RÄDDAREN I NÖDEN?

”När boskapsdrivningen till marknader upphörde, främst pga.

järnvägens utbyggnad, under andra delen av 1800-talet, föll en stor del av colliens arbetsuppgifter bort. Hade det inte varit för att skickliga uppfödare hade tagit sig an dessa hundar och utvecklat dem till de utställningshundar de blev, hade dessa hundar nog försvunnit för alltid.”

Det ni nyss läste är en av de nya synpunkter, som Collieklubbens styrelse lagt in i RAS och skickat till SBK och SKK – någon månad efter att den gamla styrelsens RAS godtogs. SKK:s Avelskommitté avslog denna nya reviderade RAS och dess reviderade verklighetsbeskrivning. Efter att ha ögnat igenom försöket, är jag djupt tacksam mot AK.

Gång på gång upprepas i ändringsförslaget, att collie är en ”gårdshund och vallhund” och att varje synpunkt på våra collies av idag måste ta hänsyn till rasens historia – framförallt så här: passar MH ”för bruksraserna” verkligen för gårds- och vallhundar?

Vem tror att utställningsuppfödarna räddade vallhundens framtid? Många av oss tror nog tvärtom, att de brittiska gårds- och vallhundarnas majoritet i själva verket överlevde alldeles utmärkt utan att göras om till utställningshundar. En mycket liten andel av de gamla arbetande hundarna förädlades (som det hette då) till fint folks show Collies, som folk med får och boskap fortfarande säger i England. Resten fortsatte jobba. Så vitt jag vet finns de kvar kvar i högönsklig välmåga i många länder. De kallas numera bara vid andra namn. Border collie, English shepherd, Irish farm collie, kelpie, aussie, McNab och Welsh sheepdog: de nutida varianterna av samma gamla brittiska vallhundar. De ser olika ut, de vallar på olika sätt, de anpassas till andra arbetsuppgifter nu, och en hel del av dem klarar både bruksarbete och mentaltester av olika slag trots att de är vallhundar; men både deras utseende och deras arbetssätt kommer från samma rot. En gång i tiden föddes de i samma kullar.

De räddades inte av några utställningsuppfödare. Det finns faktiskt de som anser, att de hundarna är med idag och har arbetsförmågan i behåll tack vare att de slapp bli utställningsavelns skyddslingar.

Låt mig berätta en historia om en verklig ”gårds- och vallhund” - eller i vart fall vallhund – för er. Berättelsen kommer från Skottland, har kanske fyrtio år på nacken och har fördelen att vara alldeles sann.

Till ett fårevenemang kommer en karl med något stort instoppat under rocken. Det är hans bordercollietik, som är så rädd för obekanta att han inte kan få med henne på annat sätt. Framme vid fållan öppnar han rocken och sätter ner henne. Vallhunden ser fåren. Den glömmer allt annat. Vallhunden tittar på sin ägare: vad vill du att jag ska göra?

När han hade sagt vad hon skulle göra, gjorde hon det – så bra att hon vann det årets skotska mästerskap i vallning, för det var där de befann sig, hennes ägare och hon.

Den tiken levde större delen av året med en enda människa och väldigt många får. Ägaren tillbringade mera tid med hunden än med sin familj, som han brukade påpeka, eftersom det var hans försörjning att hålla koll på, skydda och flytta  markägarens får. De levde i tystnaden uppe i högländerna. Var hundens sociala osäkerhet ett problem där? De var ensamma för det mesta.

Om hunden var skotträdd – var det ett problem? Det fanns inga nyårsfyrverkerier där hon levde och man brukar inte jaga bland får. Golvrädd – var det ett problem? Gräset och stenen i klipporna var golvet hon sprang på.

De som talar om gårdshundens och vallhundens speciella egenskaper får gärna berätta hur många av dem, som lever sina liv med hund så som den mannen gjorde. Om man gör det, eller siktar in sig på valpköpare som gör det, så är det förståeligt att man ifrågasätter mentalitetsbeskrivningar. Då är arbetsförmågan den enda mentalitetsbeskrivning som gäller.

Om inte kanske man kan förklara, varför det gick så väldigt bra att ändra och standardisera den gamla brittiska vallhundens ursprungligen högst skiftande utseende – men är otänkbart att anpassa dess inre egenskaper så att hundarna klarar av det tättbefolkade, högljudda samhälle som vi alla lever i idag.

Bodil Carlsson

Illutrationen, ursprungligen en affisch från 1885, tagen ur den nyutkomna engelska The Invention of the Modern Dog. Recension kommer.