Ett kort spårbyte till

Fraktur i metatarsalben.

Mm, trist diagnos, eller hur? Men det var ju precis det vår ena hund drabbades av i slutet av april och som jag skrev ett inlägg om 13:e augusti.

Så, hur har det gått?
Alldeles utmärkt, måste jag säga. Har stött på andra historier om liknande skador där det inte alls gått bra… Jag tror att vår hund tillhör de lyckliga och det gör vi ägare också. Inte minst tror jag att vi har ”turen” att bo där vi gör, 25 mil från närmaste veterinär som opererar den typen av skada - men en veterinär med stor kompetens inom ortopedi. För den veterinär som opererade vår hane, han visste vad han gjorde.

Idag kan vår vän gå dit nosen pekar. Utan koppel men tills vidare utan sällskap av lösspringande flockkamrat. Någon månad till ska de hållas åtskilda, för oron att det ska hända igen finns där. Hela tiden. Kanske obefogat, men ändå...

Det har varit jobbiga månader för alla, inte minst för den drabbade hunden. Men en bra hund är anpassningsbar och det har han verkligen visat sig vara. Han har utan klagomål funnit sig i uteblivna promenader, utebliven träning och utebliven vistelse på sin tomt. Jag tror inte att han helt och fullt förstått varför, hur skulle han? Kanske har han känt att det skulle göra för ont, men han har funnit sig i sakernas tillstånd. Och nu är han glad igen.
Kanske ibland lite för glad i att jaga bilar, rådjur, ekorrar och fåglar. För det var ju ganska länge sedan, trots allt.
Men nu har det verkliga livet börjat igen.  Äntligen.

Johan Nilsson