PROVOKATIONEN del 10)

I VÄNTAN PÅ SVAR

Forskningsrapporternas alla fakta duggar tätare än novemberregnet och Agria dröjer med sitt svar.

En sak verkar dock alla rapporter vara överens om. Det är det som visas i det här diagrammet.

Även denna slide har vänligt lånats ut av prof. Agnes Wold. Hösnuvan beskrevs första gången 1819 av en stadslevande engelsk doktor, som själv nös sig igenom somrarna, men noterade att han aldrig såg folk i sämre omständigheter göra det. För min del  tappade jag hakan, när jag såg de spegelvända kurvorna. Sambandet blir så tydligt.

Titta på det och tänk! Handlar det här om immunförsvarsgener?

Självklart gör det det. Problemet är, att det ser ut att vara immunförsvarsgener som väldigt många av oss – alla? - har gemensamt.

Om 30% av alla yngre i de rika, urbaniserade länderna numera utvecklar asthma och allergier, så går den förändringen inte att förklara som individuella genetiska egenheter. Det är visserligen sant, att det finns en tydlig genetisk koppling inom familjerna: har man en allergisk förälder eller syskon, så har man större risk att själv bli allergisk. Men det förklarar ju inte alls, varför de allergiska familjerna har blivit så väldigt många på så kort tid. Det finns inte någon mänsklig matadorpappa, som är far till alla de allergiska ungarna. Det finns ingen gemensam anfader bakom alla dessa allergiska familjer. Den gemensamma faktorn är en förändrad omgivning. De stora infektionerna är borta.

Ja, diagrammet visar människor, inte hundar. Men det som alla rapporter om allergiska hundar verkar vara överens om är, att samma sak gäller dem. Skillnaden är, att vi inte vet siffrorna när det gäller infektionsbördan för hundar på 1800-talet och det tidiga 1900-talet – det fanns ingen rikstäckande statistik över antalet hundar som dog i valpsjuka eller parvovirus - så vi har inget att jämföra med. Man kan läsa en kort mening i förbigående, om hur valpsjukevaccinet som kom i början av trettiotalet löste ett problem för hundutställningar, dit hundar gick och visades upp och ibland blev infekterade och gick hem och dog, men några siffror hittar man inte. Man kan veta att de smittade hundarna var många fler än idag, inte hur många. Men det vi vet är, att antalet hundar med allergidiagnoser ökar, på ungefär samma sätt som för oss.

Ingen kan vilja gå tillbaka till utgångsläget, varken för oss eller för hundarna. Vaccinationsmotståndarna är romantiker för egen del – de drömmer om de ”naturliga infektionerna” som de har sluppit se, eftersom de själva är vaccinerade - och oavsiktligt hänsynslösa gamblers för andras räkning. Någons barn kommer att dö i mässlingen, om tillräckligt många är ovaccinerade. Har vaccinationsmotståndarna tur, är det inte deras barn som dör. I hippa Brooklyn i New York finns det numera en grupp yngre människor, som visar sig coola genom att vara vaccinationsmotståndare för sina hundars räkning. De väntar på nästa valpsjukeepidemi, de vet bara inte om det.

Bortsett från romantiker och omedvetna risktagare: ingen vill ha tillbaka utgångsläget. Vi hade få allergiska människor och hundar. Men vi hade väldigt många döda.

Så är allergierna en nödvändig kostnad som vi får betala, när infektionsbördan försvinner?

Eller finns det något att sätta emot?

Bodil Carlsson