till de problem vi ser i allt fler
hundraser. Så länge man bedriver avel som en tävlingsform där
exteriör bedömning är den främsta urvalsgrunden kommer problemen
att fortsätta. Det är helt enkelt nödvändigt att komplettera
bedömningarna av utseende med bedömning av både mental och fysisk
hälsa. Det har dessvärre gömts bort i tävlingsivern trots att man
i SKK:s stadga sedan starten haft som mål att
väcka intresse för och främja avel av mentalt och fysiskt sunda,
bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rasrena hundar. Under
större delen av 1900-talet glömdes
detta med mentalt och fysiskt sunda hundar bort. Det har i alla fall
aldrig utgjort något dominerande kriterium för premiering av hundar
i utställningsringarna. Man måste vara helt klar över att de
avarter som nu påtalats i England, och från vilka vi inte alls är
fria i Sverige, har åstadkommits i en avel där ledande avelshundar
i många raser, trots de brister som nu diskuteras allt mer
intensivt, har premierats av domare vid SKK:s officiella
utställningar. Så länge den typen av premiering pågår utan att
man fäster större avseende vid hundars mentala och fysiska förmåga
är det närmast omöjligt för uppfödare att på allvar rätta till
bristerna i avelsplaneringen.
När
det så gäller collieaveln så kan det inte råda någon tvekan om
att en alldeles för intensiv inavel under lång period inte kan
passera utan att orsaka problem. Tack vare tillgången till SKK:s
Rasdata kan vi nu överblicka hur avel faktiskt har bedrivits i alla
hundraser. För colliens del låg den genomsnittliga inavelsnivån
under perioden 1975 till 2000 och pendlade kring 4 %. Det finns
kennlar som fortfarande är aktiva under 2000-talet, och med totalt
hundratals producerade valpar, som trots ändrad avelspolicy de
senaste åren ändå har en genomsnittlig inavelsnivå för sin
produktion en bra bit över vad som blir resultatet av en
förstagångsparning mellan kusiner. Man skall då komma ihåg att
inavelsberäkningar alltid har en starpunkt vid vilken man av
beräkningstekniska skäl måste sätta den tidigare inaveln till 0
%. Så vid beräkningar bakåt under fem föräldragenerationer får
man bara besked om hur mycket inaveln har ökat de senaste fem
generationerna. Den verkliga inavelsgraden, eller homozygotin, kan
bara fastställas genom DNA-analyser. Med den typ av avel som
uppenbarligen varit praxis på många håll är därför med säkerhet
den faktiska inavelsgraden avsevärt högre än vad den
genomsnittligt beräknade inavelsnivån för de senaste fem
generationerna redovisar. All kunskap som vi har om djurs tolerans
för inavel visar att inga djurstammar i längden tål den typen av
inavel utan att drabbas av skadeverkningar. Vilka egenskaper som
drabbas är en fråga om slump beroende av vilka skadade gener de
avelsdjur råkat bära som man satsat alltför intensivt på i avel.
Några genetiskt felfria djur som kan
utnyttjas med så
hög intensitet i aveln utan långsiktiga problem för raserna
existerar över huvud taget inte.
De
beräkningar som jag har gjort över svensk collieavel från mitten
av 1970-talet fram till 1990 visar på en mycket trång avelsbas.
Hela den perioden låg avelsbasen, eller den effektiva populationen,
runt värdet50. Det innebär inte att aveln bara bedrevs med 50
hundar men att man förlorade ärftlig variation, p.g.a. alltför
nära släktskap mellan hanar och tikar, som om man bara hade 25
hundar av vardera könet i avel. Samtidigt låg antalet producerade
valpar i rasen mellan 6500 och drygt 7000 per generation eller över
1000 valpar per år. Det var en närmast makalös krympning av
avelsbasen för collie. Det skall också noteras att man brukar ange
effektiv en djurstam med en effektiv population vid eller under 50
löper allvarlig risk att på längre sikt dö ut på grund av
bristande fruktsamhet, ärftliga sjukdomar och defekter. Nu har det
inte hänt och förlusten av ärftlig variation är inte längre så
stark som tidigare. Den effektiva populationen är nu så hög att
man för dagen inte förlorar ytterligare ärftlig variation i
livsviktiga gensystem. Men det kommer ändå att ta avsevärd tid att
återställa den nödvändiga ärftliga variation som förlorats som
en följd av aveln under andra halvan av 1900-talet.. De
förhoppningar som många har om att man med hjälp av enbart
DNA-analyser och gallring av anlagsbärare skall komma till rätta
med svårigheterna är dessvärre bara just förhoppningar. De skador
som en felplanerad avel åstadkommit kan bara repareras i grunden med
en sundare avelsplanering.
Effekterna
av tidigare inavel är kvar såtillvida att rasens ärftliga
variation måste vara allvarligt reducerad Det är därför
välbetänkt att introducera avelshundar ur mindre besläktade
colliepopulationer som ett led i det framtida avelsarbetet med rasen
i Sverige. Det skulle också vara värdefullt att fastställas den
faktiska ärftliga variationen i rasen genom DNA-analyser för ett
antal hundar som är genetiskt representativa för dagens
avelshundar. Därmed skulle man få en faktabas om det genetiska
tillståndet som grund för den fortsatta avelsplaneringen.
Så
ett par ord om avelsmålsättningar. Det har i den lite upphettade
debatten nämnts som en målsättning att bevara colliens
ursprungliga egenskaper som vallhund. Det realistiska i den
målsättningen kan ifrågasättas, men framför allt gäller att
inga specialegenskaper kan bevaras i en djurstam utan ett
systemariskt och ständigt fortgående avelsurval baserat på
praktiska prov. Vackra förhoppningar i rasstandards och
policydokument för avel vare sig bevarar eller skapar hundar med
bruksegenskaper. En genomgång av SKK:s Rasdata för långhårig
collie från 1970 och fram till i dag visar att bara två hundar
under dessa nära 40 år deltagit i officiella vallhundsprov. Inom
andra prövningsformer är anslutningen bättre, särskilt
anslutningen till MH under senare år. Men ingen av de provformerna
testar hundarnas förmågor som vallhundar. Den hanhund som kanske
mer än någon annan har präglat dagens svenska collie saknar varje
meritering noterad i SKK:s Rasdata utöver utställningar. Det är
hög tid att diskussionen om hundavel, och då inte bara med collies,
baseras på tillgängliga fakta och inte på önsketänkande.
Sprötslinge
den 11 maj 2009
Per-Erik
Sundgren
Mer än nio år har gått sedan det skrevs. Nu är den trånga avelsbasen och collien som vallhund på tapeten igen, den här gången som argument mot mentalindex. Idag är det ännu högre tid för kunskap om avelsbasen, för nu börjar de komma, DNA-jämförelserna som Per-Erik Sundgren sa att vi skulle behöva och de ser inte roliga ut för colliens del. . Ni som vet: vilken hanhund "som mer än någon annan har präglat dagens svenska collie" talar Per-Erik Sundgren om? Och hur många avkommor har den hunden idag jämfört med de två hundar som under en fyrtioårsperod deltog i vallhundsproven? Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar