KORT SPÅRBYTE

Det här handlar inte om allergier. Det handlar om hundar. Det är något med dem, som gör livet bra.

I förmiddags gav vi oss av som vanligt. Två och en halv timma senare var vi tillbaka igen. Då rann snöslasket från oss båda två. Vi vågade inte kliva på bussen hem för att inte riskera att bli nekade – jord och kvistar högt och lågt, päls och jacka droppade. Vi var inte riktigt presentabla, kära CS. Inga tweedkavajer och inga rosetter. De enda äretecken vi hade med oss hem idag var ett ömmande blåmärke på mattes knä efter hopp med medelstor hund över bäck med hala stenar, en läcka i en känga, fyra leriga hundben efter studs med stor pinne fram och tillbaka över samma bäck och så var sitt riktigt nöjt grin över ansiktet.

Hemkomna ser vi att jubelropen på facebook över ett beslut från CS fortsätter. Det är litet märkligt, eftersom det inte föreligger något protokoll från CS på SKK:s hemsida och inte heller finns något tillkännagivande från rasklubben, som berörs av CS beslut. Det kanske hänger ihop med någon informell informationsväg, lika smal som den stig vi slirade fram på medan dimman steg som rök från Billingens sluttning: ni vet en sådan där behändig liten väg, som går att hitta bara om man vet var den finns?
Jag hoppas att det inte är en sådan specialväg. Det blir så mycket bättre för trovärdigheten, om vägen är samma för alla. En läcka i vandringskängan står man ut med; andra sorters läckor är svårare att ta med gott humör.

Här kommer i vilket fall inte innehållet i CS eventuella beslut att kommenteras förrän rasklubben har sagt sitt.

Bodil Carlsson