PROVOKATIONEN del 9) Ett mellanstick

...OCH HUR MÅR DEN MKT SJUKA HUNDEN?

Till alla som undrat och till dem som i diskussioner om mentalitet smugit in kommentarer om en ”mkt sjuk hund”, som förstås inte har någon glädje av sitt stabila psyke, sjuk som hon är, och vars syster minsann använts i avel trots att den mkt sjuka hunden är under pågående behandling.

Tackar som frågar! Hunden mår som hon brukar.

Det där på fotot är hon en vanlig dag.

Kortisonet, som före foderbyte låg på 75 mg per fyraveckorsperiod, sjönk till 32,5 mg på fyra veckor efter byte till Anallergenic och då enbart efter att hunden ätit något som hon inte skulle.

Nu är dosen nere på 22, 5 mg – tre engångsdoser - på en sexveckorsperiod och fortfarande enbart när hon ätit det hon inte skulle.

Efter att kortisonet försvann ut ut bilden, var det dags att få ner hullet och få tillbaka muskel och allmänkondition. Så det har vi hållit på med i två månader. Hunden är nu ute och rör på sig sådär en fyra – fem timmar per dag. Det är den enda pågående behandlingen, förutom det hydrolyserade fodret – att vi rör på oss. (Jag tänker inte fråga, hur mycket alla andra mkt sjuka hundar är ute och rör på sig. Jag har en annan fråga. Den kommer sist i texten.)

Vi håller oss så mycket vi kan i skog och på ängsmarker, där hon kan få vara lös och sträcka ut – och där omgivningens allergener är flera och andra än på hemmaplan, eftersom jag vill se vad som händer då. Men det blir förstås en massa asfaltmarscherande också. Så hur håller trampdynorna?

De håller alldeles utmärkt. De går på frusen asfalt grusad med vasst stenkross. De klafsar fram i djup, halvfrusen lera trampad och dyngbemängd av kor. De spjärnar i dyn i lövfyllda bäckar. De springer över stickigt fruset gräs.

Och de allra flesta dagar är rodnaden i den tunna huden mellan trampdynorna alldeles borta.

Och klådan? Jo, mycket bättre. Den går lite upp och ner. Men sett över tid, så går den ner. Man behöver känna hunden väl och helst leva med henne dygnets alla timmar för att se, att hon emellanåt kliar sig lite mera än vilken annan hund som helst.

Värre än så var det inte.

Det som är värre är det här. Det går fortfarande tydligen inte att ta upp en diskussion om ett  allmänt och för många gemensamt problem – iallafall inte med utgångspunkt från  egen upplevelse – utan att hundvärlden skall göra om det till ett tillhygge mot en enskild uppfödare eller en enskild hund eller just den hundens gener.

Får jag fråga: tycker ni, att det här ser ut som ett enskilt uppfödarproblem? Som enskilda gener?

Slide med text vänligt utlånad av Agnes Wold, professor i immunologi. Hon brukar veta vad hon talar om. Men uppgiften om ökningstakten i diagnosticerade allergiska besvär hos hund är så uppseendeväckande att jag kontaktar Agria i morgon för att verifiera.


Bodil Carlsson